Den spanske historikern José Álvarez Junco har på uppdrag av prestigefyllda bokförlaget Galaxia Gutenberg författat Dioses útiles (Användbara gudar) en idé- och lärdomshistorisk essä om nationer och nationalism, kompletterad med ett antal praktiska exempel från olika länder och tider, terminologiska definitioner och noggranna noter inte att förglömma. Författaren har varit professor vid Oxford, Sorbonne, Harvard och Tufts, och han tycks vara förtrogen med det mesta av europeisk och amerikansk expertis i ämnet. Vad mera är: han skriver livligt, kunnigt och engagerande.

Den dittills dominerande (”primordialistiska”) uppfattningen att nationerna är lika gamla som mänskligheten tillbakavisades faktiskt ganska sent, först sedan 1800-talets karta förvandlats av en ambitiös nationalistisk praktik utlöst av franska revolutionen och Napoleonkrigen. Inför fredsfördraget i Versailles efter första världskriget var det inte bara Woodrow Wilson som satt fast i den traditionella föreställningen om nationen som ländernas grundbult.

En liten vetenskapsrevolution inleddes i början av 1930-talet, anförd av den tjeckiske historiefilosofen Hans Kohn, som visade att nationalism i ordets moderna mening inte bör förväxlas med tribala traditioner. Den föds ur en blandning av upplysningstidens föreställning om folksuveränitet och Johann Gottfried Herders nationsromantik. Kohn skilde mellan en etniskt baserad nationalism (som han fann mest av i Östeuropa) och en som grundas på medborgarskapet (Västeuropa). Den här viktiga distinktionen hade dock gjorts av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies långt innan historiker som Kohn – och Álvarez Junco – fick nys om den: han kallade det Gesellschaft (civilsamhälle) och Gemeinschaft (stamgemenskap) och fann det förra i Frankrike, det senare i Tyskland.

Först på 1900-talet utvecklades alltså den teori som idag anses kunna karakterisera nationalismen bäst. Teorin går under beteckningen instrumentalism, eftersom dess utgångspunkt är att nationen är skapad av nationalismen, inte tvärtom. Och att nationerna (”imagined communities”, för att tala med Benedict Anderson) är instrument för olika personers och gruppers politiska ambitioner.

Många har både tidigare och senare bidragit till det nya tänkesättet. Att boktryckaren Gutenberg och översättaren Luther fick tyskarna att betrakta sig som tyskar blev uppenbart först när Bismarck förstod att använda sig av det. Långt dessförinnan hade boktryckarkonstens och det allmänna prästadömets svallvågor nått ända till Sverige och stabiliserat en då ännu relativt ny nation med hjälp av tyska pengar. Roosevelts ambassadör hos Franco, katoliken Carlton Hayes, visste att politiken styrs mer av känsla än av förnuft, och han fann att kyrkan fortfarande ger viktiga bidrag till de riter som styr människors föreställningar på det här området. Den tyske sociologen Karl Deutsch försökte kvantifiera hur nationalismen byggdes med hjälp av nya metoder för samhällskommunikation, urbanisering och industrialisering. Uppgiften var litet väl ambitiös, men de faktorer som han framhävde erkänns numera som viktiga för analysen.

Den brittiske Mellanösternhistorikern Elie Kedourie drog slutsatsen att ingen enskild faktor kan förklara nationalismen, trots eller just därför att så många kan bidra till dess uppkomst. Poängen, menade Kedourie (Nationalism, 1961) med rätta, är att den kan konstrueras med nästan vad som helst. Nationen är en uppfinning; om nationskänslan vore naturlig skulle den inte behöva läras ut. Staten, skrev Immanuel Wallerstein senare, kommer inte bara före nationen – staten är en förutsättning för nationens existens. Det visste redan den italienske frihetskämpen Guido Mazzini hundra år tidigare: ”Nu har vi skapat Italien, så nu måste vi skapa italienarna.”

De mest inflytelserika rösterna i den idag dominerande historikerskolan kommer båda från England, låt vara att Ernest Gellner (Nationalism, 1997) var en judisk flykting från Prag. Han såg nationalismen som en direkt följd av industrialisering och modernisering. De härskande eliterna insåg dess värde för ekononomisk tillväxt, social sammanhållning och maktlegitimering. Därmed gynnade den existerande maktförhållanden, vilket snart födde krav på en egen nation från svagare eliters sida.

Den här distinktionen mellan ”state-led” och ”state-seeking” nationalism återkommer hos flera forskare, inte minst på tal om den så kallade tredje världens frigörelse. Så har Homi K Bhabha (Nation and Narration, 1990) och Partha Chatterjee (The Nation and Its Fragments, 1993) försökt differentiera nationalismer i sina ursprungsländer från verkliga eller förmenta förebilder. Men poängen är densamma: i båda fallen är nationalismen ett stöd i en politisk maktkamp.

Resonemanget påminner läsaren om att striden mellan socialdemokrater och bolsjeviker kulminerade med första världskriget just därför att de förra solidariserade sig med den nationella överheten medan de senare höll sig till socialisternas principiella internationalism. Beslutet bör ha varit lätt för Lenin med tanke på klasstrukturen i det tsaristiska Ryssland. Till skillnad från Gellner var Eric Hobsbawm (Nations and Nationalism since 1780, 1990) marxist, men i den här frågan var de överens. Hobsbawm gick dock betydligt längre: nationerna saknar inte bara ett förflutet, de saknar faktisk existens – de är fiktioner, tröstande utopier som har uppfunnits i det politiska syftet att stärka en liberal republik, även till ”priset” av att anpassa den till demokratiska ideal.

George Mosse fortsatte tankegången med begreppet”nationalization of the masses” där han följde Bismarcks Tysklandsbygge fram till dess kulmen i nazismen. Den brittiske sociologen Michael Billig har givit ett mer trivialt men relevant bidrag med Banal Nationalism(1995) – det syftar inte på Le Pen eller Milosevic, utan på trivial vardagsnationalism med flaggor, idrott och vanetänkande. Om banaliteter och vulgariteter i samtidens kungahus tycks dock varken han eller Álvarez Junco ha något att säga. Här finns kanske en uppgift för hugade svenskar, norrmän, britter, holländare och spanjorer.

I La création des identités nationales (1999) har Anne-Marie Thiesse granskat hur man konstruerar ett kulturellt förflutet. Den verksamheten förblir aktuell i många länder och var det ännu i 1950-talets Sverige, där jag själv gick i skolan. Till och med de poststrukturalistiska linguisterna har dragit sitt strå till den här brokiga stacken, menar Álvarez Junco, genom att visa på godtyckligheten i språkets beteckningar. Ord kan betyda vad som helst, förkunnade de, och även om de i mina öron lät litet lättsinniga får jag rätt ofta en otäck känsla av att nutidens IT-programmerare har tagit dem på orden.

Efter den långa inledande essän ägnar författaren resten av boken åt historiska fallstudier, av vilka den första hälften handlar om England, Frankrike, Tyskland, Italien, Ryssland, Turkiet och de amerikanska staterna. Den består av allt att döma av äldre essäer och föreläsningar, och är ofta relevanta för den inledande diskussionen.

Den andra hälften ägnas åt den iberiska halvön. Författaren ägnar 65 sidor åt en lysande sammanfattning av ”Spaniens”mångtusenåriga historia – lärd och underhållande, kritisk och spänstig . Så följer ett lika spännande och lärorikt avsnitt om halvöns alternativa etniska identiteter med exemplen Portugal, Katalonien, Baskien, Galicien och Andalusien.

Författaren ger en tänkvärd överblick av det antika Hispania, som en gång var det romerska rikets kornbod för att med tiden bli födelseort för flera av dess krigskejsare och vagga för det språk som inte utan skäl (för en språkhistoriker) vill vara aristokraternas latin – till skillnad från gallernas som var soldaternas, och italienarnas som var munkarnas.

Nyssnämnda beskrivning är dock min egen, för bokens författare har bråttom till medeltidens slut – då stamidentiterna hade varit som besvärligast – och stannar inte heller särskilt länge vid det spanska imperiet, som dock återkommer i senare kapitel om kolonierna. Spaniens monarki var inte ett institutionellt imperium, skriver Álvarez Junco. Landets nationella identitet föddes 1807 under pågående fransk ockupation, med den kortvariga och maktlösa parlamentariska församling som slutade 1814 med den spanska monarkins återupprättande. Alltså just som imperiet skulle falla sönder.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

1985, när vår dåvarande utrikesminister Sten Andersson besökte Madrid, hade jag satt en autentisk diplomatisk originalnote i händerna på honom för att han skulle ge den till sina värdar i present. Varken Sten eller hans unga pressekreterare begrep vitsen, fast han annars gärna bjöd på anekdoter istället för seriösa samtal om utrikespolitik. Den här svensk-spanska noten, daterad 1807, visar att det varken var första eller sista gången – från frieriet till drottning Elizabeth till erkännandet av Förenta staterna och Folkrepubliken Kina – som Sverige före de flesta förstod vartåt det egentligen lutade. Ständerna i Cadiz utropade nämligen ett Spanien vars suveränitet vilade på dess förmåga att stifta sina egna lagar, inte på någon dynastisk arvsrätt.

Portugal brukar räknas som Europas jämte Danmark mest homogena kungarike. Álvarez Junco skyndar sig dock att tillägga att Portugal under flera sekler inte skilde sig nämnvärt från övriga delar av den iberiska halvön, att landet under större delen av 1500-talet lydde under den spanska kronan och att den härskande dynastin under en stor del av 1800-talet stod med ena foten i Europa och den andra i Brasilien. Att en liten bit av territoriet fortfarande är föremål för tvist mellan Spanien och Portugal finns det inte plats för i en översikt som denna, men fenomenet beskrivs klokt och kunnigt av diplomaten och författaren Máximo Cajal i boken Ceuta, Melilla, Olivenza y Gibraltar (2003). Cajal var ambassadör i Stockholm på 1980-talet, när förbindelserna mellan Sverige och Spanien var som intensivast.

Dioses útiles uppvisar alltså ett speciellt intresse för dagens Spanien. Den katalanska separatismen har vuxit på senare år, och det är lätt att finna orsaker i den katalog som Dioses útiles erbjuder. I andra sammanhang (SvD, Dixikon) har jag skrivit om Francisco Ayalas och framför allt Javier Cercas fascinerande böcker. I sin senaste essäsamling visar Nathan Shachar än en gång att inbördeskriget fortfarande inte är begravet. Den katalanske historikern Xavier Andreu publicerar i dagarna El descubrimiento de España. Mito romántico e identidad nacional (Upptäckten av Spanien. Romantisk myt och nationell identitet).

Sista ordet är aldrig sagt. Álvarez Junco återger med respekt men utan övertygelse sentida invändningar mot instrumentalismen (från till exempel Anthony Smith och Azar Wat). Eftersom historien med eller utan avsikt manipuleras av alla som försöker förstå den, kommer den alltid att vara påverkbar och omprövad. Häromdagen gjorde Felipe González, socialdemokraten som förde Spanien in i den europeiska integrationens demokratiska gemenskap, ett besök i Santiago de Chile från vilket jag antecknar några visdomsord: ”Vi bär alla på minnet av det förflutna. Det viktiga är att ha det i ryggsäcken, för om man har det i famnen kan det skymma sikten framåt.” Många ofrivilliga bidrag till den bisarra situationen i dagens Katalonien, där halva ”folket” kräver Catalexit och den andra halvan hoppas slippa, kommer från rikspolitiker som inte har förstått att stämma i bäcken. Läget i Katalonien påminner inte så litet om det som råder i England, där frustrerade äldre i avfolkningsbygder ställts mot utbildade ungdomar i städerna. Den federalism som Felipe González förespråkar för både Spanien och Europa har svårt att få stöd av en politisk klass som inte ser längre än till nästa val.

Den globaliserade världen har 200 ”nationer”, men nationalismen borde snart höra till det förflutna. De som mer än andra har skäl attt ta till sig kunskapen om sin historia är medborgarna i Europeiska unionen. Det mödosamt förenade Europa har mött en rad reaktionära hot, alltifrån ett ständigt motvilligt ”Storbritannien”, franska småborgare och grekiska gratisresenärer till nya och revanschlystna östeuropeiska demokratier, för att inte tala om kvardröjande föreställningar om en nordamerikansk världsordning som blir alltmer ifrågasatt av växande flyktingströmmar. Mer än någonsin behöver Europa en federal ”nationalism” på en ny nivå, lika fiktiv som de föregående och helst lika effektiv, för att kunna vidmakthålla och utveckla det enda rike i historien som har visat sig vara både fredligt och framgångsrikt.