Boken är uppbyggd kring tre teman. Det första är Karlssons bild av Israel som han redan i sin inledning tecknar i mörka färger. Israel har enligt Karlsson blivit ”en belägrad fästning i en omvärld som man varken vill eller kan anpassa sig till” och framstår dessutom idag alltmer ”som en ö av rasdiskriminering”.

Det andra temat är Karlssons lösning på ”Israel-Palestinakonflikten”. Han hänvisar till projektet ”Parallel States Project” vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Idén är i första hand ett tankeexperiment på en kompromiss mellan en tvåstatslösning och en binationell stat. Skulle idén, som Karlsson talar sig varm för, genomföras innebär det att Israel upphör att existera i sin nuvarande form.

I det tredje temat vill Karlsson, som han uttrycker det i sin inledning, teckna Israels och sionismens historia ”med sionistiska skrifter och dokument och verk av israeliska historiker och statsvetare som främsta källmaterial”. Historikerna som Karlsson hänvisar till intog sina platser som ”Israels nya historiker” på 1980-talet. Först ut var israelen Benny Morris med The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949 (1988) som slog hål på myten att alla araber hade flytt frivilligt. Strax därpå spräckte brittisk-israeliske Avi Shlaim myten att kriget 1948 skull ha stått mellan ett svagt Israel och en välkoordinerad arabisk koalition i boken Collusion Across the Jordan. King Abdullah, the Zionist Movement, and the Partition of Palestine (1988). Med stöd av dessa historiker beskriver Karlsson hur sionismen i ett tidigt skede kapades av sionistiska hökar som ville se ett Storisrael utan araber.

Som bevis på den sionistiska ambitionen att fördriva araber och ta deras mark lyfter Karlsson fram ett brev skrivet av David Ben Gurion till sin son Amos den 5 oktober 1937. I brevet ska Ben Gurion, enligt Karlsson, bland annat ha skrivit: ”Vi måste driva ut araberna och ta deras mark.” Som ytterligare bevis för hur sionistiska ockupations- och fördrivningsambitioner genomfördes sammanfattar Karlsson Ilan Pappés beskrivning av den israeliska kampanjen våren 1948, vilken gick under namnet Plan Dalet. I sin bok Den etniska rensningen av Palestina (2007)menar den israeliska forskaren Ilan Pappé att Plan Dalets målsättning skulle ha varit etnisk rensning av araber från de områden som sionisterna planerade att ta över. Därtill radar Karlsson upp Benny Morris, Ilan Pappé, Tom Segev och Avi Shalim som om de med överensstämmande åsikter står för en enad front.

Benny Morris tog upp Ben Gurions brev i sin första bok 1987 men reviderade sin läsning av brevet redan 1991. Genom att gå direkt till brevet istället för till andra källor, upptäckte han det hebreiska ordet ein (som i inledning på en mening gör den negativ)i brevet vilket ger den meningen som Karlsson citerar en radikalt annan innebörd. I det hebreiska originalet skrev Ben Gurion: ”Vi vill inte och behöver inte fördriva araberna och ta deras plats.” Ingen forskare har bestridit Morris reviderade läsning av brevet. De senaste tjugo åren har Morris upprepat det i både böcker och artiklar, av vilka flera märkligt nog återfinns i Karlssons bibliografi. Ändå har Karlsson i sin bok valt att lyfta fram det felaktiga citatet, med motsatt innebörd.

Den 17 mars 2011 gick Morris till attack mot Pappé i tidskriften The New Republic. Där avfärdar Morris att Plan Dalets målsättning skulle ha varit etnisk rensning av araber och inleder sitt angrepp på Pappé med: ”Pappé är i bästa fall världens slarvigaste historiker; i sämsta fall är han världens mest ohederliga; sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan.” ”Israels nya historiker”, som alla är kritiska till Israels historia och med en tydlig lutning åt vänster avseende Israels politik, betraktar inte Pappé som en seriös forskare. Därför är det obegripligt att Karlsson lyfter fram just Pappés historieskrivning av Plan Dalet och dessutom ger intrycket av att ”Israels nya historiker” skulle vara överens i frågan.

Upptrappningen till sexdagarskriget 1967 beskrivs av Karlsson som en lång israelisk provokation med syfte att uppnå kriget. Som Karlsson själv uttrycker det: ”För att få det krig de eftersträvade måste de israeliska hökarna […] bida sin tid och avvakta tills politiskt läge uppstod där de kunde hävda att Israel slog till i preventivt syfte.” Och så småningom uppnås målet. ”I arabvärlden firades Nasser nu som hjälte men i Israel gladde sig hökarna i militärledningen åt att han gått i fällan.”

Med tiden blir Karlssons stereotyper besvärande. De sionistiska hökarna som kapat sionismen återkommer som en liten hänsynslös grupp befriad från alla moraliska betänkligheter. Med politiskt rävspel, kallblodig aggressivitet och inte minst anklagelser mot omvärlden om att vara antisemitisk, uppnår de sina målsättningar. Västvärlden följer snällt efter och arabiska ledare tycks i bästa fall inte vara tillräckligt handlingskraftiga och i sämsta fall inte tillräckligt begåvade för att försvara sina intressen. Därtill förstärker Karlsson stereotyperna med hjälp av sitt ordval. Han använder exempelvis ordet ”propaganda” tretton gånger. Tio av dessa är förknippade med Israel och den sionistiska rörelsen. Nyanser som då och då framträder räcker inte för att bryta ner de stereotyper som Karlsson tycks vilja förmedla.

Att Israels befolkning till tjugo procent består av araber visar att om det förekom en sionistisk plan för etnisk rensning, så misslyckades den grundligt. Karlsson gör dessutom ett av sina många sakfel när han hävdar att hebreiska har en särställning och ”ingen hänsyn tas till att palestinierna utgjorde en majoritet före Israels tillkomst”. Arabiska har nämligen status som ett officiellt språk i Israel. Det syns om inte annat på vägskyltar skrivna på både arabiska, hebreiska och engelska. Karlsson påpekar dessutom att diskrimineringen mot araber i Israel ”tilltar genom nya lagar och bestämmelser”. I nyhetsflödet som även Karlsson följer framträder en annan bild. 2010 beslutade Israels nuvarande regering att genomföra den största ekonomiska satsningen i Israels historia för att förbättra materiella och sociala villkor för Israels arabiska medborgare. Uppgiften presenterades både i den israeliska tidningen Haaretz (22/3 2010) och på brittiska BBC (21/3 2010).

Bruden är vacker men har redan en man är en ensidig bok. Visserligen kan även partisk litteratur vara värdefull läsning om författaren behärskar ämnet och har integritet nog att belägga sitt perspektiv. Urvalsföreträdet innebär ett privilegium för författaren men också förväntningar från läsaren på att författaren faktiskt behärskar sitt urval. I Ingmar Karlssons bok saknas båda delarna helt. Å ena sidan vill han, med sin diplomatiska erfarenhet, göra intryck av saklighet och objektivitet. Å andra sidan förbiser han det material ur sin egen boks litteraturförteckning som bestrider de texter och idéer han har valt att lyfta fram. Det är omöjligt att veta om det är resultatet av att han egentligen inte behärskar innehållet i sitt urval, eller om det är ett uttryck för en ovanligt nitisk ensidighet. Oavsett var sanningen ligger blir resultatet ett dåligt hantverk med alldeles för många sakfel.