Allt är objektivt, lidelsefritt och forskningsanknutet. Tankesmedjorna arbetar nära den federala makten och dess institutioner. På samhällsproblem föreslås nästan undantagslöst politiska lösningar. Men under det sena 1960-talets sociala eruptioner ifrågasätts inställningen. Den liberala, progressiva eran avlöses av en konservativ. Fram växer en ny typ av tankesmedja: ideologisk och ofta konservativ eller nyliberal. Betoningen ligger mindre på forskning och mer på idéer, principer och värderingar. Utgångspunkten är att statens storlek och politikens ökade inflytande är det stora samhällsproblemet.

Sinnebilden av den ideologiska, konservativa tankesmedjan är Heritage Foundation, bildad 1973 för att ge konservatismen en mer aggressiv och partipolitiskt oberoende inriktning. Avsikten var att göra lagstiftningen mer ideologisk. Idéernas makt, inte pragmatism och konsensus, skulle genomsyra besluten. Grundinställningen var och är: politikerna räcker inte till.
Tajmningen var oslagbar. Mottagligheten för marknadslösningar och en kritik av välfärdsstaten ökade i takt med de sociala motsättningarna och en ekonomisk nedgång. Chicagoskolan bidrog med teoribildningen och Ronald Reagan med politiken. 1980-talet blev en triumf för Heritage Foundation som därefter ansetts som USA:s mest inflytelserika tankesmedja.

Heritage Foundation var banbrytande också genom sina metoder. Rågången mellan politik och politiker, mellan policy och politics, upplöstes. Man engagerade sig direkt i kongressens beslutsfattande och placerade ut medarbetare på Capitol Hill. Rapporterna var korta och koncisa, utmärkta för tidspressade journalister och politiker.
Kommunikations- och marknadsavdelningarna arbetade intensivt med kontakter. Nyhetsbrev och massutskick skapade ett engagerat nätverk av donatorer och medlemmar.

Till denna avundade, mytomspunna och fruktade tankesmedja styr jag stegen i riktning mot kongressen. En tanke som snart blir en fråga formar sig: USA har haft en konservativ president i sju år. Är detta en ideologisk skördetid likt 1980-talets för Heritage Foundation?
– Det har varit med- och motgångar, svarar Robert Bluey som leder avdelningen Center for Media and Public Policy. Å ena sidan skattesänkningar, å andra sidan större offentliga utgifter; å ena sidan ett stopp för en mer liberal immigrationslagstiftning, å andra misslyckandet med att införa marknadslösningar i pensionssystemet. Bra är den ökade militära upprustningen och tillsättandet av två konservativa domare i Högsta domstolen.

Men allt tar tid, tillägger kollegan Bridgett Wagner som ansvarar för nationella och internationella kontakter med konservativa grupper och nätverk. Hon exemplifierar med Ronald Reagans skattesänkningar och Bill Clintons välfärdsreform.
– Man måste föra fram argument, debattera, lägga fram förslag, bygga koalitioner och söka stöd hos allmänheten.
Blueys och Wagners inställning till kongressen är direkt föraktfull. Ledamöterna spiller tid på oväsentligheter, manipulerar väljarna och varandra och förstår inte besluten de själva fattar. Bluey exemplifierar med lagförslaget i december där en mängd överblivna budgetmotioner samlades ihop till en för snabbehandling. Syftet var klart: bli av med det så fort och smärtfritt som möjligt. Ingen hinner eller orkar sätta sig in i innehållet. Politikerna undviker protester och debatt.

– Vi fick reda på det en fredagseftermiddag. Det första vi gjorde var att göra motionen sökbar på nätet. Sedan startade vi en blogg så att man kunde se valfläsket, öronmärkningarna och alla tricks. Motionen gick igenom men det fanns inte en nyhetsstory som inte tog upp hur dålig motionen var. Sedan drev vi på debatten till dess att president Bush sade att han övervägde att upphäva projekten som motionen finansierade (efter det att intervjun gjordes lovade Bush i sitt tal till nationen – State of the Union Address – i slutet av januari att begränsa öronmärkningarna).

Ett liknande tillvägagångssätt användes i förra årets mobilisering emot en ny immigrationslagstiftning. Heritage Foundations analytiker drog helt andra slutsatser av statistiken och fick med sig kongressledamöter på sin sida. Organisationens medarbetare briefade och höll seminarier. Man var lika mycket en konservativ rörelse som en tankesmedja, och delvis med metoder som används av lobbyister.
– Vi är inga lobbyister, säger Bridgett Wagner snabbt. Vi talar inte om för politikerna hur de ska rösta.

Men det är formalia för att inte förlora statusen som en organisation man kan göra skatteavdragsgilla donationer till. Wagner protesterar inte när jag framhåller att informationen från Heritage Foundation gör det ganska tydligt för politiker hur de ska rösta.
Skulle inte det kunna vara ett demokratiskt problem? Att ni och inte politikerna sätter dagordningen och tar initiativen? Robert Bluey och Bridgett Wagner skrattar lite åt frågeställningen.
– Jag får så många samtal från medarbetare i kongressen där dom säger att min senator eller kongressledamot har bett mig att ringa och fråga om ni känner till den här motionen. Vet ni vad som är på gång? Kan ni hjälpa till med en analys? Politikerna har inte kunskaper och tid att ta del av och förstå vad de fattar beslut om. De är del av ett system som de inte behärskar och som är kontraproduktivt. Heritage Foundations uppgift är att upptäcka och frilägga de idéer och principer som ryms eller saknas i floden av rapporter och motioner. Politikerna räcker inte till.

Bridgett Wagner summerar.
– Vi skulle önska att de minskade sin arbetsbörda. Politikerna koncentrerar sig på att spendera pengar. De utövar inte sitt övergripande granskningsuppdrag för att ta reda på om åtgärder och politik fungerar. Och de genomför ofta en ny politik utan att granska eller göra sig av med den gamla.

Vad Urban Institute önskar är att politiker fattar beslut på basis av ett solitt faktaunderlag. På 2100 M Street ligger nördarnas himmelrike. Glöm bort ideologi och värderingar och låt forskningsresultat fälla avgörandet när skatter, vård, utbildning och välfärdsprogram utformas.
Men denna perfekta värld existerar förstås varken i Washington eller i någon annan huvudstad. Politiska beslut är ofrånkomligen subjektiva, kortsiktiga, principlösa och inte sällan kontraproduktiva. Men om rätt information ställs till kongressens och Vita husets förfogande har de i alla fall fått möjlighet att göra det rätta för landet.

Så ser Urban Institute på saken. Två tredjedelar av budgetintäkterna på 67 miljoner dollar kommer från staten för att utvärdera dess olika verksamheter, 25 procent från stora stiftelser och resten frånindivider. (Heritage Foundation tar inte emot en cent från den federala makten. Dryga hälften av budget på 40 miljoner dollar kommer från enskilda, en tredjedel från stiftelser och resten från företag.)
Här hålls strikt på skillnaden mellan politik och policy. Någon påtryckningsverksamhet gentemot Capitol Hill är det inte tal om, säger Kathleen Courrier, kommunikationsansvarig på Urban Institute.
– Vi är ytterst återhållsamma med kontakter och närmanden till politiker men vi bjuds ofta in till utfrågningar av kongressen. För oss är det viktigare än att citeras i medierna. Vi vill absolut inte förknippas med lobbying. Och vi tar ytterst sällan emot pengar för uppdragsforskning.
Jag nämner att Urban Institute betraktas som en organisation på vänsterkanten.
– Det beror nog på vår dagordning. Den är inte politisk utan socialt motiverad och liberaler (vänster i USA) är generellt mer intresserade av sociala frågor än konservativa.

Sedan kan man ju också konstatera att Urban Institute tillhör de traditionella tankesmedjor som inte utmanar det politiska systemet utan tvärtom accepterar dess uppgift.
Analysen av program och verksamheter ifrågasätter inte systemen som sådana. Det viktiga är att undersöka om de fungerar som de ska. Heritage Foundations forskning, däremot, gör ingen hemlighet av att den vägleds av konservativa principer och värderingar.
Eller som Kathleen Courrier beskriver inställningen:
– Det är inte vad man ska tänka utan hur man ska tänka.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Liksom åtskilliga andra tankesmedjor ser man det som en fördel att forskare har erfarenhet från politiken. Den som tjänat några år i departement förstår den verkliga världen och förfogar över ett värdefullt kontaktnät. En sådan person är skatteexperten Leonard Burman som under årens lopp vandrat mellan finansdepartementet, kongressens budgetkontor och Urban Institute. Nu leder han forskningsgruppen ”Tax Policy Center”, TPC. Burman nämner flera exempel på hur deras forskning påverkar beslutsfattare. Det sker mer indirekt. Forskarkolleger och specialiserade journalister som regelbundet håller ögonen på TPC sprider budskapen vidare till kongressens experter vilka i sin tur briefar politikerna som, slutligen och eventuellt, bestämmer sig för att agera.
– Många tankesmedjor mäter sitt inflytande i antalet presscitat. Men vi tittar också på kallelser till utfrågningar, inbjudningar till seminarier och nedladdningar av vår litteratur. Jag tar själv kontakter med vissa journalister och politiker. Samtidigt måste vi vara försiktiga att inte framstå som lobbyister. Jag kan säga: Det här är bra eller dåligt. Men aldrig: Rösta så här!´

I den mediestorm som ständigt drar fram över amerikansk politik är inte bara kampen om dagordningen central, minst lika viktig är problemformuleringsprivilegiet. Kort sagt: att få sitt budskap accepterat.
– Det är ett stort problem för oss och andra seriösa aktörer. Vi utmanas ständigt av internet och pratprogram i radio och tv där folk kan säga vad som helst och bli trodda medan det tar mycket längre tid för oss att bryta igenom till allmänheten.

Fakta sparkar, som Gunnar Myrdal hävdade. Men frågan är förstås hur hårt och hur länge. Någon vecka efter vårt samtal publicerade New York Times en debattartikel av Leonard Burman om USA:s ekonomiska problem. En triumf! För vad kan vara mer eftertraktansvärt än att få framföra sina åsikter i världens mest inflytelserika dagstidning?
För eliten är svaret givet. Men just detta faktum bekräftar Urban Institutes och Leonard Burmans bekymmer. Budskapet når ut, men publiken är begränsad och inflytandet osäkert.

Mats Wiklund