Vad som anses vara vänsterpolitik har under de senaste tjugo åren genomgått en omvälvande förändring. Från att ha betonat universell kollektiv solidaritet (resulterande i en stat med höga skatter och generella socialförsäkringar) har den individuella identiteten alltmer hamnat i centrum som grund för politisk mobilisering. Identiteten kan gälla allt från sexuell läggning över etnisk/religiös tillhörighet till att man har någon speciell sjukdom, handikapp eller särskild fritidssysselsättning. Kanske har detta blivit tydligast inom kvinnorörelsen där ingen längre verkar vilja kalla sig feminist i allmänhet utan alla är något särskilt slags feminist. Som Kajsa Ekis Ekman nyligen framhållit (DN 7/3) så vill alla feminister nu se sig som tillhörande en särskild minoritetsfeminism. ”Majoritetsfeminismen” sägs dölja (och därmed bidra till förtrycket) att alla kvinnor inte är vita, inte är heterosexuella, inte är mödrar, inte är västerländska, inte tillhör medelklassen etcetera.

Ett exempel på hur detta kan te sig kommer från Athena Farrokhzad och Tova Gerge som i en artikel på Aftonbladets kultursida (17/3) nyligen drivit tesen att ”Queer är socialism”. De hävdar, faktiskt på fullt allvar, att ”eftersom det marknadsekonomiska systemet är helt avhängigt en ständig förnyelse av arbetskraft ordinerar den obligatorisk heterosexualitet för alla, för att säkra reproduktionen och därmed hålla produktionen rullande”. Man får väl önska dem lycka till i att mobilisera massorna och genomföra socialismen med detta tänkande som grund.

Den mera allvarliga frågan är vad som händer med ett samhälle som alltmer splittras upp i identitetsbaserade klanliknande grupper och schatteringar. Finns det är risk att ett sådant samhälle hamnar i tribalistiska motsättningar där samhällssolidariteten bryts sönder i ett destruktivt vi-mot-dom-tänkande? Vad händer i ett samhälle när identitetspolitiska motsättningar tar över det politiska fältet från den traditionella vänster-högerdimensionen? En ofta bortglömd fördel med den klassbaserade vänster-högerdimensionen är att den i så stor utsträckning har varit en konflikt om pengar, vilket är en oändligt delbar storhet. Om huvudmotsättningen i ett samhälle handlar om materiella världen som pengar går det nämligen att förhandla och kompromissa i all oändlighet. Men vad händer i ett samhälle där motsättningarna kommer att handla om odelbara identitetsbaserade storheter?

Antingen bygger man en moské, eller så gör man det inte. Man kan inte låta homosexuella par adoptera ”lite grann”. Finns det en risk i att vi hamnar i destruktiva spiraler där absoluta och icke-förhandlingsbara identitetsbaserade frågor tar över? En del samhällsforskare har kommit att betona att en väl fungerande demokrati bygger på en särskilt typ av förtroende. Frågan har ställts om ett ökat vi-mot-dom-tänkande kommer att bryta ner såväl den generella solidariteten och den mellanmänskliga tilliten i samhället. Betydelsen av tillit kan illustreras med följande exempel:

Tänk dig att du är en småföretagare eller frilansare och att din verksamhet bygger på uppdrag och beställningar. En dag får du en beställning på ett jobb som du inte har möjlighet att ta eftersom du helt enkelt har fullt upp. Du har då två val – antingen kan du bara tacka nej. Eller så kan du rekommendera någon av de andra frilansarna du känner till jobbet. Det senare alternativet innebär emellertid att du faktiskt stöder en av dem som du konkurrerar med om framtida jobb, så från ett snävt egenintresse har du inget skäl att ge en sådan rekommendation.

Men det kan finnas två skäl för att du ändå skall föreslå någon av dina konkurrenter/kolleger till jobbet. Det första är att det kan vara bra för din relation till kunden att ge ett sådant alternativ. Det andra är att du kan räkna med att nästa gång du står utan uppdrag så kanske någon av dina konkurrenter/kolleger i branschen förslår dig. Här finns emellertid en hake, nämligen att du rimligen bara agerar så om du kan förvänta dig att den konkurrent som du föreslår skulle rekommenderat dig för ett jobb om hon hamnat i samma situation. Har du anledning att tro att dina konkurrenter/kolleger i branschen aldrig skulle hjälpa dig på motsvarande vis, har du naturligtvis inte någon anledning att vara den ende som agerar solidariskt. Men om alla i branschen tänker så, förlorar naturligtvis alla på denna brist på generell tillit.

Tillit har av vissa forskare definierats som ett socialt kapital. Som exemplet ovan visar är det rimligt att se tillit som en ekonomisk tillgång – frilansaren i vårt exempel kommer att få mera jobb om hennes kolleger/konkurrenter uppfattar henne som pålitlig. Om banken (eller dina släktingar) anser dig pålitlig kan de låna dig pengar, annars inte. Detta med tillit har också skapat ett svårt huvudbry för den ekonomiska forskningen eftersom aktörer som bara ser till sitt egenintresse riskerar att skapa sociala fällor som är förödande för både dem själva och för gruppen/samhället. För den strikte homo economicus är det bästa alternativet om alla andra betalar sina skatter, källsorterar sitt avfall, inte fuskar med bidragen, betalar på tunnelbanan och färdas miljövänligt medan man själv agerar ”fripassagerare”. Men om alla agerar på detta sätt är ett destruktivt utfall givet – varken en rättsstat, hållbar miljö, fungerande kollektivtrafik eller en solidarisk välfärdspolitik blir möjligt.

Med den amerikanske statsvetaren Robert Putnam som inspiratör har det uppstått en omfattande forskning som visat att ett samhälles tillgång på socialt kapital har positiva effekter på sådant som den ekonomiska tillväxten, demokratins kvalitet och människornas egen tillfredsställelse med det liv de lever. Samhällen där tilliten mellan medborgarna är hög förefaller också ha lägre korruption, mindre kriminalitet och mindre av etniska konflikter. Det är naturligtvis inte lätt att mäta något så komplicerat som tillit men de försök som görs visar att variationen mellan olika länder är mycket stor. På frågan ”i allmänhet, anser du att man kan lita på andra människor”, svarar omkring sextio procent ja i de nordiska länderna och omkring 30 procent i Mellan- och Sydeuropa. I länder som Turkiet, Filipinerna och Bosnien hamnar man på ner mot tio procent.

Forskningen om socialt kapital har fram tills nu präglats av en stor optimism – genom att ”investera” i socialt kapital skulle det vara möjligt för samhällen att nå alla de goda ting som räknats upp ovan. I denna forskning har man inte enbart sysslat med surveyundersökningar utan det har också gjort massvis med experiment för att utröna tillitens förutsättningar. Ett typexempel är att en liten grupp personer (vanligtvis studenter) får en blygsam summa pengar att hantera. De kan antingen välja att lägga alla pengarna i en gemensam pott vilket i så fall innebär att de lämnar experiment med dubbelt så mycket som de satsat. Men förutsättningen är att alla ställer upp och lägger pengar i den gemensamma potten. Om inte, så innebär experimentet att de förlorar pengarna. Experimentpersonerna måste besluta sig utan att veta om hur de andra väljer att agera. Kan man lita på att alla andra ställer upp tjänar man dubbelt så mycket, men det finns naturligtvis en frestelse att agera ”fripassagerare” och behålla sina pengar och se de andra förlora.

Varje sådant experiment kan naturligtvis varieras i det oändliga och det går inte att dra generella slutsatser från enskilda experiment. Men en del forskare har analyserat utfallet av en mycket stor mängd sådana experiment. Resultaten är både positiva och negativa. Det goda är att samarbete för gemensamma ändamål förekommer mycket mer än vad teorin om det ekonomiska egenintresset förutskickar. Människor i allmänhet är, lyckligtvis, inte så egenintresserade nyttomaximerare som den dominerande ekonomiska teorin har antagit.

Den andra goda nyheten är att möjligheten för aktörerna att kommunicera och lära känna varandra starkt ökar graden av samarbete. Får ”spelarna” bara ta en kopp kaffe och småprata med varandra en kvart innan experimentet så ökar deras möjligheter att undvika den sociala fällan högst avsevärt. Den tredje goda nyheten är att kön inte verkar spela någon roll, det är inte så att män litar mera på och hellre samarbetar med män och kvinnor med kvinnor. Forskare som hävdat att män bara ser män inom till exempel arbetslivet får således inget stöd i denna forskning.

Så långt de goda nyheterna. De mindre goda nyheterna är att det är oerhört lätt att i experimentell forskning som denna trigga gruppkonflikter. Det vill säga att om man har flera grupper som ”spelar” så är det enkelt att få den inbördes tilliten inom grupperna att spilla över till misstro och konflikt mot den andra gruppen. En tolkning av dessa resultat är att tribalism, klantänkande och annat sådant vi-mot-dom-tänkande ligger djupt förankrat i den mänskliga naturen. Det vi ser runt om i världen av för alla inblandade parter djupt destruktiva religiösa, etniska och klanbaserade konflikter har således ett lika tungt som dystert stöd i denna forskning.

Denna problematik har nyligen fått ett starkt uppsving i vad som den brittiske statsvetaren Kenneth Newton kommit att kalla ”the new liberal dilemma”. Bakgrunden är att ett rätt stort antal nya forskningsresultat gett vid handen att stora etniska skillnader i befolkningen har en tydlig negativ inverkan på det sociala kapitalet och i dess efterföljd då på alla de goda ting som följer med stor tillgång på socialt kapital. Den mycket optimistiska ton som tidigare präglade denna forskning har nu förbytts i en närmast dystopisk motsats. Inte minst gäller detta Robert Putnam själv som nyligen publicerat en rapport där han visar att i lokalsamhällen i USA med stor etnisk mångfald är det sociala kapitalet klart mindre. Folk litar mindre på andra människor (även på de som tillhör deras egen etniska grupp!), de känner färre personer som de kan vända sig till när de behöver hjälp och de deltar mindre i allehanda frivilliga organisationer. Även andra forskare har visat att etnisk mångfald förefaller leda till mindre social tillit vilket i sin tur kan leda till mindre ekonomisk tillväxt.

Till en del kan detta förklaras med att korruption och andra likartade problem är högre i mera etniskt diversifierade samhällen. Detta gör det i sin tur svårt att ta in tillräckligt med skatt för att finansiera en tillräckligt bra offentlig förvaltning och jämlikhetsskapande sociala åtgärdsprogram. Mera etnisk mångfald går enligt denna forskning också hand i hand med svårigheter att skapa social solidaritet och en gemensam medborgaranda. Detta har just skapat vad Newton kallar ”det nya liberala dilemmat” (liberal skall här förstås i sin amerikanska tappning som ”allmänt vänster”).

De flesta människor som står till vänster ideologiskt är å ena sidan starkt positivt inställda till det multikulturella projektet, till tolerans och till den kreativitet som mångfalden skapar. Å andra sidan är de naturligtvis också bekymrade inför utsikten att detta skulle kunna leda till att tilliten och det sociala kapitalet i samhället minskar med följande negativa konsekvenser för ekonomin, demokratin och den sociala solidariteten. Vi ser också i många länder i Europa en ökning av etniskt baserade konflikter vilka också i länder som Belgien, Holland, Danmark och Norge resulterat i uppkomsten av politiska partier som bekämpar denna utveckling. Framgången för Sverigedemokraterna i många kommuner är också ett tecken på detta.

Men är verkligen ökad etnisk mångfald negativt för den mellanmänskliga tilliten, det sociala kapitalet och den samhälleliga solidariteten i stort? Eller är det något som de i huvudsak amerikanska och brittiska forskarna har missat? Ett par alldeles färska undersökningar gör att man kan ställa sig kritisk till att multikulturalism och etnisk mångfald självklart skulle ha de negativa effekter som utpekats ovan. En är faktiskt utvecklingen i det svenska samhället. Trots att Sverige under de senaste två-tre decennierna förändrats dramatiskt till att bli ett betydligt mer mångkulturellt samhälle så har inte den sociala tilliten minskat, åtminstone inte såsom detta kan mätas i surveyundersökningar.

Den amerikanske statsvetaren Eric Uslaner hävdar utifrån en uppsjö empiriska undersökningar att det inte är etnisk mångfald i sig som gör att den sociala tilliten minskar. Istället är det kombinationen av social och ekonomisk ojämlikhet och en särskild typ av bostadssegregation som är roten till problemet. Det sistnämnda handlar inte om bostadssegregation i allmänhet utan om det också etableras etniska bostadsområden, det vill säga sådana där en etnisk grupp helt dominerar.

De danska forskarna Peter Nannestad och Gert Tinggaard Svendsen har undersökt vad som händer med förtroendet hos personer i Danmark som invandrat från länder där den sociala tilliten är mycket låg (till exempel Pakistan, Turkiet och Somalia). Invandrarnas tillit till andra människor ökar avsevärt i förhållande till ursprungslandet efter en tid i Danmark och att en betydelsefull faktorn för detta är om de uppfattar att de har blivit rättvist behandlade av myndigheterna i Danmark. Utifrån svenska data har Staffan Kumlin och jag fått stöd för en likartad tes. Tilliten till andra människor för personer i Sverige med ”utomnordisk bakgrund” påverkas klart positivt om de uppfattar att de blir rättvist behandlade och bemötta av svenska myndigheter.

Lägger man ihop dessa forskningsresultat så framträder en bild med några intressanta aspekter. Det första är att stark inre grupplojalitet kan resultera i svårartade gruppkonflikter. Detta är ett reellt dilemma som måste tas på allvar i det mångkulturella samhället. Det andra är att när förtroendet mellan individer och grupper ”går sönder” så är det svårt att reparera. Det tredje är att detta kan ha svårartade konsekvenser för det sociala kapitalet i ett samhälle och därmed för den sociala solidariteten. Detta är emellertid inte hugget i sten – det är inte alls självklart att samhällen med ökad mångfald måste hamna i denna slags onda cirklar av ökad misstro och ökade gruppkonflikter.

Botemedlen tycks vara fyra. För det första: att undvika alla former av etnisk sammanhållen bostadssegregering. ”Chinatowns” och ”Little Indias” må vara pittoreska men de förefaller bidra starkt till social misstro mellan grupper. Av detta skäl finns det anledning att se mycket negativt på tendenserna till etnifiering av skolväsendet (inklusive förskoleväsendet) som verkar vara en oavsiktlig effekt av friskolereformen. För det andra är en ökad ekonomisk och social ojämlikhet förmodligen negativ. Framförallt förefaller förekomsten av en etnisk definierad ”underklass” vara negativ för den sociala tilliten i samhället. För det tredje förefaller en stat med offentliga institutioner som uppfattas som rättfärdiga, opartiska, okorrumperade och kompetenta att möta människornas behov vara central för att skapa mellanmänsklig tillit i samhället. Helt enkelt: om man inte kan lita på läraren, läkaren, polisen och förskoleföreståndaren, vem i detta samhälle kan man då lita på?

Det finns slutligen anledning att se med viss skepsis mot alla former av ”positiv särbehandling” och till etniska grupper särskilt riktade offentliga åtgärdsprogram. Den grupp som programmen riktar sig mot utsätts för en svårhanterlig och ibland kränkande behovsprövning som lätt skapar misstänksamhet om att saker och ting gått korrekt till. För majoriteten kan sådana program skapa intryck av att principen om likabehandling inte gäller. Som andra välmenande avsteg från principerna om opartiskhet finns det risk att sådant underminerar förtroendet för de offentliga institutioner vilket i sin tur minskar möjligheterna att via generella offentliga insatser öka den sociala och ekonomiska jämlikheten. 

BO ROTHSTEIN

Professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.