Än idag skrivs det musik som prickar de internationella topplistorna och inbringar klingande exportmiljoner.

Vilka är det då som ”skriver” denna musik? Ja, inte är det de som med ritstift sätter toner samman på notlinjer till en komposition. Den i egentlig mening skrivna svenska musiken, den vi kan kalla vår konstmusik, är en tystlåten genre som inte gör mycket väsen av sig. Beror det på att den saknar en ikon, en musikens Ingmar Bergman eller en svensk Stravinsky?

Kungliga Musikaliska akademien menar att så är fallet. Frånvaron av ”en central svensk musikpersonlighet i svensk tonkonst” har därför fått motivera utgivningen av en serie tonsättarbiografier. Hittills har det blivit nio volymer med tonvikt på nittonhundratalets modernister. Senast utkomna är två biografier över fullt verksamma och tongivande kompositörer: Tony Lundmans om Anders Eliasson och Per F Bromans om Sven-David Sandström.

De två fyrtiotalisterna har snarlik bakgrund och utbildning. Ingen av dem kommer från kulturella eller ens musicerande hem – arbetarsonen Eliasson är från Borlänge och urmakarsonen Sandström från Borensberg. Långt ifrån några underbarn, men hyfsat dugliga på trumpet i respektive lokala musikliv, som i Eliassons fall är jazzbandet och i Sandströms frikyrkokapellet. De träffas i ett Stockholm som under några heta år på 60-talet utgör en spännande mötespunkt för ett internationellt avantgarde. Omsusade amerikaner som John Cage och Steve Reich uppträder på Moderna museet inom ramen för musikföreningen Fylkingen. Sveriges Radio startar avancerade musikkurser med Radiokonservatoriet och öppnar en studio för elektronmusik. Kontinentens främsta kompositörer med Györ­gy Ligeti och Karlheinz Stockhausen i spetsen gästföreläser i kompositionsklassen vid Musikhögskolan – landets enda utbildning i sitt slag.

Det tycks bara vara en tidsfråga in­nan den moderna, unga konstmusiken ska kunna få sitt genombrott i folkhemmet. Men så blir det inte.

Både Eliasson och Sandström färgas till en början av 68-rörelsen och den marxistiska studiecirkel som en kort tid rör om på Musikhögskolan. Anders Eliasson blir enligt egen utsago röd som en tomat, medan den fem år äldre Sven-­David Sandström försiktigare beskriver sig som en möjlig socialist. Rollen som politisk musiker kommer ingen av dem att ta, särskilt inte som den i dåtidens Sverige reserveras för den anti-elitistiska och anti-­intellektuella proggmusiken.

1970-talets konsertscen där de nyblivna tonsättarna ska träda fram är plötsligt långt ifrån någon spektakulär arena. Det svenska klimatet har kallnat för klassisk musik i allmänhet och modern sådan i synnerhet, och några vindar från kontinenten tar sig inte längre upp. Man vänder sig inåt, till stugvärmen av matematiska kompositionsprinciper och en jämn­årig krets av skickliga musiker som specialiserat sig på ”svår” musik. För snålblåsten till trots gäller det att framhärda i det moderna projektet, som läraren Ingvar Lidholm och den så kallade Måndagsgruppen en gång initierat i efterkrigstidens folkhem. Gammalmodig romantik och sentimentalitet som envist vidlåder allmänhetens musiksmak måste ersättas av ett nutida, modernt tonspråk i samklang med rekordårens Sverige.

Ett mindre dramatiskt men för svensk kultur lika betydelsefullt skifte som 1968 äger rum under det tidiga 1980-talet. Proggen punkteras av punken, samtidigt som populära men kulturellt pestsmittade ABBA omvärderas – liksom gamla nationalromantiker som Hugo Alfvén och Wilhelm Stenhammar. Precis som den epokgörande utställningen Northern Light 1982 uppvärderar förmenta ”grosshandlarmålare” som Zorn och Liljefors, rentvås äldre svensk musik från dammig punschpatriotism. Nu kan den svenska konstmusikens tideräkning få ta sin början långt före folkhemmets grundande. Modernismens hegemoni börjar svikta, från och med nu alltmer reducerad till en stil bland många.

Just Anders Eliasson och Sven-David Sandström står vid denna tid redo att ta steget ut ur denna den svenska musikens institutionella folkhemsvärme, dubbade som de är till ”unga lejon”. Eliasson bryter igenom med den suggestiva klarinettkvintetten Ombra, musik alstrad av en svärtad A-klarinett mjukt skuggad av en stråkkvartett. En mörkt elegisk stämväv, inte utan anklanger från Johannes Brahms. Samtidigt träder han fram för den bredare abonnemangspubliken med det stort anlagda oratoriet Canto del vagabondo; en himlastormande ”luffarsång” inspirerad av Linnés lappländska resa. Också detta ett verk utan beröringsskräck för musikens stora romantiska tradition.

När Sven-David Sandström gör detsamma, med sitt ännu större anlagda rekviem­ De ur alla minnen fallna, är det en entré som ger eko långt utöver den propra symfonikulturens ramar. Uruppförandet i Berwaldhallen vintern 1982 kungörs med ett löpsedelsvrål från Aftonbladet: ”BARNKÖR förbjöds sjunga RUNDA ORD i Sveriges Radios CHOCKKONSERT”. Neofascistiska demonstranter samlas utanför konsertlokalen med flygblad som uppmanar till bojkott. Det ryktas att Berwaldhallen har bombhotats.

De ”runda orden” ingår i poeten To­bias Berggrens mäktiga libretto till verket, en våldsam skildring av Förintelsens omänskliggörande. En svart mässa som också utmanar frikyrkliga tabun och triggar Sandström att fullständigt spränga ramarna för Sveriges Radios beställning. Av det tänkta kammarmusikaliska hörspelet har verket växt till ett helkvällsoratorium för stor orkester, flera körer och sångsolister. Uppförandet blir en stor framgång med rejält genomslag i medierna. ”Den nya musiken är inte död. Tvärtom. När en dödsmässa hamnar på löpsedlarna är det ett tecken på liv”, fastslår den unga tonsättarkollegan Hans Gefors i Helsingborgs Dagblad.

Sven-David Sandström gick påtagligt stärkt ur tumultet; stärkt också i sin nya övertygelse om textens meningsfullhet för komponerandet. Enligt Per F Broman innebar denna hållning att språket blivit formgivande för musiken, också den textlöst instrumentala – ”den mest betydande och bestående av hans stilistiska omsvängningar genom åren”. Också Anders Eliasson hade under det strama 70-talet uttryckt en bävan för text, men funnit att ”språket bär på en för musiken fruktbar smitta”.

Var det den postmodernistiska andan ”som nu definitivt svept in över den svenska konstmusiken”, som Tony Lundman hävdar i Eliassonbiografin? Det ät inte helt historiskt korrekt. Denna stilistiskt obekymrade, historielösa och ofta lekfulla estetik satt ännu trångt i portgången, och behövde i själva verket ytterligare ett decennium för att slå igenom i Musik-Sverige.­ Ett exempel är den samstämmiga upprördheten inför Sandströms nyromantiska pianomusik från åren runt 1990; något ”som blivit kvar när en bomb briserat in i det mest romantiska pianoskrymslet med Chopins musik i centrum” (recension i Svenska Dagbladet). Egentligen berodde hans nyväckta orientering mot senromantiken på att den för honom var ny. Broman beskriver hur Sandström komponerat sig igenom musikhistorien baklänges, från Schönberg till Brahms och Bach.

Här finns en förklaring till Sven-David Sandströms för omgivningen ofta förvirrande ”stilbyten”. Men ändå kan den vanliga konsertbesökaren och körsångaren alltid känna igen hans tonspråk genom den lika väldiga som brokiga verklistan. Idag, vid 70 års ålder och ännu rastlöst verksam, drivs han av en obruten vilja att kommunicera, beröra känslor och ”göra nytta”. Han är rentav en musikens hantverkare, redo att likt Johann Sebastian Bach leverera musik till kyrkan varje söndag.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Anders Eliasson, mer sparsmakad i sin produktion, uppfyller på ett helt annat sätt bilden av konstnären som outsider. Om Sandström är mannen med de oförklarliga vägbytena, är Elias­son den som står vid sidan av allfarvägen – det är i varje fall en bild som ofta återkommer i Lundmans biografi. I så fall kan man ju undra vilken sträcka en konstmusikens tänkta E 4 tar; jag tror det är få som färdas där. Luffarsångens Eliasson har hur som helst vandrat krokiga vägar längs branta stup. Varthän? Ett av hans sena storverk, det mörka oratoriet Quo vadis, ställer frågan. Själv säger han sig komma från ingenstans, på väg mot ingenstans. I botten ligger svåra, ännu olösta barndomstrauman och perioder av psykisk ohälsa.

Tony Lundman formulerar fint en typisk Eliassonupplevelse; musik ”som börjar mitt i ett skeende, för att långt senare lämna lyssnaren utan svar, utan­ syntes…”. Själv talar Anders Eliasson om ”musikhavet”, och inte minst om sin längtan efter ”den kasperbefriade världen” – den ideala musiken. Hans livshållning har likhet med romantikens, där också den bitska ironin ryms. Sverige har bitvis känts för ytligt och kvavt; rätt vad det var drog han iväg på några år till München utan att något uppdrag eller kontaktnät väntade.

Också den psykiskt betydligt robustare Sven-David Sandström har behövt utmaningar. I konkurrens med hundratals sökande fick han 1999 en kompositionsprofessur vid Bloomingtonuniversitetet, näst Juilliard den främsta musikakademien i USA. Även Per F Broman är professor i USA, i musikteori vid ett universitet i Ohio. Det hindrar på intet sätt att hans framställning är ledig, redig och fullt läsbar för en allmänkulturellt intresserad läsare, särskilt som boken heller inte innehåller några notexempel. (En genomgående princip, har det visat sig, för hela serien av tonsättarbiografier.)

Kan man då få någon som helst känsla för hur tonspråken klingar? Svaret är nog nej. Tony Lundman når ändå långt när det gäller att konkretisera det abstrakta, säkert tack vare en sensibilitet uppövad och trimmad efter många år som musikkritiker i Svenska Dagbladet.