På femtio år har stjärnhimlen utarmats ur betraktarens perspektiv: antalet stjärnor som går att uppfatta med blotta ögat har minskat med nio tiondelar. Denna utveckling, som idag tvingar ut astronomer i vildmarken och anses ligga bakom såväl sömnproblem som reproduktionsstörningar, inleddes för drygt trehundrafemtio år sedan. I den nyutkomna Evening’s Empire diskuterar den amerikanske historikern Craig Koslofsky denna process som en form av kolonisation, om än i tiden och inte i rummet. Natten är ett främmande och i stort sett laglöst landskap: när ljusen tänds börjar gängse samhällsordning gälla även där. Natten upphör att vara en frizon och blir en förlängning av dagen. Koslofsky kallar processen nocturnalization, nattifiering. Men det är strängt taget motsatsen som skildras, en dagifiering, för det är dagens villkor som utvidgas till dygnets alla timmar.

Natten får ljus under åren 1650-1700. Upplysningen blir praktisk verklighet innan den bildar epok i mer överförd bemärkelse: det ena är naturligtvis det andras förutsättning. Kaffehus, klubbar, kvällsöppna teatrar och operahus, möjligheten att utbyta tankar under hela dygnet: det är svårt att tänka sig Voltaires och franska revolutionens århundrade utan gatlyktor att gräla under, eller hänga upp aristokrater i (vilket föreslås i Çaira, den efter Marseljäsen mest kända franska revolutionssången som sjöngs för första gången i maj 1790).

Under 1600-talets andra hälft når gatubelysningen Europas större städer, ofta under våldsamma protester från deras invånare. Det är barockens och den absoluta statens epok, och det är som en manifestation av denna absoluta makt som nattmörkret tvingas ge vika. Först naturligtvis i kungamaktens direkta omgivning. I oktober 1581 spelas Ballet comique de la reinevid franska hovet. Föreställningen börjar tio på kvällen och slutar först halv fyra på morgonen. Gradvis senareläggs hovlivet, ringarna sprids från det franska hovet i allt vidare geografiska och sociala ringar över Europa. Furstehoven föredrar underhållning i form av fyrverkerier, illuminationer och teaterspektakel eftersom dessa kräver omgivande mörker för att nå full effekt: det understryker deras makt. Det är ingen slump att Ludvig XIV kallar sig Solkungen: sin makt att förjaga mörkret demonstrerar han så ofta det är möjligt. Ludvig XIV förstår också hela den politiska vikten av dessa spektakel: ”Alla våra undersåtar gläds åt att få se att vi tycker om samma saker som de”, sade han och menade att det många gånger var ett effektivare sätt att vinna tillgivenhet än genom generösa förläningar.

För de flesta var det en oerhörd lyx att kunna göra natten till dag, rentav en provokation. I februari 1682 hölls i Wien en furstlig och luxuös bal. Tre på morgonen blev betjänterna som väntade ute i kylan rastlösa och muckade gräl med några soldater i närheten. Situationen urartade snart till ett upplopp som inte lugnade sig förrän fursten lät kasta in handgranater i den upprörda folkmassan, med flera dödsoffer till resultat (även hästar skadades, vilket vittnade om furstens makalösa slöseri med värdefulla resurser). Koslofsky gör en poäng av att det just är handgranater, som framför allt sågs som ett belägringsvapen: Europas monarker belägrade sina egna städer för att invadera en natt som sedan urminnes tider varit fri.

År 1685 ålägger en lag i Wien var och en som rör sig på gatan efter mörkrets inbrott att vara försedd med lykta. Studenter, gesäller och andra medellösa uppfattar – alldeles korrekt – de första gatlyktorna som ett intrång på deras domäner och krossar dem; i flera tyskspråkiga städer utbryter kravaller när gatubelysning införs.

Vad var det för en natt som skulle koloniseras? Vem tillhörde den? Man vet numera att den förmoderna natten indelades i två sovperioder, att man vaknade mitt i natten för en eller ett par timmars kontemplation, arbete eller umgänge av annat slag, och att denna stund var en viktig beståndsdel i tillvaron genom att den var lugnare och mer inåtvänd. Den försvann när ljuset gjorde kvällsarbete möjligt och senarelade sänggåendet med åtskilliga timmar. Natten var naturligtvis den tid då man sökte sin framtida partner i ett åtminstone på landet etablerat system med nattbesök: forskningen visar att större delen av befolkningen inte ingick arrangerade äktenskap, utan själv valde sin partner.

Men natten var också farlig, inte bara i storstaden. Den som gav sig ut nattetid utsatte sig för betydande risker: att skjuta mot en mötande gestalt i mörkret ansågs helt rimligt, framgår av domstolsprotokollen. Det rörde sig inte heller bara om risken för våldsamma överfall, även själsliga värden stod på spel, vilket häxprocesserna visar. Shakespeare låter trollkarlen Bolingbroke sammanfatta den förmoderna synen på natten i Henrik VI, del 2: ”Hav tålamod! En trollkarl vet sin tid. / Djup natt, svart natt och dyster midnatts timma, / Den tid då Troja blev i lågor satt, / Den tid då uggla skriker, bandhund tjuter, / Och spöken gå och andar spränga graven, / Den tiden passar bäst för vårt bestyr.” (Hagbergs övers.)

Natten är ett gränsland som vetter mot dårskap och laglöshet även när den blir upplyst. Den teater som furstarna flyttar till kvällstid och som sedan blir en av samhällslivets viktigaste spelplatser under åtminstone två hundra år, associeras av barocken med mörker och illusion, samtidigt som den ses som den bästa metaforen för människans tillvaro. ”Dra för ridån, jag har spelat klart”, säger kardinal Mazarin på sin dödsbädd år 1661.

Natten erövras samtidigt som Europa härjas av religionskrig och hätska förföljelser. Bägge bidrar till att den kristna synen på mörkret förändras. När tron blir en fråga om liv och död förändras mörkret från ett hot till ett skydd för tron, en förutsättning för dess utövande. Johannes av Korset (1542–91), karmelitmunken som periodvis förföljdes av sin egen orden, talade om ”mörkret som lyser upp”. Det är naturligtvis ingen slump att natten blir en metafor med positiv innebörd när gatubelysningen gjort den harmlös: samma idealisering ägnas vildmark, natur, rovdjur och ursprungsfolk – när de är garanterat oskadliggjorda kan erövraren tillåta sig en romantisering.

I början av 1700-talet klagar abbé Jean Terrasson över gatljusets menliga effekter på läsande och lärdom: ”Innan den nya tiden […] gick alla hem tidigt av rädsla för att bli mördade på gatan, vilket gagnade arbetet. Nu är man ute hela natten och arbetar inte mer.” Det är också en aspekt på ljusföroreningen.