Författaren Katarina Tracz är chef för tankesmedjan Frivärld, känd som debattör och för sin erfarenhet inom bred säkerhetspolitisk analys och opinionsbildning. Doktor Mike Winnerstig, forskare vid FOI och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, har skrivit ett gediget förord.

Tracz analys utgår från insikten om att säkerheten i Östersjöregionen har förändrats i grunden på överraskande kort tid. Den kronologiska lista på incidenter som redovisas är minsann klarspråk! I området där den eviga freden antogs ha inträtt kan krig inte längre uteslutas. Att beslutsfattarna alltför sent vaknade till insikt om detta är naturligtvis pinsamt.

I baltstaterna och Polen insåg man tidigt vad som var på gång, men de behandlades överlägset nedlåtande. Men Tracz kunde kanske ha framhållit att Rysslandsforskare i både Sverige och Finland konsekvent varnade sina uppdragsgivare om en allt mer negativ utveckling i närområdet. Även deras analyser avfärdades som otidsenliga och alarmistiska.

Efter kalla kriget körde Europa ned de nationella försvarsförmågorna grundligt. Sverige och Finland kan knappast länge till undvika radikala beslut rörande säkerhets- och försvarspolitiken. Neutraliteten hade gjort sitt redan för 20 år sedan och alliansfriheten är en alltför lös grund att bygga säkerheten på. Tracz eget recept är inte överraskande att Sverige och Finland bör söka Natomedlemskap för att på så sätt kunna skapa västlig koherens, militär trovärdighet och solidaritet för att säkra freden i Östersjöregionen, kanske nästa konfliktzon med Ryssland som aktiv part.

Sverige och Finland hade haft goda skäl att bli medlemmar i Nato ungefär parallellt med inträdet i EU. Men det tåget gick och tyvärr är problematiken inte längre lika okomplicerad. Vad jag främst saknar i boken är att Nato som organisation inte får en seriös granskning och att alternativa lösningar inte behandlas. Alliansen idag är ineffektiv, trög och har alltför många opålitliga medlemmar. Sveriges och särskilt Finlands ansökningar kanske dessutom skulle få tummen ned. En opinionsmätning i Finland från den 26 oktober 2015 visar att bara 22 procent vill ha Finland med i Nato, medan 55 procent är emot.

Något förvånande är att president Obamas besök i Stockholm i september 2013 inte noterats. Där tog man faktiskt initiativet till en Nordic Security Dialogue mellan USA och de nordiska länderna. Det transatlantiska samarbetsspåret har nu medvind då USA är i färd med att utarbeta trovärdiga beredskapsplaner för Polen och Baltikum och inte kan förlita sig på att det låter sig göras bara inom Nato. Detta är motorn i den process som sannolikt kommer att tvinga Sverige och Finland att kanske till och med ta ställning förr snarare än senare. Förhoppningsvis kommer man att förhålla sig positivt till de rimliga önskemål USA sannolikt kommer att ha på våra länder för att Östersjöområdets säkerhet ska kunna garanteras. Den vägen skulle även vi i praktiken ha säkerhetsgarantier – utan formellt Natomedlemskap, som för övrigt skulle kunna formaliseras senare.

Många observatörer anser med goda skäl att Sverige redan lyckats återuppliva ”Den dolda alliansen”. Finska synpunkter på frågan finner man i den av US Army War College utgivna monografin Breaking the Nordic Defense Deadlock från februari 2015.

Stefan Forss

Professor tillika pensionerad finsk forskare i försvars- och säkerhetspolitik och kallad medlem i Kungliga Krigsvetenskapsakademien