Nej till fegheten

Iskalla, salta, friska skaldjur. Att kunna köpa en enkel varmkorv med bröd och äta medan man går, om man skulle råka ha bråttom någonstans. Ah, att ha bråttom någonstans! Mer västeuropeiskt än så blir det inte, och det är en drastisk förändring jämfört med kravlösheten jag vistats i under de gångna två åren.

I Georgien finns georgisk mat. Den är sensationellt god i två veckor. I Mexiko finns mexikansk mat, den är fantastisk i en vecka. I ett rikt europeiskt land – ett i dubbel bemärkelse rikt europeiskt land – finns varenda sorts mat som någonsin tillagats på planeten och kämpat sig till lite spridning. Världen kommer hit.

I Rotterdam har hälften av befolkningen invandrarbakgrund. (Ja, jag delar Ulf Kristerssons aversion mot uttrycket ”andra generationens”, så jag får i brist på en bättre samlingsterm låta som en minister på kallsvettigt genomförda presskonferenser om integrationens överjävliga omöjligheter.) Borgmästaren är muslim och hyfsat populär i de flesta läger.

Vägg i vägg ligger hipsterkaféet där jag inte ens förstår vad som försiggår (det verkar ha med cykelreparationer att göra) och indiska kryddbutiker; turkiska barberare delar gathörn med indonesiska tygförsäljare och holländska sexattiraljkrängare. Alla som har varit i Malmö skulle känna igen sig, även om Rotterdam är dubbelt så stort och tre gånger så märkligt. Och precis som i Malmö finns en fanatisk frispråkighet – evigt närvarande, som av övertygelse, som av princip – ofta hand i hand med en politisk tourettes av Guds nåde.

Det kan låta skånskt eller danskt, men framför allt är det ju typiskt invandrarstäder. Jag har aldrig hört så grova rasistiska utsagor som dem jag fick mig till livs i Malmö – av företrädare för olika minoritetsgrupper, riktade mot andra minoritetsgrupper. Invandrarnas varma, hjärtliga rasfördomar är givetvis en skyddsmekanism i en ny miljö.

Mer från Thomas Engström

I Malmö förklarade en gång en kroatisk krögare för mig att serbernas ondska skulle ”dränka hela Europa i blod” om inte Nato såg till att ”brandbomba varenda kvadratmeter av landet en gång vart tionde år.” Han belönade sin egen formulering, den kanske längsta och mest fullständiga svenska mening han någonsin konstruerat, med ett hysteriskt skratt. En kvart senare kom hans hustru in och skulle hämta något. Det syntes att hon hade gråtit, så jag frågade hur det var med henne. ”Äsch, vi har varit och druckit lite vodka vid mammas grav, bara”, sa hon och himlade med ögonen åt sin egen sentimentalitet. Det tog några sekunder innan jag fick klart för mig innebörden: hon var ortodox. Hon var serb.

Detta sätt att hantera stressen av att röra sig bland otaliga folkslag är något annat än den rasism som frodas på landsbygden, där fördomarna inte är halvt på skämt utan tvärtom grundade i att aldrig överhuvudtaget ha pratat med en invandrare. Jag hävdar inte att kroater och serber skulle göra rätt i att hata varandra, i de fall det förekommer, men jag skulle inte säga åt dem att de var okunniga i ämnet. (Om jag ändå dristade mig till det skulle båda två vända sig emot mig istället för att skrika på varandra, och vara för evigt sammansvetsade i sitt förakt mot utbölingens ohyggliga fräckhet. Det var väl ungefär så det gick till när Carl Bildt under några år lyckades hålla fred i Bosnien.)

Där jag rusar fram med varmkorven i ena handen och väskan med papper i den andra, på väg till ännu ett möte, är jag nära att välta en liten surinameisk dam. Hon svär åt mig på holländska, jag ber om ursäkt på tyska. Hennes blick rymmer ingen nåd.

Säg såhär. Det kanske inte är de som ska integreras hos oss; i vart fall kan det inte gärna handla om en hundraprocentigt ensidig process, för sådana brukar bli både dåliga och kortvariga innan folk ger upp. Det kanske inte är de som måste ändra på allt. Det kanske är vi som ska integreras i världen – ta intryck, lära oss något nytt. Bli roligare människor. Som våra förfäder en gång, när de byggde upp våra mäktiga sjöfararnationer. De var modiga på riktigt och det förpliktigar. Deras arv borde vi börja förvalta som vår allra största rikedom. Annars är risken att fegheten förlamar oss. 

Om skribenten

Journalist och författare.

Läs vidare