Han är mest av allt känd för sin debutroman, La pregunta de sus ojos från 2005 som har blivit filmatiserad i både en argentinsk version (El secreto de sus ojos 2009, Oscar för bästa utländska film 2010) och en nordamerikansk remake­ (Secret in Their Eyes 2015). Därefter har han publicerat en rad romaner och novellsamlingar. Han är även krönikör för sporttidskriften El Gráfico där han primärt skriver om fotboll.

2022 publicerades den första delen av hans historia om Argentina med titeln Los días de la revolución. Una hi­storia de Argentina cuando no era Argentina (1806-1820). Titeln kan översättas med Revolutionens dagar. En historia om Argentina när det inte var Argentina och är en bra sammanfattning av innehållet. Åren 1806-1820 är den turbulenta period då först staden Buenos Aires och sedan andra delar av det som idag är Argentina lämnade det spanska imperiet, men innan nationalstaten Argentina fann sin moderna form. Boken handlar alltså om startskottet för den sydamerikanska avkoloniseringen och självständighetsprocessen och därmed om händelser som är centrala för det moderna Argentinas grundande myt.

Som professionell historiker är jag initialt alltid tveksam till skönlitterära författares historieskrivning. Och då menar jag inte i första hand författare till historiska romaner eller till böcker som utger sig för att bygga på historiska personer eller händelser, där historien väldigt ofta reduceras till en kombination av bakgrund och alibi. Även när det finns anspråk på att förmedla historia så är det allt som oftast reduktionistiskt och ideologiskt vinklat innehåll.

Hur mycket jag än uppskattar Vilhelm Mobergs Min svenska historia eller Liv Strömqvists serier, så kommer man inte undan det faktum att det handlar om historieförmedling med tydliga dagspolitiska utgångspunkter och budskap där de historiska företeelser som skulle kunna störa eller komplicera budskapet utelämnas. Historiens komplexitet och en vilja att förstå historiska personers värderingar och agerande utifrån deras egen tid har med andra ord sällan en plats hos skönlitterära författare, utan de är oftast nöjda med att rasta sina samtida käpphästar i de historiska landskapen och att låta storyn vara viktigare än historien.

Sacheris bok är inte en sådan hi­storie­skrivning. Det här är tvärtom en bok som vill sammanfatta den aktuella forskningen om perioden för en bredare publik, som har ett anspråk på att förmedla hi­storiska skeendens komplexitet och tolka händelser utifrån de deltagande aktörernas perspektiv och valmöjligheter. Det betyder inte att boken saknar samtidskoppling, men den företeelse i samtiden som Sacheri hela tiden argumenterar emot, är den i Argentina vanliga uppfattningen att det som drev revolutionärerna i Buenos Aires var drömmen om en självständig nation. Det är en förståelse av historien som han tydligt är ute efter att ifrågasätta. Formuleringen om ”Argentina innan det blev Argentina” är som sagt programmatisk.

Till saken hör att Sacheri är utbildad historielärare som trots sin författarkarriär fortfarande undervisar i en Secundaria – Argentinas motsvarighet till högstadiet och gymnasiet – i Buenos Aires. Hans självförståelse och historiesyn som den framkommer i bokens förord utgår också från lärarrollen. Den argentinska historievetenskapen har sedan decennier varit både innovativ och produktiv, skriver Sacheri. Man har studerat komplexa kulturella, sociala och politiska processer utifrån en rad olika perspektiv, men resultaten har stannat i akademin. En lärares roll är, så menar Sacheri, att förmedla dessa kunskaper till den som är villig att lära. Han vill dock inte skriva en ny och modernare historia om Argentina, utan beskriver sin bok som en inbjudan till läsaren att ompröva sina tidigare kunskaper. En möjlighet att förstå revolutionens dagar utifrån nyare forskning. Här blir det tydligt att den tilltänkta publiken i första hand är Argentinas befolkning och i andra hand andra sydamerikaner. Jag tror nämligen att ytterst få personer från andra delar av världen har några tidigare kunskaper att ompröva.

Det är mycket historia Sacheri får in på bokens totalt 287 sidor, indelade i tre delar, eller akter om totalt 16 kapitel. Den första akten, ”Hur man konstruerar ett imperium”, tar avstamp i det spans­ka imperiets historia och struktur och omorganisationen av de sydamerikanska vicekungadömena under huset Borbón under slutet av 1700-talet.

Det var en omorganisation som gjorde den dittills obetydliga hamnstaden Buenos Aires, belägen i imperiets sydöst­ra utkant, till säte för vicekungen av Rio de la Plata och därmed maktcentrum för området från La Paz i nordväst till Buenos Aires i sydost, från Cobija vid Stillahavskusten till Montevideo vid Atlanten.

Bokens andra akt, ”Revolutionens dagar”, innehåller en genomgång av handelns betydelse för staden Buenos Aires, en stad där lagen inte bara gjorde skillnad på fria och slavar, män och kvinnor, vita, urinvånare och svarta, utan också på huruvida de vita var födda i Europa eller Sydamerika. Efter att ha beskrivit en stad där en allt större andel av handeln kontrolleras av lokalt födda, men socialt sett andraklassiga köpmän, skapandet av en lokal milis som svar på de brittiska anfallen på staden och det maktvakuum som napoleonkrigen i Europa orsakar när den spanska kronan tappar kontakten med sina kolonier, kommer Sacheri fram till den argentinska revolutionen den 25 maj 1810.

Detta är den dag då en junta bestående av lokala makthavare, milisbefälhavare, advokater, köpmän och en präst, ersätter vicekungen och gör Buenos Aires självständigt. Detta är samtidigt startskottet för tio års väpnad konflikt med de delar av vicekungadömet som fortfarande är kungatrogna, med Portugal som fort­farande kontrollerar Brasilien och med provinser som varken är kungatrogna eller vill böja sig för Buenos Aires.

Dessa väpnade konflikter utgör bokens tredje akt, ”Vandrande i skuggorna”, som omfattar perioden 1810–1820, och som jag ser som bokens starkaste del. Sacheri behandlar de oväntade och svårhanterliga problem som Buenos Aires elit stod inför efter 1810 med lätta, men precisa formuleringar och en dos humor.

Ett exempel på ett sådant problem var att vicekungadömet inte hade slutit upp bakom revolutionärerna, utan fragmenterats, vilket ledde till konflikt. Buenos Aires bjöd in de andra provinserna till sitt revolutionära barnkalas genom att skicka inbjudningskort i form av väpnade styrkor, som Sacheri utrycker saken. Samtidigt fördes förhandlingar mellan provinserna, som resulterade i oavhängighetsförklaringen 1816, en konstitution 1819 och grundandet av Provincias Unidas del Rio de la Plata 1820, den federativa statsbildning som är föregångaren till dagens Argentina.

Men varför denna militära aktivitet? Och varför en federation? Sacheri ställer upp hypotesen att det handlade om det nya styrelseskicket där maktens legitimitet utgick från befolkningens stöd istället för en kung av guds nåde. Den nya statens rätt och möjlighet att existera byggde därmed på territoriell kontroll och militär framgång. Ju fler militära framgångar, ju större territorium under revolutionärernas kontroll, desto större chanser att Spanien inte skulle kunna återerövra och återinrätta vicekungadömet. En revolutionär logik parad med viljan att rädda det egna skinnet. Sacheris ambition att inte bara beskriva händelser, utan också att resonera om möjliga förklaringar till den historiska utvecklingen är genomgående i hela boken.

Los días de la revolución är mycket välskriven och läsvärd. Välavvägd i dispositionen. Med regelbundna perspektiv­byten utan att bli rörig. Resonerande utan att vara beskäftig.

Sacheri är en skribent som gärna själv kommer till tals i sin text. Exempelvis gillar han att ställa frågor som han sedan resonerar om i jagform för att arbeta fram hypoteser och möjliga tolkningar. Han vill ju inte ge några slutgiltiga, auktoritativa svar. Han uppvisar också en föredömlig intention att försöka förstå de historiska aktörerna utifrån deras sociala position och den världsbild som hänger samman med den.

Vi har exempelvis svårt idag att förstå det oerhörda i att avsätta en vicekung, tillsatt av en kung av guds nåde, för en troende katolik. Det är heller inte enkelt att fullt ut förstå den maktförskjutning som en lokalfödd milis innebar i relation till en militär vars officerare tidigare enbart rekryterats bland spanskfödda. Sacheri gör ändå ett försök och förmår åtminstone att ge en känsla av såväl den historiska distansen som den möjlighet vi som människor har att sätta oss in i andra människor och främmande samhällen.

En egenhet är Sacheris förkärlek för att associera till argentinsk musik, litteratur eller fotboll i sina resonemang, vilket förstärker intrycket att den tilltänkte läsaren är väl förtrogen med dagens Argentina. Dessa hänvisningar är dock aldrig så betydelsebärande att de stör läsningen. Istället finns här en möjlighet att bekanta sig med såväl musik som argentinskt historiebruk genom att till exempel lyssna på Carlos Gardels ”El Sol del 25” från 1910.

Det är kort och gott en bok som för mig som historiker är vad historieförmedling borde vara. En bok som inte väjer för komplexa frågor eller som vill pressa på den historieintresserade en viss tolkningsram. Den behandlar läsaren som en myndig person, förmögen att själv resonera och ta till sig andras resonemang. Den omfattande bibliografin, uppställd som personliga rekommendationer för vidare läsning i slutet av boken, ger intrycket av en person som verkligen bottnar i forskningsläget för den historia han gett sig på att förmedla, vilket förstärks av de recensioner jag läst skrivna av argentinska historiker. Jag ser mycket fram emot att lära mig mer om perioden 1820-1852, som är temat för nästa historielektion från Sacheris penna. 

Bok:

Los días de la revolución: Una historia de Argentina cuando No era Argentina (1806–1820)

Eduardo Sacheri

(Alfaguara 2022)