Könsmaktstrukturen är fortfarande på allas läppar. Men riksdagens jämställdhetspolitiker har uppmärksammat ytterligare en förtryckande struktur som borde bekämpas: heteronormativiteten. ”I vårt samhälle är heterosexualiteten fortfarande norm. En heterosexuell identitet uppfattas som normal och önskvärd”, beklagar vänsterpartiet i flera motioner. HBT-personer, alltså homo-, bi- och transsexuella, osynliggörs och diskrimineras genom de ”privilegier som heterosexuella per automatik garanteras i dag”, förklarar också miljöpartiet. Heteronormativiteten genomsyrar samhället på alla plan, den manifesteras i lagstiftningen och reproduceras genom rättstillämpningen. Samtidigt är den osynlig, eftersom heterosexualitet uppfattas som något neutralt och naturligt, enligt kritikerna. För att ändra på det vill Maria Wetterstrand och hennes partikollegor undersöka ”hur normerna grundar sig på heterosexualitet som det normala och övrigt som avvikande, och därmed lyfta behovet av förändringar.” Även vänsterpartiet kräver ”en generell översyn av lagstiftningen ur ett perspektiv som ifrågasätter heteronormativiteten”.
   Teorin som anges vara lösningen på det heteronormativa förtrycket är queer. Den som känner till såväl queerteorin som den svenska sexualpolitiken blir förvånad. Tidigare har riksdagens jämställdhetspolitik utgått från radikalfeministiska tolkningsramar som kritiserats av just queertänkare. Innebär uppmärksammandet av heteronormativiteten en omläggning av den svenska sexual- och jämställdhetspolitiken? Ska Sverige bli queer?
   Det enkla svaret är nej. Riksdagens version av queerperspektivet står med det ena benet kvar i radikalfeminismen och med det andra i den heteronormativitet den låtsas bekämpa.

Queerrörelsen har sitt ursprung i USA där den växte fram ur homosexuellas aktivism mot det heterosexuella samhället. Bögarna ville visa att människor kan organisera sina sexuella liv och identiteter på många olika sätt. Idag är queerteorin emellertid ingen ren homosexuell angelägenhet, utan uppmärksammar också att människor som håller sig till heterosexuella relationer begränsas av vad som betraktas som normalt. Socialantropologen Don Kulick, som var en av dem som introducerade queerteorin i Sverige, menar till exempel att patriarkala normer och medelklassens föreställningar om sexualitet undertrycker och normerar alla människors sexuella begär och njutningar. Vissa ”naturliga” och ”rena” former av sexualitet tillåts enligt normen medan andra stigmatiseras som onaturliga, perversa eller farliga. ”Normen bestämmer vilka slags relationer som är tillåtna och på vilket sätt även heterosexuella får ha sex”, förklarar Kulick. Framförallt kvinnor begränsas, menar han: ”Ett exempel är att hon inte får vara för utsvävande eller krävande i sexuella relationer. Uttrycket en lössläppt kvinna är ett resultat av heteronormativiteten.” Den sexuellt aktive mannen ingår i heteronormen som gäller i vårt samhälle, menar Kulick. Det är därför ingen talar om lössläppta män. Queeraktivister tillbakavisar juridiska restriktioner som standardiserar sexualitet då de menar att dessa synsätt begränsar människors utveckling och frihet.
   En av lagarna som har uppmärksammats och kritiserats mest av queerforskare i hela världen är det svenska beslutet att kriminalisera sexköpare. Sexköpslagen, som precis fyllt 10 år, stiftades med syftet att vara den signal som skulle visa att det inte är accepterat i Sverige att betala för sex. Sexköpande män anses av lagens förespråkare ge uttryck för en perverterad och patriarkal form av sexualitet. Sexköpslagens långsiktiga mål är att avskaffa prostitution och att begränsa sexuellt umgänge till jämställda och helst kära partners. Lagens syfte är med andra ord klart normerande. Med tanke på lagens förarbeten där prostitution kännetecknas som en verksamhet där män köper sex av kvinnor, kan sexköpslagen även beskrivas som heteronormativ. Homosexuella former av prostitution osynliggörs i dokumenten, enligt queerteoretikerna.
   Sexköpslagens feministiska förespråkare har inspirerats av radikalfeminism. Denna strömning består av teorier som ifrågasätter samhällets könsmaktstruktur. Ofta utgår radikalfeminister från en strukturell analys av patriarkatet där män per definition betraktas som överordnade kvinnor och där sexualiteten pekas ut som källan till kvinnors underordning. Enligt den mycket erkända amerikanska radikalfeministen Catharine MacKinnon, som i höstas utsågs till Special Gender Adviser vid Internationella domstolen i Haag, är sexualitet en konstruktion som är skapad av män för att förtrycka kvinnor. Enligt en av hennes inspirationskällor, Andrea Dworkin, kännetecknas heterosexuella samlag alltid av manlig dominans och möjliggör sexualiserat våld. I sin bok Intercourse skriver Dworkin att heterosexuella, vaginala samlag gör kvinnor i alla sammanhang och oberoende av kultur, ras och klass sårbara då samlagen innebär att mannen med sin penis tränger in i, penetrerar och ockuperar kvinnokroppen. ”Penetration var aldrig tänkt att vara vänlig”, betonar Dworkin. Vad som framställs som naturligt och normalt sex har enligt henne blivit konstruerat i ett kontinuum av våldtäkt, mord och annat sexuellt förtryck och missbruk.
   Alla radikalfeminister är inte lika radikala som Dworkin och MacKinnon. Det finns även de som delar uppfattningen att sex är upphovet till patriarkatet, men tror att heterosexualitet kan omvandlas till en positiv kraft. Till dessa tänkare hör Sheila Jeffreys och Janice Raymond, som i början av 2000-talet blev inbjudna till Stockholm av regeringskansliet och näringsdepartementet för att föreläsa om sexköpslagens förtjänster. För dessa radikalfeminister utgörs sexuell frihet av sexuella relationer mellan jämställda partners där emotioner står i centrum och ökat förtroende är målet. Inte alla heterosexuella samlag utan bara sexuella uttryck där objektifiering förekommer – sadomasochism och rollspel till exempel, men även sexualiseringen av det offentliga rummet, pornografi och prostitution – anses då upprätthålla patriarkala strukturer.
   Queertänkare ifrågasätter den radikalfeministiska tesen att fenomen som prostitution och pornografi alltid är tecken på heteropatriarkatet. De menar att betalt sex även kan tolkas som hot mot den typ av heteronormativitet som präglar vårt samhälle. Människor som är aktiva i sexbranschen visar enligt detta synsätt att det officiella idealet (sex för kärlekens skull) inte är det enda sättet att organisera sitt sexuella liv och möjliggör på så sätt ett ifrågasättande av den rådande normen. Don Kulick har sammanfattat denna synpunkt:

”Sexsäljare, till exempel, stör delvis för att sexköp synliggör den ekonomiska dimensionen av heterosexuella relationer som måste förbli undertryckt för att heterosexuella äktenskap ska kunna framstå som ett uteslutande naturligt resultat av kärlek och inte som ett resultat av ekonomiska beräkningar eller ekonomisk ojämlikhet.”

Sexköpslagen, som premierar sex inom förment jämställda relationer, framstår ur detta perspektiv som ett bidrag till den heteronormativa samhällsordningen.
   Queerteoretiker som beskriver prostitution som en frigörande kraft hävdar dock inte alltid att prostitution alltid gagnar kvinnofrigörelsen. Carol Queen, en queeraktivist inom USA:s prostitueraderörelse, betonar till exempel att hon inte syftar på tvångsprostituerade, minderåriga, sexsäljare som ogillar att experimentera med sex eller styrs av det sexistiska samhällets negativa förväntningar, när hon argumenterar att prostitution kan vara frigörande. När alla dessa destruktiva former av prostitution är borträknade finns det enligt Queen emellertid en grupp kvar som verkligen vill sälja sex och inte mår dåligt av det. Dessa människor lider av en kultur som antingen förnekar eller fördömer att det finns lyckliga horor. Queerperspektivet försöker bidra till att öka dessa människors självkänsla, men är enligt Queen också den bästa vägen för att bryta upp patriarkala strukturer i allmänhet. Kvinnor behöver stärka sin självkänsla, ta kontrollen över sin sexualitet och sätta gränser, och det kan de bäst när de lär sig att genomskåda och ifrågasätta samhällets förväntningar, menar Queen.
   Uppfattningen att kärleksfullt sex är det mest eftersträvansvärda innebär utifrån ett queerperspektiv att andra samlagsformer bedöms i förhållande till denna norm. Att ha sex av andra skäl än kärlek framstår som ett sämre, kanske rent av dåligt, alternativ. Men genom att byta ut den kristna normen av äktenskapliga samlag för barnalstringens skull mot sexualitet som uttryck för kärlek och omtanke förändrar man inga heteronormativa strukturer. Man byter ut argumenten för att kunna skilja horan från madonnan, men vidmakthåller vad som är rätt och fel.
   Också den radikalfeministiska föreställningen att vaginala samlag är uttryck för mannens sexualitet snarare än kvinnans, som inte bara förekommer hos Dworkin och MacKinnon, kan ur ett queerperspektiv kritiseras som ett konserverande betraktelsesätt istället för en föreställning som ifrågasätter gällande normer. Radikalfeminister tillskriver mannen och hans penetrerande penis huvudrollen i heterosexuella samlag medan kvinnan och hennes vagina framställs som passiva. I själva verket kan heterosexuella samlag enligt queerfeminismen lika väl beskrivas som vaginans erövring, uppslukning eller ockupation av penisen, eller mindre radikalt och mindre hegemoniskt som ett möte eller en förening där inget kön dominerar över det andra. Exemplen visar att till och med feministers idéer om sexualitet är så starkt påverkade av heteronormativa tolkningar att de har svårt att definiera en sexualitet som är fri från stereotyper. Det är därför queerteoretiker anser att varje försök att definiera en ideal sexualitet är dömt att misslyckas.

Så vad är det miljöpartiet och vänsterpartiet gör i sina motioner? Den normerande sexköpslagen nämns inte i kraven på en queerteoretisk översyn av lagstiftningen. Istället koncentrerar sig vänsterpartiet på att ”skapa ett rättvist och jämlikt samhälle för alla flator, bögar, och bisexuella”, ett samhälle där det är ”självklart att alla människors kärlek ska respekteras oavsett vem man väljer att älska”. Partiet vill integrera HBT-personer i det heteronormativa levnadssättet, där två jämställda partners ska skaffa barn och respekteras för sin kärlek. ”All kärlek är bra kärlek!” heter det även hos miljöpartiet, men det betyder inte att all sex mellan samtyckande vuxna ska accepteras. I enighet med den heterosexuella normen, radikalfeministiska teorier och den kristna traditionen är sex av godo enbart om det är ett uttryck för kärlek och omtanke. Partiernas motioner mot den heteronormativa lagstiftningen handlar om könsneutrala äktenskap, om rätten till insemination för kvinnor utan partner och utökade möjligheter till adoptioner för homosexuella. Begreppen ”mor” och ”far” i lagstiftningen ska ersättas med könsneutrala ”föräldrar”. Dessutom ska lärare, läkare och sjuksköterskor, socionomer och psykologer, poliser, åklagare och domare få utbildning i HBT-frågor för att motverka diskriminering. Även homofobin inom idrottsrörelsen ska bekämpas.
   Vänsterns lagförslag välkomnas med säkerhet av de flesta HBT-personer och borde ha genomförts för länge sedan. Men dessa är inte queer och det är synd. Heteronormen upphör inte genom att de som ”har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön” behandlas som heterosexuella.
   I vänsterpartiets version är ett queersamhälle ”ett samhälle där människor har rätt och möjlighet att vara och utvecklas till vad de egentligen är”. Och enligt miljöpartiet ”jämställer ett samhälle där normen är queer alla människor och lägger inte tonvikt vid sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck”. Men i själva verket visar queerteorin att det är omöjligt att bestämma vad människan ”egentligen är”. Queertänkare litar inte heller på det jämställda samhället utan fortsätter alltid att synliggöra marginaliserade identiteter och levnadssätt.
   Människan finns inte utanför kulturen. Samlevnad med andra människor kräver alltid att vi tar hänsyn till normer och sociala regler. För varje möte mellan människor finns en ordning som kan beskrivas som en maktstruktur. Vi tillåts att agera på vissa sätt, men utesluts från gemenskapen om vi beter oss på andra. Och så kommer det fortsätta att vara. Inget samhälle fungerar utan maktstrukturer och det är därför vi måste vara misstänksamma mot en politik som definierar ett jämlikt levnadssätt som alla ska följa. Maktstrukturer finns alltid, men de utgör ett hinder bara så länge vi inte aktivt kan ta ställning till vilka regler vi vill anpassa oss till. En queerpolitik ökar individernas möjligheter att fatta medvetna beslut genom att ifrågasätta normaliteten.  Men den bestämmer inga ideal, då nya ideal är nya begränsningar.
   När kristdemokrater har kommenterat queerperspektivet har de varnat för en teori ”som innebär att det inte finns något som är rätt eller fel”. Men queerteorin förbjuder inte personliga ställningstaganden utan tillhandahåller analyser som möjliggör självständiga val. Kristdemokraterna har också varnat för en ”hetsjakt på det heteronormativa samhället”. Även denna rädsla är ogrundad. Queerrörelsens mål är inte ett samhälle där alla nu aktuella levnadssätt har avskaffats. Även i fortsättningen ska människor kunna gifta sig och de ska kunna välja ett liv där sex praktiseras för kärlekens skull. Som queertänkare behöver man inte förespråka vare sig sadomasochism, porr eller prostitution, men man får inte utgå ifrån att den egna övertygelsen och de egna preferenserna också ska gälla för alla andra människor.

Susanne Dodillet