Tonläget i samhällsdebatten må vara högt, men en sak tycks kunna förena röster som annars står långt ifrån varandra: att vi lever i kristider. Det går inte att komma i närheten av ett socialt medieflöde utan att snabbt lägga märke till dysterheten. Visserligen går uppfattningar om krisens natur och orsaker ofta vitt isär, men de delar en bild av hur Sverige eller hela västvärlden efter en lång tid av tilltagande problem närmar sig en brytpunkt där vägen tvärt kan vika av nedåt.

För vissa kan krisen gälla klimatet och industrialismen, för andra kan den gälla migrationens effekter på välfärdsstaten och tryggheten i samhället. I ytterligare andra läger menar man att den tvärtom handlar om alltmer främlingsfientliga attityder som ligger bakom att så många är skeptiska till migrationen. Där den ene ser ett externt hot mot centrala värderingar i form av invandrad islamism, ser andra ett internt hot i form av växande auktoritär populism och en värdekonservativ reaktion. Gemensam är upplevelsen av hur vi är på väg mot ett vägskäl, en avgörande brytpunkt.

Utöver de mörka tongångarna är det en sak till som brukar förena. Det är framförallt hos den andre som man uppfattar pessimismen. Det är andra som frammanar krisbilder och är fixerad vid undergångscenarior, själv är man bara nykter. För trots att den är utbredd tycks pessimismen ha lite dåligt rykte. Det som verkligen oroar en optimist är att pessimismen ska slå rot.

Varför är samhällspessimismen så utbredd nu? Det är intressant i sig att frågan brukar ställas på det sättet. Hur kommer det sig att det just är pessimismen som uppfattas vara i behov av en särskild förklaring? Optimism väcker inte samma efterfrågan på att få rötterna klarlagda. Optimism är det naturliga – åtminstone i samtida ögon.

Tron att historiens normalförlopp är en lång utveckling mot det allt bättre är i själva verket en relativt modern tanke. Mänsklighetens historia brukade uppfattas som ett utdraget förfall, en färd bort från en förlorad guldålder. Det var hinsides som man kunde förvänta sig paradiset, inte i vår värld. Tillspetsat blev livet då en process att göra sig redo för att möta döden och skaparen. Ganska dystra utsikter, men det fanns kanske helt enkelt inte speciellt mycket att vara optimistisk över.

När man ska förklara den enorma välståndsökningen som skett de senaste två tre hundra åren har alltmer intresse börjat ägnas viktiga kulturella och intellektuella förändringar som ägde rum i exempelvis England och Nederländerna med början i skiftet mellan 1600- och 1700-talet. Tankemönster förändrades liksom uppfattningar om vilken typ av liv som var beundransvärt och eftersträvansvärt. En mekanisk världsbild bröt fram. Världen började mer och mer uppfattas som en maskin, styrd av lagsamband, inte magiska ingripanden, så också människan. Och maskiner kan styras i önskad riktning om man är skicklig och kunnig.

I denna palett av välståndsökande idéer hittar man också föreställningen om framsteget, att saker och ting successivt blir bättre och bättre. Inte bara blir de bättre ibland, som lokalt avgränsade tillfälligheter, utan generellt och som en del i en stor historisk trend. Människan gör successivt världen allt bättre genom ackumulerade ansträngningar. Paradiset bygger vi själva i denna värld. Det tar lång tid, men genom framstegen är vi hela tiden på väg. Tron på utvecklingen och det ständiga framsteget är en del av att vara en modern person.

Inte konstigt att pessimism har blivit någonting laddat och småkontroversiellt. Den allmänna optimismen blev en del av ”oss” och den moderna kulturen, en del av det kulturella framgångsreceptet. Samhällspessimismen har fortsatt att återkomma i stora vågor, men då som någonting avvikande från den grundläggande tron på det eviga framsteget. Stämningsläget efter första världskriget gjorde att Oswald Spenglers civilisationskritik blev en oväntad bästsäljare med sitt budskap om att vitaliteten i västvärlden sinade. Efter andra världskriget var det historikern Arnold Toynbee som firade en motsvarande framgång med sin väldiga A Study of History, där han sökte efter generella mönster för när och hur civilisationer hamnar på dekis. Frågan svävar över hela genren: Har turen kommit till oss? Är det slut nu? Kan vi fortsätta att tro på framsteget eller har dekadensen satt in?

Idag är nedgången på uppgång. Internationellt tycks finanskrisen i slutet av 00-talet ha inlett en period då idéer om civilisatorisk försvagning fått ett uppsving. I samhällsdebatten är trenden tydlig – krislitteraturen är nu en mycket livaktig genre. Även allmänhetens uppfattningar om utvecklingen i landet där man bor har dragit i liknande riktning. I europeiska länder är det typiskt sett en övervikt för uppfattningen att landet utvecklas i fel riktning. Det är i Asiens snabbväxande ekonomier som man hittar den största optimismen. Det har sett ungefär likadant ut under 2010-talet.

Är det svenska stämningsläget en del av detta? Sverige brukar flyta med i de internationella strömmarna och sannolikt gör vi det även nu. Men i så fall nåddes vi av strömmen med viss fördröjning. Den svenska färden ned i samhällspessimismen inleddes i det tysta för knappt tio år sen. Förändringen får sägas vara ganska oväntad. Vid 2010-talets början var den svenska allmänhetens uppfattning om samhällsutvecklingen på det hela taget klart positiv.

”Det tar lång tid, men genom framstegen är vi hela tiden på väg. Tron på utvecklingen och det ständiga framsteget är en del av att vara en modern person.”

Finanskrisen hade inneburit ett par mycket turbulenta år i omvärlden. Kanske handlade det egentligen mest om att ha haft turen på sin sida, men Sverige tog sig igenom krisen utan några allvarligare bekymmer. I en orolig omvärld framstod Sverige som en välfungerande och välskött plats. Financial Times rankade år 2011 finansminister Anders Borg som den skickligaste i Europa. I januari 2013 hade The Economist en viking på omslaget. Tidningen lyfte fram de skandinaviska länderna, och inte minst Sverige, som synnerligen välskötta och rationella ekonomier i en stort uppslagen specialbilaga. Något rätt verkade vi ändå göra.

Mediecyniker brukar muttra att när en trend har hållit i sig så pass länge att till och med samhällsjournalister hinner uppmärksamma den, ja då har den regelmässigt hunnit passera sin kulmen och är redan i avtagande. Internationella lovord och prestigefyllda tidningsomslag är bara som de första gula löven i lindens krona, en antydan om att sensommaren är över och hösten är på väg. Samtidigt som Sveriges internationella glans ökade började stämningsläget hos den svenska allmänheten att förändras.

En metod för att följa den generella upplevelsen av samhällsutvecklingen, det så kallade sentimentet, är att låta allmänheten svara vad de tycker: ”Går utvecklingen i Sverige på det hela taget mest åt rätt håll eller mest åt fel håll?” Analysföretaget Demoskop genomför allmänhetsintervjuer varje månad där frågan ställs. Balansen mellan andelen som uppfattar utvecklingen som positiv och andelen som uppfattar den som negativ, det vill säga andelen positiva minus andelen negativa, ger ett enkelt och samlat mått på hur optimistisk stämningsläget är bland allmänheten.

Medan Sverige i offentligheten prydde tidningsomslagen började det balansmåttet att månad för månad smyga nedåt. I början av 2011 låg balansen på ca +30 procent, vilket innebar en kraftig dominans för att se positivt på utvecklingen. Trenden gick stadigt nedåt. I början av 2012 hade den positiva balansen redan halverats till +15 procent, och i slutet av samma år hade kurvan hunnit krypa ned till nollstrecket. Från och med 2013 blev balansmåttet negativt, det vanligaste hade blivit att se negativt på utvecklingen. Pessimismen började dominera stämningsläget.

Inget påverkar ens syn på samhällsutvecklingen lika tydligt som huruvida man sympatiserar med den sittande regeringen eller ej. Så länge man uppfattar att det är representanter från ens eget lag i politiken som styr landet tenderar man också att se mer positivt på utvecklingen. Sambandet kan förstås även gå andra riktningen – om man mister tillförsikten kan också partisympatin förändras. Vid ett regeringsskifte byter samhällsoptimister och pessimister plats med varandra över en natt.

Vad var det som hände under åren när kurvan började bege sig nedåt? Handlade det bara om ett fallande opinionsstöd för alliansregeringen? Nej, så enkelt är det inte. Även om det fanns stora och förväntade skillnader i sentimentet mellan olika väljargrupper var det ändå snarlika trender som syntes i alla läger. Alliansväljarna blev inte bara färre utan också mindre optimistiska. Oppositionspartiernas väljare blev inte bara fler utan började också se mer kritiskt på landets färdriktning. Den mer negativa synen på samhällsutvecklingen kom på bred front.

Inrikespolitiskt karaktäriserades åren 2011 till 2014 av att en lång rad uppmärksammade kriser blossade upp inom vitt skilda sakområden. Den bristande tillförlitligheten i tågtrafiken blev så påtaglig att det började skämtas om saken. Förtroendet för försvaret vacklade under den så kallade ryska påsken och enveckasförsvaret blev ett begrepp. Inom äldreomsorgen blev den så kallade Caremaskandalen synnerligen omtalad och inledde en mer övergripande och infekterad debatt kring välfärdsföretagens roll och effekt på välfärden. Förtroendet för svensk skola kom i gungning när svenska elever fick fiaskoresultat i Pisaundersökningen som publicerades i december 2013. Listan skulle kunna göras längre. Den samlade bilden var ett brett ifrågasättande av hur välfungerande det offentliga Sverige egentligen var. Samtidigt var det kriser som inte fick någon lösning. Stora samhällsdebatter avslutades genom att de kom i skuggan av nästa som tog vid. Traven med odiskade tallrikar växte.

År 2015 hade pessimismen över samhällsutvecklingen hunnit bli tämligen påtaglig. Då kom migrationskrisen. Den fick en kraftig påverkan på allmänhetens upplevelse av samhällsutvecklingen. Frågan överskuggade allt annat och toppade dagordningen under lång tid. Man kan hävda att den i grund och botten har legat kvar där sedan dess. Det som hänt är att den under det senaste året har transformerats till en debatt om lag och ordningsfrågor, en debatt som är nära besläktad med migrationsfrågan, som engagerar samma väljargrupper och förs i samma termer. Frågan gäller samhällets förmåga att sätta och hålla gränser. Pessimismen har fördjupats ytterligare efter migrationskrisen. Idag uppfattar sju av tio att Sverige utvecklas i fel riktning.

Det är onekligen en mycket utbredd pessimism. Men hur djup är den och vad handlar den om? För att kunna svara på den frågan har Demoskop ställt fördjupande frågor om pessimismen till en allmänhetspanel (1 002 intervjuer, februari 2020). Resultaten ger ett par ledtrådar om vad det är för slags missmod som allmänheten känner kring samhällsutvecklingen.

”I turbulenta tider är behovet av gott ledarskap särskilt stort. Om man då inte ser att utbudet motsvarar kraven växer missmodet.”

Handlar det verkligen om pessimism och inte bara en kritik mot nuläget? Frågan om vad man tycker om landets utveckling är visserligen en klassiker, men att rakt av översätta den till att fånga graden av optimism och pessimism är inte invändningsfritt. Man kan tänka sig en kritiker som ogillar den nuvarande inriktningen men som tror att det finns goda möjligheter att vända utvecklingen med rätt beslut. Att se pessimistiskt på nuläget behöver inte vara samma sak som att ha tappat all förtröstan. Tron på framsteget gäller det längre perspektivet.

Det är en rimlig invändning, men hur långt bär den? För att fånga den långsiktiga dimensionen och avgöra saken behövs två frågor. Frågeställningen hur man ser på landets utveckling behöver kompletteras med en fråga om det längre perspektivet. I det här fallet har därför även frågan ställts om hur man tror att landet har utvecklats om tio år jämfört med idag, till det bättre eller sämre?

Genom att korsa de båda frågorna får man fyra möjliga positioner. Den fullständiga optimisten, ”frid och fröjd!”, uppfattar nuvarande riktning som positiv och har en positiv långtidsprognos. Den djupa pessimisten, ”det här slutar illa!”, gör motsatta bedömningar i båda dimensionerna. Men därtill kan man tänka sig en optimistisk kritiker, ”vi kan bättre!”, som ser negativt på den nuvarande utvecklingen men som tror att saker ändå förbättras på tio års sikt. Den ängsliga optimisten, ”tänk om vi tappar det!”, ser den nuvarande utvecklingen som positiv men tvivlar på att den kommer att bestå, och tror att utvecklingen blir negativ på längre sikt.

Sju av tio ser negativt på utvecklingen idag, men vad för slags pessimister rör det sig om? Har de kvar tillförsikt i det längre perspektivet? Nej, det visar sig att den negativa framtidssynen är djupare än många skulle gissa. Det är inte bara fråga om en dagskritik av det nuvarande styret, utan en mer långtgående pessimistisk uppfattning om utsikterna även i tioårspespektivet. Knappt två av tre pessimister, 45 procent av befolkningen som helhet bedömer utvecklingen som negativ både i nuläget och på tio års sikt. Det är den vanligaste uppfattningen bland båda könen och i alla åldersgrupper. Pessimismen gäller samma sakfrågor som man brukar hitta överst på dagordningen: problem kring lag och ordning, sjukvården och integrationen.

Vad är det då man tror ligger bakom de förväntade försämringarna? Uppfattar pessimisterna i allmänheten ett slags civilisatoriskt kultur- och värderingsförfall av det slag som brukar dominera analyserna i nedgångslitteraturen? Nej, på den punkten ser mönstret däremot ut att vara lite annorlunda. Det är inte värderingsförändringar som bekymrar pessimisterna. Och tron på framsteget i materiell och ekonomisk mening vacklar inte heller. Det är inte oro för den egna plånboken eller låg tillväxt som skaver.

I svaren är det istället en annan faktor som är tydligt dominerande. Det handlar om att man uppfattar bristande politiskt ledarskap idag. I turbulenta tider är behovet av gott ledarskap särskilt stort. Om man då inte ser att utbudet motsvarar kraven växer missmodet.

Det här är inte en mer allmän civilisationspessimism av Spenglers slag, att västvärlden skulle vara ålderssvag och uttömd på kreativitet. Optimisten som vill muntra upp genom att peka på fallande spädbarnsdödlighet och teknologiska under skjuter bom. För detta liknar snarare ett skarpt missnöje med politiska alternativ, på både kort och längre sikt. Pessimismen ser ut att ta sikte på inhemska policymisslyckanden och de aktörer som kan hållas ansvariga för dem.

Den som instinktivt oroas av pessimistiska tankemönster, och som befarar att århundraden av utvecklingsoptimism är på väg att förbytas i allmänt håglös uppgivenhet, kan därför känna sig lite lugnare. Många må vara mycket besvikna på det politiska styret. Men till skillnad från bredare kulturkritik är ledarskapsfrågan trots allt en konkret faktor som är fullt påverkbar genom normala demokratiska processer. Anser man att fisken ruttnar från huvudet kan och kommer det missnöjet att få sitt naturliga utlopp genom demokratins institutioner, även om det tar lite tid. Spenglers och Toynbees stora civilisationsperspektiv är fascinerande, men det vi har att göra med här är enklare saker som har mer vardagliga proportioner. Man kan antagligen vara ganska optimistisk även kring pessimismen.