Repliken fälldes av en man med smak för oneliners: genetikern J B S Haldane.­ Han är ett tungt namn i populations­genetikens historia. Haldane demonstrerade hur man utifrån Mendels ärftlighetslagar kunde räkna ut ur många generationer det tog för en gen att dominera eller försvinna ur en population och hur sådana processer fungerade när gener var kopplade till varandra. Och hans liv kom att röra sig ganska ofta just i det minerade fältet mellan vetenskap och politik. Han var färgstark och provokativ. Det är inte underligt att han har lockat till sig flera levnadstecknare; den senaste är Samanth Subramaniam med en synnerligen välmatad volym med titeln A Dominant Character. The Radical Science and Restless Politics of J B S Haldane.

Subramaniam har verkligen gjort sin hemläxa. Han har intervjuat Haldanes vänner, kolleger och släktingar. Han har lusläst inte bara officiella arkiv, privata brev och dokument hos brittiska underrättelsetjänsten M15 utan också alla de tidningsartiklar och krönikor som den oerhört produktive biologen skrev – något som i sin tur genererade åtskilliga repliker och dramatiska nyhetsartiklar. Ty Haldane var mannen som ansågs veta allt och som alltid var tacksam att vända sig till när en journalist behövde en häftig kommentar i nästan vilket ämne som helst. Som bekant brukar forskare av detta massmediala slag väcka en hel del irritation i den akademiska världen.

Subramaniam fuskar inte bort Haldanes vetenskapliga gärning. Hans forskning beskrivs noga och sätts in i ett större sammanhang. Det skulle kunna ha blivit ganska tung läsning men är inte det. Levnadstecknaren delar nämligen sitt biografiska objekts smak för oneliners. Det blixtrar till då och då – som när Subramaniam karakteriserar Haldanes handstil. Den sägs likna ”myror som slår kullerbyttor i snön”. Subramaniam gillar också det anekdotiska, vars autencitet man alltid måste vara misstänksam mot. Men på det hela taget får man en levande bild av just en dominerande personlighet: en storvuxen, bullrig piprökare som var debattlysten och alltid tog plats.

”Detta var ju inget annat än Lamarcks gamla idé om giraffen som hade en lång hals därför att den sträckt på sig för att komma åt godsakerna högst upp i grönskan.”

Som alltid när man vill förstå någon måste man börja i barndomen. John Burdon Sanderson Haldane (1892–1964) var son till John Scott Haldane, en synnerligen experimentellt inriktad fysiolog. Fadern undersökte luftkvaliteten i hermetiskt tillslutna arbetarbostäder, tog sig ner i Londons kloaksystem och höll på att omkomma när han sökte utröna varför gruvarbetare understundom föreföll förvirrade eller tuppade av. Detta var en tid när det ännu saknades sofistikerade mätinstrument. Självexperiment var inte ovanliga, och John Scotts inställning var att hade man inte själv upplevt ett givet fysiologiskt tillstånd var ens kunskaper i saken otillfredsställande.

Detta blev också attityden hos J B S. Han assisterade ofta fadern. Som tolvåring tillbringade han en sommar ombord på HMS Spanker. Det skotska amiralitet hade bett John Scott att lösa de problem deras dykare hade när de skulle gå upp från stora djup. Trycket i undervattensläget gör att kodioxid löses upp i fettvävnader. Om man går upp för snabbt frigörs koldioxiden som bubblor som orsakar smärtor och allvarliga förlamningar.

Det kände man naturligtvis väl till. Men frågeställningen var hur fort man kunde gå upp? Det var med andra ord upplagt för ruggiga experiment. Även J B S fick chansen att en gång gå ner till bottnen. Dykardräkten var emellertid inte tät och när J B S hade genomgått den långsamma uppstigningen hade vattnet stigit upp till hakan. Med hjälp av sina assistenter kunde fadern slutföra projektet och leverera enkla tumregler för hur uppstigningen borde gå till.

Utbildningen avbröts av första världskriget. Som den yngste i sin klass vid Eton blev Haldane ofta mobbad. Som plutonchef för femtio man visade det sig att han trivdes överraskande väl i det militära. Livet i fält var en kontrast till överklassens umgängesliv som han ofta haft svårt att anpassa sig till. Det visade sig också att han var en dödsföraktande bomb- och granatkastare. Periodsvis arbetade han bakom fronten som instruktör. En officerskollega kunde antända en bomb och kasta den till J B S som sedan slungade iväg den på säkert avstånd. ”Förutsatt att man är bra på att bedöma tid är det inte farligare än att korsa en väg med motortrafik. Men det gör större intryck på åskådarna”, skrev han.

Genom en rad vetenskapliga uppsatser på 1920- och 30-talet i fysiologi, biokemi och genetik ryckte Haldane fram i främsta ledet av sin generations biologer. I linje med vad han lärt sig av sin far utsatte han sig för diverse hälsovådliga försök. Exempelvis ville han undersöka hur surhetsgraden i blodet påverkade koldioxid­upptaget. För detta ändamål drack han utspädd saltsyra och mådde inte alls bra. Det var under den här perioden han blev en kändis. Det berodde inte enbart på att han var en lysande populärvetenskaplig skribent och föredragshållare. Hans kvinnoaffärer och radikala politiska ställningstaganden väckte en del uppmärksamhet. Från att ha varit socialist blev han marxist och slutligen medlem i kommunistpartiet. I många år var han verksam som krönikör i partiorganet Daily Worker. Det ledde till att hans göranden och låtanden övervakades av M15 även i de mest triviala sammanhang. Man fann aldrig något komprometterande. Men, som Subramaniam nogsamt påpekar, ”M15 blev Haldanes första, om än ofulltständiga levnadstecknare.”

Vad är vetenskap bra för? En bärande tanke hos Haldane var att sanningen för sanningens egen skull förvisso är värdefull men framförallt är vetenskapen till för att genom sina tillämpningar förbättra våra levnadsvillkor. Det är den som kommer att forma vår framtid. 1922 höll Haldane ett uppmärksammat föredrag för klubben Heretics i Cambridge. Det kom senare ut i bokform med titeln Daedalus, or Science and the Future. Här spekulerar Haldane fritt om vad som kan tänkas hända inom de närmaste seklen. Det är inte alltigenom en rosig utopi; han beskriver också möjliga kriser och katastrofer.

”Biologen är den mest romantiska figuren på jorden i våra dagar”, skriver Haldane. Biologen är obetydlig och verkar i det fördolda; man ser framför sig Haldane som martyren i ständig kamp mot oförstående politiker och forsknings­byråkrater. Men biologin kommer på sikt att revolutionera vår världsbild, vår moral och vårt samhälle grundligare än fysiken och kemin.

Haldane beskriver hur sexua­liteten kommer att frikopplas från fortplantningen. Det handlar dock inte om p-pillret utan om ”ektogenes” – att ta ut äggstockar och befrukta äggcellerna in vitro. Tusentals barn kommer att födas på detta sätt och samtidigt tillämpar man eugenik så att barnen får önskvärda arvsanlag. Det bör kanske påpekas att anti-fascisten Haldane inte alls hade något till övers för massteriliseringar av förmodat genetiskt undermåliga individer eller av den nazistiska versionen av eugenik. Hur som helst provocerade hans skrift många, inklusive hans egen far. Och man kan väl gissa att en av Daedalus’ läsare var Aldous Huxley, författaren till Du sköna nya värld.

1928 blev Haldane med fru inbjuden av en framstående genetiker, Nikolai Vavilov, att besöka Sovjetunionen. Haldane föreläste i Leningrad och Moskva. Han var imponerad av vad som hände i den nya nationen. Där tyckte han sig se ett samhällsbygge som skedde på vetenskaplig grund. Mycket handlade naturligtvis om jordbruk och livsmedelsproduktion och vissa bönder kunde i propagandan framställas som ett slags potentiella forskare. Faktum var att naturvetenskaperna just då stöttades av staten. Lenin lär ha sagt till en politisk kommissarie att man måste måna om sina främsta forskare och experter hur reaktionära de än var.

Andra vindar började blåsa under ­Stalin-eran. Trofim Lysenko var son till en bonde och lärde sig inte läsa förrän han var tretton år. Han hade förvarat vattenindränkt vintervete i en snödriva och sedan sått det på våren vilket gav en extremt god skörd. Detta berodde enligt Lysenko inte enbart på något slags härdning utan också på att utsädets anlag hade förändrats och att nya generationer av samma vete således också skulle ge ytterst goda skördar. ”Barfotaprofessorn” Lysenko var nu en av Sovjetunionens hjältar, och miljontals hektar jord besåddes med grödor som antogs ha genomgått en genetisk modifiering. I väst var det vetenskapliga etablissemanget inte nådigt mot lysenkoismen; detta var ju inget annat än Lamarcks gamla idé om giraffen som hade en lång hals därför att den sträckt på sig för att komma åt godsakerna högst upp i grönskan och att denna förvärvade egenskap sedan gått i arv.

För Haldane, en av epokens främsta genetiker och marxisternas vetenskapliga affischnamn, var lysenkoismen ett rejält dilemma. Som han själv sagt: Politiken hade definitivt hunnit ifatt professorn. Det måste ha varit uppenbart för Haldane att lysenkoismen var ovetenskaplig men att rakt av medge detta var att ge politiska meningsmotståndare ett köttstycke de inte hade förtjänat. Dessutom kunde han därigenom antagonisera sina marxistiska vänner. I konflikten mellan vetenskap och ideologi försökte Haldane sitta på två stolar samtidigt. I ett för honom katastrofalt BBC-föredrag medgav han att Lysenkos teser inte stämde med den västerländska synen på ärftlighet men att Lysenko ändå kunde ha rätt i vissa fall. Han underlät dock att nämna två brittiska studier där man förgäves sökt reproducera Lysenkos resultat. Han blundade också för att ett antal sovjetiska genetiker hade försvunnit, däribland Nikolai Vavilov som öppet hade opponerat sig mot lysenkoismen. Halmstrået för Haldane var att man ju inte visste vad som hänt och därför inte skulle vara snar att döma.

Senare blev det känt att Vavilov dömts till döden, skickats till ett av Gulagens fångläger och där dött av svält. Haldane hamnade mer och mer på defensiven i Lysenkoaffären och lämnade kommunistpartiet 1950.
Det är förmodligen inte en tillfällighet att levnadstecknaren Samanth Subramaniam har indiska rötter. De sista åren av sitt liv kom nämligen Haldane­ och hans dåvarande hustru att tillbringa i Indien. Han fick en professur och hon en tjänst vid ISI, Indian Statistical Institute i Kolkata. De lämnade Storbritannien 1957 och blev kort därefter indiska medborgare.

Haldane hade under första världskriget en tid varit förlagd till Indien. Han fascinerades av indisk kultur och filosofi och började lära sig indiska språk; han hade svårt att förstå de brittiska kolonialherrarnas ovilja mot att fördjupa sig i dylika ting. Efter de deprimerande erfarenheterna av Sovjetunionen såg han nu i Indien den vetenskapliga frihet han inte tyckte sig få av hemlandets politiker och forskningsadministratörer. I Indien var ju idealet en vetenskaplig socialism, allt uppbackat med rejäla femårsplaner. Nehru som tog emot den celebre vetenskapsmannen med öppna armar beskrevs i en essä som ”en rationalist med gloria”. Tillfrågad i en intervju om skälen att flytta till Indien påstod Haldane att han ville slippa bära sockar. ”Sextio år i sockar räcker.”

Som forskare förblev Haldane produktiv men utan att nå tidigare höjder. Han blev nog än en gång desillusionerad om forskningens frihet. När han dog i cancer sittande på sin veranda höll han i handen en sten från Elah, dalen där David sägs ha besegrat Goliat.­ Detta föranleder Subramaniam till en vacker slutkommentar: ”Han slutade aldrig vara pojken som mobbades på Eton, vetenskapsmannen som trakasserades av sina chefer, en David på jakt efter Goliat-ar.” Frågan är väl vad vi har att lära av denna vetenskapliga kämpe. Subramaniam hoppas att sådana som Haldane kan vaccinera oss mot fake news. Tyvärr är jag inte så säker på den saken. För den här biografin visar ju också att objektivitet är svårt, kanske omöjligt; även den mest hängivne vetenskapsman kan gå vilse.