Det var en mörk och stormig natt. Mary Shelley, då blott 18 år gammal, befann sig tillsammans med sin blivande make Percy Bysshe Shelley i Lord Byrons ståtliga villa vid Genèvesjön. Det var kallt och regnade – det var år 1816, det så kallade ”året utan sommar”, då den indonesiska vulkanen Tamboras utbrott fick jordens medeltemperatur att sjunka drastiskt. Mary, Percy Shelley, Marys halvsyster Claire Clairmont, Byron och hans läkare John Polidori satt framför brasan och beslöt att roa sig med att skriva spökhistorier. Byron skrev ett fragment om vampyrer, som om han kände på sig att framtidens vampyrberättelser alla skulle kretsa kring karismatiska blodsugare som liknade honom: ”mad, bad, and dangerous to know”.

Mary däremot led av svår skrivkramp och kunde inte komma på något tillräckligt ohyggligt – inte förrän hon en dag, som i en dröm, såg Victor Frankenstein framför sig, ”the pale student of unhallowed arts kneeling before the thing he had put together”. Så föddes Frankenstein, eller den moderne Prometeus (1818, reviderad utgåva 1831), berättelsen om vetenskapsmannen som likt den mytologiske titanen ville stjäla den gudomliga elden och skapa liv på egna villkor. Den har sålt bättre än alla Percy Bysshe Shelleys dikter tillsammans. Boken har blivit en skräckklassiker, oändligt filmatiserad och omtolkad, och många litteraturvetare menar att romanen även kan ses som startskottet på science fiction-genren.

Och visst, de klassiska sf-elementen finns där: ny eller påhittad teknik, vetenskapsmannen vars experiment väcker frågor om vad det innebär att vara människa, äventyren och missödena som följer på detta experiment. Det går en linje från Frankenstein till Ridley Scotts Blade Runner och otaliga andra filmer och böcker om androider och robotar. Monstret är ju trots allt ett slags artificiell intelligens, och när Frankenstein nu fyller 200 år gör den det i en värld där artificiell intelligens tycks närmare än någonsin, så nära att intellektuella giganter som Stephen Hawking och visionärer som Elon Musk varnar för en förestående katastrof. Musk och Mary Shelley hade kunnat mötas i ett fruktbart samtal om var gränserna för människofrämjande teknik går.

Frankenstein är en klassiker, men det är ingen elegant roman. Den har en komplicerad och tungfotad berättarstruktur som rör sig i en serie koncentriska cirklar: ramberättelsen är äventyraren kapten Waltons brevväxling med sin syster i England.

Walton har varit på expedition till nordpolen (han vill hitta Nordvästpassagen) och sett en enorm, människoliknande figur köra hundsläde; strax därefter hittar han Victor Frankenstein själv, nära döden, och när Frankenstein känner igen något av sin egen hybris i polarfararen berättar han sin historia för honom. Frankensteins berättelse om hur han försökt skapa en människa bryts i sin tur itu av monstrets eget försvarstal: en sorgesam historia om hur han efter sitt uppvaknande och Victors förskräckta flykt strövat runt på landsbygden och stött på en liten familj som han betraktat på avstånd och lärt sig engelska av. Men när han närmat sig dem har de förkastat honom av rädsla för hans groteska yttre. Förbittrad på sin skapare mördar monstret Victors lillebror och försöker sedan tvinga Victor att bygga en kvinnlig varelse, som monstret vill ta med sig till Sydamerika. Victor Frankenstein återupptar därmed sin berättelse: han beger sig till Orkneyöarna och fogar motvilligt samman ett kvinnligt monster, men i ett anfall av djup avsky sliter han sönder sitt verk. Monstret ser det genom ett fönster och svär en blodig hämnd. På Frankensteins bröllopsnatt stryper monstret hans unga hustru Elizabeth för att sedan fly till nordpolen, där kapten Waltons berättelse tar vid igen. Boken slutar med att Frankenstein dör av utmattning medan monstret driver iväg på ett isflak, fast besluten om att ta sitt liv.

Varför är berättelsen så komplex och självmedveten? Det har varit en ständig fråga för läsare och kritiker. Frankenstein fungerar som en den moderna litteraturvetenskapens matris: boken har gett upphov till en uppsjö av tolkningar som fokuserat på många olika aspekter – berättelsens struktur och narratologi, orientalism, queerteori, funktionshindersfrågor, feminism, psykoanalys, upplysningsideal, romantisk litteratur och förstås gotik.

Men hur mycket de än försökt har det varit svårt för Frankenstein-kritikerna att komma förbi personen Mary Shelley och hennes förhållande till sina närmaste: modern, fadern och maken. Det är i och för sig inte så konstigt. Mytologin som vuxit fram kring Frankenstein är beroende av den berömda historien om bokens tillkomst, och kanske också påverkad av de skandaler och tragedier som åtföljde familjen Shelley. Den 18-åriga Marys trauman framstår som nästan ofattbara. Vid tiden för Frankensteins uppkomst hade hon hunnit rymma hemifrån, bli förskjuten av sin far och förlora sitt förstfödda barn, en dotter som dog knappt två veckor gammal. Hon skulle förlora ytterligare tre, två genom sjukdom och ett genom missfall. Endast sonen Percy Florence, född 1819, överlevde till vuxen ålder.

Mary hade träffat Percy Bysshe Shelley när han besökte hennes far för att diskutera politik, och tycke uppstod snart. När det unga paret rymde tillsammans var Shelley dock redan gift. Hans 21-åriga hustru Harriet dränkte sig i december 1816, gravid med en annan mans barn. I oktober samma år hade Marys syster Fanny tagit sitt liv. När Mary och Percy till slut gifte sig var det mot en fond av tragedier och föräldrarnas intensiva misstycke, och de skulle inte heller få många år tillsammans – Percy Bysshe Shelley drunknade i Speziabukten 1822, vid 29 års ålder.

Mary var dotter till William Godwin, politisk filosof och föregångare till anarkismen, och författaren Mary Wollstonecraft, vars Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) är en av de tidigaste feministiska texterna. Modern dog elva dagar efter Marys födelse, och Mary växte upp i ett hem bestående av fadern, hans nya hustru och en uppsättning halvsyskon. Hon levde i allra högsta grad i ljuset av sin mors och fars teorier.

I Frankenstein kan man se spår av moderns feminism och faderns livsåskådning, och kanske främst av deras bildningsiver. Familjen De Lacey som monstret spionerar på är en upplysningens idealfamilj bestående av en far, två barn och en turkisk flicka, Safie, som de undervisar i engelska, geografi och litteratur. Shelley passar på att kritisera den sociala kringskurenhet en kvinna i ett islamiskt samhälle måste underkasta sig. Safie är dotter till en muslimsk köpman och en arabisk kristen konkubin, och flyr till den europeiska västvärlden där en kvinna kan ta större plats. Hon talar varmt om sin mor, som litteraturvetaren Marc A Rubenstein menar har drag av Mary Wollstonecraft. Som Rubenstein anmärker är Frankenstein, ”frånvaron av mödrar till trots”, ett slags allegori över moderskapet. Mary Wollstonecraft insjuknade och dog för att hon inte stött ut moderkakan efter förlossningen. Det kan därmed sägas att födelse och död var nära förbundna i Mary Shelleys liv – födelse, död och skuld.

Födelse, ja. En av de mest övertygande läsningarna av Frankenstein är som kritik av manlig vetenskaplig optimism och dess inverkan på kvinnan och skapelsen. Anne K Mellor, en av Mary Shelleys främsta moderna läsare, skriver att Frankenstein är ”vår kulturs mest ingående litterära analys av den moderne ’vetenskaplige’ mannens psykologi, av den vetenskapliga forskningens inneboende faror, och av de fruktansvärda men förutsägbara konsekvenserna av en okontrollerad teknologisk exploatering av naturen och det kvinnliga”. Tankarna går till dagens experiment på och exploatering av kvinnokroppen: fattiga surrogatmödrar i utvecklingsländer som förser rika, barnlösa par i väst med bebisar. Victor Frankenstein längtar efter att skapa liv på onaturliga vägar, och drömmer om att övervinna döden: ”om jag kunde ge liv åt livlös materia, skulle jag med tiden […] kunna ge förnyat liv när döden till synes bestämt kroppen för sönderfall”.

Här finns kanske ett eko av Percy Bysshe Shelleys misslyckade nekromantiska experiment, vilka han brukade ägna sig åt i studentrummet i Worcester College, Oxford. Mary fick ta del av Shelleys mest högtravande fantasier, och i förordet till bokens första utgåva skriver Shelley, i Marys namn, om hur berättelsen inspirerats av Erasmus Darwin och tyska fysiologer. Men Frankenstein är en kritik av dessa figurer, liksom av Victor Frankensteins idoler, ockultisten Cornelius Agrippa och alkemisten Paracelsus. Ockultismen har gemensamt med den otämjda avknoppningen av vetenskapen att den sker för egen vinnings skull, bortom etiken, och önskar nå kunskap utan en tanke på konsekvenserna. ”Do what thou wilt: that shall be the whole of the law”, skrev den engelske satanisten Aleister Crowley. Victor Frankensteins experiment sker i en mörk, helvetisk källare på universitet, långt borta från föreläsningssalarna och seminariernas öppna dryftande av komplexa frågor. Ett genomgående tema är Frankensteins hemlighetsmakeri och ovilja att be om hjälp, vilket försätter hans familj i ständig fara.

Mary Shelley låter oss förstå att det i själva verket är Victor Frankenstein som är monstret – han, som på artificiell väg försöker skapa ett liv till sin egen avbild men misslyckas och drabbas av mordlust när han konfronteras med resultatet av sitt experiment. Genom sin oansvarighet, sin egoism och totala brist på ”föräldraansvar” är han orsak till de katastrofer som avlöser varandra i boken.

”Varför utformade du ett monster som var så ohyggligt att till och med du vände dig från mig med avsmak? Gud gjorde av medlidande människan vacker och lockande, till sin egen avbild, men min gestalt är en oren variant av din, desto vidrigare eftersom den är lik”, utropar monstret i förtvivlan till sin skapare. Somliga läsare har i Frankenstein funnit en allegori över funktionshindrades historia i samhället: i dessa tolkningar är monstrets skrämmande yttre lika mycket en funktion av omgivningens reaktion som av hans faktiska fysiska förutsättningar. Men 2018, när fostervattensprover blir alltmer populära, är det allt mindre sannolikt att ett svårt missbildat barn ens får födas. Victor Frankensteins längtan var efter det rena och perfekta. Det avvikande kan han inte tolerera, och Mary Shelley låter honom betala ett högt pris för det. Frankenstein är en fabel om föräldrar: de frånvarande, de förvridna, de som låter sina egna begär gå före barnets väl.

Shelleys roman menar att ingrepp i naturens ordning har oanade konsekvenser. Monstret kräver av Victor att han ska ge honom en partner, en varelse likadan som han själv – en Eva till hans Adam. Vetenskapsmannen går med på det tills han inser att fortsatt reproduktion då blir en möjlighet: monstren kan bli föräldrar till ”en ras av djävlar”. Här ryms såväl skräcken för moderskapet och kvinnan som biologisk varelse som konsekvensen av galopperande teknologisk utveckling: när den väl har inletts riskerar man en kedjereaktion som inte går att stoppa. Monstret har plötsligt fått överhanden och tilltalar sin skapare som ”slav”: ”Du är min skapare, men jag är din herre – lyd!” Kanske var det så atombombsmakaren Robert Oppenheimer kände när han citerade Bhagavad-Gita: ”I am become Death, the destroyer of worlds.”

I den otäcka scenen då Frankenstein sliter den kvinnliga varelsen i stycken blottas en reva i vetenskapsmannens psyke: ”Resterna av den halvfärdiga varelsen som jag hade förstört låg utspridda på golvet, och det kändes nästan som om jag hade sargat en människas levande kött.” Det är på många sätt kulmen av Mary Shelleys studie över kvinnan som passiv, oönskad och utlämnad. Frankensteins monster är inte född av en kvinna; han springer ur en demonisk förening mellan mannen och vetenskapen.

Efter att ha gett sin monstruösa skapelse liv flyr Frankenstein till sitt rum och faller i djup sömn. Han drömmer att han möter sin älskade Elizabeth på gatan och kysser henne, varpå hon förvandlas till hans döda mor. Bokens incestuösa teman har inte gått kritikerna förbi. Men de kan också tolkas som att Victor Frankenstein mest av allt åtrår sig själv, representerad av modern. Många litteraturkritiker har lagt märke till att Victors begär inte har som fokus den väna och lojala Elizabeth, som han ska gifta sig med – den han söker är sig själv. Monstret, hans moderlöse ”son”, är en förlängning av Victor. När Victor får möjlighet att gifta sig med Elizabeth och bilda en riktig familj väljer han att dröja, eftersom han erfar ”skräck” och motvilja mot att ingå äktenskap innan han avslutat sitt ”engagement” med monstret – ett ord som på engelska kan betyda både löfte, syssla och förlovning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Boken varnar för vad som händer när mänskligheten förkastar den kvinnliga principen – moderligheten som en av naturen given nödvändighet. Frankenstein är full av föräldralösa och adopterade barn som förvandlas till kusiner och farbröder och sedan äkta makar, med incesten som ständig skugga. Många läsare har menat att Shelleys berättelse är ett försvarstal för sunda familjerelationer, en bild av hur det som är annorlunda hotar familjens enhet. Det är sant, men det är inte hela sanningen: då hade Frankenstein varit som viktorianska romaner är mest, och det är den inte. Den vill mer, Mary Shelleys blygsamma förord till trots. Boken ifrågasätter både romantikens manliga genikult, vilken Mary Shelley kunde iaktta varje dag vid morgonkaffet med sin make, och upplysningens kyliga rationalitet och arrogans. I botten ligger också arvet från Samuel Johnson och Jane Austens kritik av entusiasmen och den otyglade fantasin, här tolkad som mänsklig hybris förklädd till framstegstro.

Senare kritiker har argumenterat för att Frankenstein i själva verket är positiv till vetenskapen, men det är svårt att utläsa ur romanen. Vad Mary Shelley tycks säga är att mänskligt vetande har en definitiv gräns. Att vi kan göra något betyder inte nödvändigtvis att vi måste. Det gäller än idag – särskilt när det kommer till robotar, automatoner och artificiella intelligenser. Elon Musk har sagt att en av anledningarna till att han vill kolonisera Mars är att han fruktar för mänsklighetens framtid i en värld dominerad av artificiell intelligens.

I 1831 års förord kallade Mary boken för ”my hideous progeny”, ungefär ”min fruktansvärda avkomma”. Alla författare kan säkerligen känna igen det komplicerade förhållandet mellan den skrivande och hennes verk: det kan ibland likna just en föräldrarelation, eller kanske en kärleksrelation. För Mary Shelley tycktes författarskapet och modersrollen höra ihop.

Percy Shelleys ande svävar över det mesta hans hustru skrev, i Frankenstein gjorde han redaktionella ingrepp. Litteraturvetaren James Rieger menar till och med att boken har två författare, eftersom Mary gav Percy ”carte blanche att göra vilka förändringar du vill”. Anne K Mellor visar hur Percy Shelley ofta ändrade i Marys formuleringar och bytte hennes enklare, ofta anglosaxiska vokabulär mot latinska ord. Hans prosastil var också både sirligare och mer pompös än Marys. Men hon tycks ha sett detta samarbete som fullt naturligt: i Shelleyhushållet delade man på allt: kärlek, pengar och texter. Personlig integritet och personliga pronomen var krångliga för paret Shelley. När Mary och Percy rymde tillsammans 1814 förde de en gemensam dagbok. För det mesta skrev de i tredje person, men plötsligt dyker följande rad upp: ”Mary was there. Shelley was also with me” (Percys ord kursiverade).

När Percy Shelley dog ägnade Mary en betydande del av sitt liv åt att redigera och publicera makens texter, på ett sätt som påminner om Victor Frankensteins lappverk: bitar av poeten fogades samman och försågs med biografiskt material som agerade som ett slags livsgnistor, menade att inspirera läsarna att följa i Shelleys fotspår. Kanske var hon i detta inspirerad av Shelley själv. I sin Defence of Poetry skrev han om hur Dantes ord fortfarande levde. De var ”instinct with spirit, each is as a spark […] and many yet lie covered in the ashes of their birth and pregnant with a lightning that has yet found no conductor”. Det är ju just elektricitet och blixtar som väcker liv i Frankensteins monster. Och Mary Shelley fortsatte att publicera sina verk under pseudonymen ”Författaren till Frankenstein”. Detta egendomliga verk levde fortfarande i henne, precis som det gör i vår kultur.