Nog finns svensk kultur

Skulle man antyda att Sverige trots allt har sin egen kultur, det vill säga sina egna värderingar, praktiker och institutioner, bemöts man ofta med kylig tystnad, om inte med förskräckt panik: Är människan en nationalist? Essentialist? Sverigevän? Sverigedemokrat? Rasist? För det vet väl alla att det finaste som finns är att vara osvensk. Och allra helst en postnationell kosmopolit som lämnat det unkna, nationella förflutna bakom sig.

Jag raljerar. Men som Dan Korn visar i sin nya bok med den fyndiga titeln Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur har förnekandet av svensk kultur kommit att bli en officiell dogm. Detta har paradoxalt gått hand i hand med anammandet av mångkulturalismen. Det vill säga: det finns andra kulturer och dessa ska respekteras. Däremot är det mer tvivelaktigt om det verkligen finns en svensk kultur. Och i den mån den ändå finns bör den i så fall hållas kort då den på sannolika skäl kan antas vara rasifierande i relation till ”de andra”. I extrema fall tecknas så en bild av svensk kultur som vithetsnorm; ett uttryck för en djupt rotad rasism. I ett policyperspektiv har detta också inneburit att assimilering som ett mål för integrationspolitik sedan länge har setts som moraliskt förkastligt; ett bevis för nationell chauvinism och avsaknad av respekt för andras traditioner och kulturer.

Istället för att vara stolt över att Sverige enligt väldigt många mått framstår som ett samhälle som på ett speciellt lyckosamt sätt lyckats kombinera individuell frihet med väl fungerande gemensamma institutioner, så uppmanas svensken, som Korn uttrycker det, att ”maka på sig och inte stå i vägen för mångkulturen”. Det tragiska med detta är att denna officiella politik, livligt påhejad av en kulturvänster påverkad av amerikansk identitetspolitik uppklädd i postmodern akademisk skrud, har lyckats med det man gärna anklagar andra för: ”att ställa grupp mot grupp”. Korn skräder inte orden: mångkulturalismen har ”blivit ett myndigheternas projekt mot befolkningen” och det har ”blivit en officiell ’sanning’ att det inte finns någon svensk kultur”.

Men är det då inte så att ett framhärdande i att det faktiskt finns en svensk kultur med nödvändighet ändar i en trång och exkluderande nationalism? Nja, skulle man kunna sammanfatta Korns svar. Visst finns det historiska exempel på detta – den tyska nationalsocialismen till exempel. Men som jag har diskuterat mer utförligt i tidskriften Axess (nr 1/2016) är nationalismen lika intimt kopplad till demokrati och medborgarskap som till fascism och minoritetsförtryck. Och Korn är också föredömligt nyanserad i sin framställning av svensk nationell identitet.

Avgörande i detta perspektiv är, som jag och Henrik Berggren har beskrivit det i vår bok Är svensken människa, att den dominerade berättelsen om Sverige kommit att betona hur en stark stat och lagbunden ordning möjliggör individens frihet och oberoende. I modern tappning har denna statsindividualism kommit att omfatta alla individer och därmed att befrämja ett politiskt projekt där även kvinnor, barn, äldre och andra som tidigare varit föremål för patriarkala sociala institutioner och en nedlåtande välgörenhet blivit bemäktigade. Som Korn uttrycker det: ”Utan statens skydd, ingen individuell frihet.”

Denna emancipatoriska logik omfattar idag även invandrare och minoriteter. Som Korn noterar finns det inga empiriska belägg för att Sverige skulle vara speciellt rasistiskt – vilket ibland hävdas. Snarare är det så, som Korn skriver, att ”jämfört med en övervägande majoritet av jordens länder visar sig Sverige vara bland de minst rasistiska”.

Vägen fram idag är inte att förneka svensk kultur utan att bejaka den. Att betona det stora ”vi-et” snarare än att ställa grupper mot varandra. Att vara tydliga med spelreglerna i det svenska samhället. För de mest centrala värderingarna, de som också kommer till uttryck i våra lagar och institutioner, är de som är mest attraktiva i det långa loppet för invandrare: ett väl fungerande samhälle som också är ett individuellt frihetsprojekt. Av detta skäl bör vi inte heller vara så oroliga för att integration faktiskt i viss mån innebär assimilering. De flesta som flyr sammanfallande, patriarkala klansamhällen söker inte i första hand vaga mänskliga rättigheter och ”mångfald” utan handfasta svenska, medborgerliga fri- och rättigheter.

Lars Trägårdh

Gästprofessor i historia vid Uppsala universitet.

Läs vidare

Prova Axess Digital gratis i 3 månader

Få obegränsad tillgång till:

  • Alla artiklar i Axess Magasin
  • Axess Televisions programutbud
  • E-tidning
  • Nyhetsbrev

Efter provperioden kan du fortsätta din prenumeration för endast 59 kr/mån – utan bindningstid.

Ta del av erbjudandet