Att pendeln i den ryska officiella debatten kraftigt svängt sedan Sovjetunionens fall illustreras tydligt av ett i maj 2014 publicerat underlag för en ny statlig rysk kulturpolitik. Det har utformats inom presidentadministrationen och avser att efter allmän diskussion ligga till grund för dumans lagstiftning. Där skisseras hur kulturen skall bli ett viktigt instrument för att forma medborgarnas värde- och normsystem i patriotisk anda och i enlighet med så kallade ryska traditionella värden. Mot bakgrund av dumans ansträngningar sedan 2012 att genomdriva en moralisk upprustning i landet, kan man i dokumentet skönja den mer långtgående ambitionen att genomföra en djupgående konservativ revolution. Ändå är textens formuleringar mer återhållsamma än det underlag som Kulturministeriet presenterade i april som i klartext deklarerade att Ryssland inte är en del av Europa.

Efter att kulturminister Vladimir Medinskij tillsatts i december 2011 karaktäriserades han av sina kritiker som representant för en rysk Weimar resentment. Referensen till den tyska konservativa reaktionen mot den demokratiska Weimarrepubliken på 1920- och 30-talet markerar en aggressiv konservatism väckt av känslor av harm och förbittring över den förlorade stormaktsrollen, i detta fall på grund av Sovjetunionens sammanbrott och den liberala reformpolitik som därefter följde.

Denna resentment-politik har efter att Putin åter valts till president i mars 2012 blivit vägledande för den ryska politikens alla sektorer. Just denna politik ger idag Putin överväldigande stöd i alla opinionsundersökningar. Samtidigt hotas och fängslas regimens motståndare, och intellektuella lämnar Ryssland.

Hur har det ryska värdesystemet kunnat svänga 180 grader sedan Gorbatjov för drygt 25 år sedan inledde reformer i syfte att demokratisera Ryssland, deklarerade Europa som det ”gemensamma huset” och Boris Jeltsin därefter fortsatte att med hjälp av europeiska erfarenheter introducera ett omfattande reformprogram? Hur kunde det postkommunistiska demokratibygget resultera i sin motsats? Orsakerna kan spåras tillbaka till misslyckanden och avstannade reformer under 1990-talet. Men under hela 1990-talet stod ”fönstret av möjligheter” för reformer fortfarande öppet eller åtminstone på glänt. Putins styre och politik från år 2000 stängde fönstret och förde reaktionens pendelslag till sitt yttersta läge. Hur kunde detta ske?

När vi idag ser i backspegeln tycks det ha varit en entydig linjär politisk utveckling under 2000-talet där Putin målmedvetet arbetat mot den politik han idag bedriver. Det är en förenkling. Också en auktoritär politisk ledare måste manövrera, skaffa sig allierade, utnyttja och manipulera folkopinioner i syfte att vinna stöd inom såväl eliten som inom olika samhällsskikt. Detta bidrar till att skapa dynamiken, konstruktiv såväl som destruktiv, i den politiska utvecklingen där maktkampen sedan försiggår huvudsakligen bakom kulisserna av det offentliga politiska livet.

Ralf Dahrendorf förutspådde i sin bok Reflections on the Revolution in Europe. In a Letter Intended to Have Been Sent to a Gentleman in Warsaw (1990) att utvecklingen efter kommunismens fall för att uppnå ett demokratiskt och ekonomiskt livskraftigt samhälle skulle bli en svår, lång och smärtsam vandring. Han skrev boken mot bakgrund av utvecklingen i Östeuropa där kommunismens fall skapat en entusiasm, vilja och energi att förändra samhället. Dahrendorf varnade att framgång och fortsatt folkligt stöd för det postkommunistiska reformprojektet förutsätter att de ekonomiska reformerna genomförs parallellt med konstitutionella demokratiska reformer, vilka lägger grunden för ett nytt politiskt system. Om man misslyckas på det ena området slår det tillbaka på det andra och projektet som helhet misslyckas.

Boris Jeltsin påbörjade det ekonomiska reformprojektet i linje med nyliberala rekommendationer men avvaktade med att genomdriva politiska reformer. De ekonomiska reformerna med start i början av 1992 slog hårt mot befolkningen och Jeltsins motståndare fick därmed vind i seglen. Befolkningen, i sin besvikelse över att reformerna inte motsvarade förväntningarna, vände sig snart emot ”demokraterna” och ”liberalerna” i regeringen och emot ”väst” som ansågs ansvariga för motgångarna. Endast med massivt stöd från oligarkerna, vilka fått sina positioner och rikedomar tack vare den lagliga skymningszon som rådde när de ekonomiska tillgångar fördelats, kunde Jeltsin 1996 besegra sin kommunistiske konkurrent och bli omvald som president. Priset blev högt för det ryska samhället – reformprocessen avstannade, korruption och rättsosäkerhet spred sig, misstron mot makten växte och statsmakten förblev svag och ineffektiv.

När Putin utsågs till premiärminister i augusti 1999 och sedan valdes till president i maj 2000 var förväntningarna stora från de mest skilda håll – från ryska nationalister till kommunister och liberaler. Han visade sig snart företräda en auktoritär politik men tycktes fortsätta en ekonomisk politik av marknadsekonomiska reformer. Hans företrädare på premiärministerposten Jevgenij Primakov hade givit honom förebilden Alexander Gortjakov (utrikesminister 1856–82) som på sin tid hävdat att Ryssland måste koncentrera sig på sin inre ekonomiska utveckling för att senare stärkt återta sin plats bland stormakterna. Men Putin följde inte Gortjakovs modell. Han skapade istället ekonomisk framgång byggd på den smala sektorn av energiexport och gav sken av normalitet och stabilitet tack vare att ordning upprättats på gator och torg. Men genom att han beskar pressfriheten, snöpte de politiska institutionerna och genom lagstiftning utestängde sina kritiker från politiska församlingar, avhände han sig möjligheterna att bekämpa samhällsproblemen. Korruptionen penetrerade systemet i ännu högre grad och rättslösheten permanentades.

Den auktoritära utvecklingen till trots kom välståndsökningen för stora befolkningsgrupper under de ”feta åren”, främst 2005–2008, att förblinda många medborgare. Förhoppningar om ekonomisk utveckling intensifierades med glansen från de nyrikas glamorösa liv som föll som drömstoft över landet. Glamour blev ett nyckelord samtidigt som konformism och cynism spred sig som en kräftsvulst i samhället.

Putins grå ideologiske kardinal Vladislav Surkov gav 2009 under pseudonym ut romanen Okolonolja (Nollpunkten) där han skildrar ett samhällstillstånd av cynism, normlöshet, våld, kriminalitet och tomhet. Trots sin kritiska blick får Surkov läsaren att själv komma till slutsatsen att endast en stark hand kan rensa upp i detta träsk och ”rena” samhället”. Det var denna renande hand Surkov var med om att bygga upp.

Surkov var Putin behjälplig med att både formulera politiska koncept som kunde legitimera den politiska kursen och skapa nya politiska aktörer i form av ungdomsorganisationer och politiska partier för att manipulera den politiska scenen. 2004 års ukrainska revolution hade visat Putin att han måste vidta aktiva åtgärder för att förhindra en folklig revolution i Ryssland. Surkov skapade därefter ungdomsorganisationen Nasji som en stödtrupp för Putin och en resurs för att förhindra att det ukrainska scenariot skulle upprepas i Ryssland. Det var Surkov som hösten samma år började tala om gränsdragningen till Rysslands ”yttre och inre fiender” och om ”femtekolonnaren” mitt ibland oss, begrepp som Putin senare använde. Talet om den inre fienden var inte bara en fortsättning på Stalins koncept utan hade berikats av Surkovs intresse för europeisk litteratur och filosofi. När Surkov talade om gränsen mellan vän och fiende och att kampen måste föras inte bara vid landets gränser utan på varje gata och i varje hus förefaller det framförallt ha varit den tyske mellankrigsfilosofen Karl Schmitt han inspirerats av. Enligt Schmitt skapas den nationella identiteten och sammanhållningen genom att fienden definieras. Schmitts arbeten började utkomma i rysk översättning år 2000 och år 2014 hade sammanlagt mer än 10 verk av honom översatts. Efter 2004 års ukrainska revolution intensifierade Putin sina ansträngningar att formulera ett koncept för en nationell ide som kunde fungera som grund för en samlande rysk identitet. I detta arbete kom den rysk-ortodoxa kyrkan att spela en allt större roll. Kyrkan erbjöd såväl ett samlande koncept för en rysk identitetspolitik som en uppsättning moralisk-etisk-politiska riktlinjer och önskade fylla det tomrum som Surkov skulle beskriva i sin roman. Kyrkan erbjöd en gammaldags uttolkning av moral och etik som andlig vägledning, den ortodoxa tron som basen för definitionen av det ryska, betonade patriotismen, underströk vikten av en stark statsmakt och erbjöd nära samarbete med staten i ett ömsesidigt samarbete (”symfoni”). Putin behövde kyrkan och kyrkan behövde Putin och kyrkans diskurser fick därför allt större genomslag. Fällande domar mot organisatörer av konstutställningar 2005 och 2010 speglade hur kyrkan framgångsrikt vunnit inflytande över den sekulära staten och hur den tolkade vad som är tillåtet respektive inte tillåtet att visas i det offentliga rummet. Patriotisk-ortodoxa aktivister, vilka med stöd från kyrkans företrädare tagit utställningarna till domstol och fått till stånd fällande domar, fick nu luft under vingarna.

Att organisatörer av konstutställningar drogs inför domstol visade samtidigt att det fanns ett motstånd mot den starkt konservativa statsideologi som höll på att ta form. Kulturlivet och i synnerhet samtidskonsten hade, alltsedan den auktoritära utvecklingen inleddes av Putin, erbjudit en frizon. Samtidskonsten är ett barn av den postkommunistiska epoken men med rötter i den sovjetiska undergroundkonsten. När konstscenen expanderade under de ”feta åren” med nya gallerier och konstcentrum erbjöd den också en frizon där nya idéer och ett oberoende och kritiskt förhållningssätt kunde utvecklas. Konstlivet speglade att attityder och värderingar höll på att förändras i Ryssland.

President Dmitrij Medvedevs artikel ”Framåt Ryssland!” i september 2009 om behovet av modernisering väckte förhoppningar om att ett reformprogram skulle följa. Det visade sig snart att moderniseringstanken var Putins utspel att avvärja det missnöje som han befarade skulle komma när den internationella finanskrisen nådde Ryssland. Den ryska regeringen lyckades avvärja allvarligare ekonomiska följder av krisen och ingen moderniseringspolitik följde. Ändå kom krisen och Medvedevs kritik mot de existerande förhållandena att bidra till att fjällen föll från många människors ögon. De förstod att Putins politik inte var den enda tänkbara, det kunde finnas alternativ. Från 2010 kan man se hur det ryska civilsamhället började vakna till liv. En medborgaraktivitet växte fram i en tidigare inte skådad omfattning. Fortfarande var det endast ett begränsat antal personer som deltog i protester, men de regelbundna manifestationerna till stöd för mötes- och yttrandefrihet var något nytt.

Opinionsundersökningarna visade våren 2011 att stödet för både Putin och Medvedev sjönk i sådan omfattning att sociologer talade om en politisk förtroendekris. De allt sämre opinionssiffrorna fick Putin att börja vidta desperata åtgärder. När han i september 2011 fick Medvedev att tillkännage att Putin skulle ställa upp som kandidat i det kommande presidentvalet blev resultatet att det folkliga missnöjet intensifierades. Månaderna före parlamentsvalet i december 2011 visade en enorm aktivitet främst på internet av kritik mot den politiska ledningen.

Putins utspel triggade förändringen av värderingar och attityder. Ändå blev det stora antalet människor som slöt upp vid demonstrationerna efter parlamentsvalet i december 2011 en överraskning. Det skapade en eufori att ”vi är många” och ”vi kan förändra” enbart genom vårt stora antal. Demonstrationerna i december 2011 och början av 2012 var inte bara en reaktion på förfalskade valresultat utan uttryckte en moralisk-etiskt grundad protest mot det sätt på vilket det ryska samhället styrdes. Det var inte någon manifestation för en viss politik utan istället ett skri av ”Inte mer!” riktat mot rättsosäkerheten, korruptionen och maktmissbruket som kännetecknade Putinväldet.

I förskräckelse över denna massaktivitet utlovade den ryska ledningen i december 2011 att vissa begränsade politiska reformer skulle införas innan Medvedev lämnade över till Putin i maj 2012. Teoretiskt sett hade detta ögonblick kunnat bli inledningen till en ny reformperiod. Av detta blev inget. Istället mobiliserade Putin sina ytterst konservativa allierade för att krossa proteströrelsen. Det ryska samhället hade starkt polariserats.

”Enade Ryssland” hade i november 2009 skrivit in konservatismen i sitt partiprogram, men vid den tiden var innebörden för partiet högst oklart. Om tonvikten till en början låg på behovet av stabilitet och status quo, ändrades den snart i riktning mot att aktivt skapa och sprida en nationell konservativ ideologi och värdegrund. En intellektuell antiliberal konservativ debatt hade fått fart i början av 2000-talet då konservativa sammanslutningar och tankesmedjor bildades, tidskrifter och internetsajter upprättades och ett flertal ytterst konservativa debattörer fick större utrymme i medierna, till exempel Alexander Prochanov, Sergej Kurginjan, Michail Leontjev och Alexander Dugin. Några år senare utgjorde deras idéer redan en betydelsefull trend i samhället.

Dugin representerar en av dessa riktningar med sin vision om ett nytt eurasiatiskt imperium. Även om hans neo-eurasiatiska idéer idag tycks ha stor spridning ligger hans betydelse först och främst som introduktör och översättare av mellankrigstidens företrädare för den radikal-konservativa revolutionen, det vill säga europeiska filosofer vars teoretiska arbeten bidrog till att auktoritära och fascistiska regimer upprättades som Julius Evola, Ernst Jünger, Oswald Spengler och Carl Schmitt. Dugin har också introducerat samtida europeiska radikalkonservativa teoretiker som Alain de Benoist.

När medelklassen svek Putin 2011 vände han sig till antiliberala krafter med vilka han tidigare inte öppet beblandat sig. Företrädare för dessa (bland dem Prochanov, Kurginjan, Leontjev och Dugin) – och inte ”Enade Ryssland” – organiserade de stora massdemonstrationerna till stöd för honom inför presidentvalet i mars 2012. De erbjöd förslag för hur nationell enhet ska uppnås och makten stärkas utifrån patriotiska antiliberala koncept, vävda av nostalgiska drömmar om det förflutnas storhet parade med en populistisk vision om den framtida stormakten. De var samtidigt i stånd att konkret mobilisera breda väljargrupper för regimens syften. Arbetarna vid Uralvagonzavod, en fabrik inom det militärindustriella komplexet i Ural, utlovades jobb och fortsatta produktionssatsningar, bussades till massmötena till stöd för Putin och blev därefter en kärntrupp i Putins folkliga stöd.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den aggressiva konservatism som släpptes loss sommaren 2012 med en svärm av lagförslag i avsikt att strypa all liberal opposition och stärka ”ryska traditionella konservativa värden” öppnade slussarna för ortodox-patriotiska rörelser och strömningar av det mest skilda slag. Fanatiska ortodoxa aktivister som gruppen Guds vilja genomförde aktioner på museer, teatrar, gator och torg. Kosacker tilläts agera ”ordningens upprätthållare” efter eget godtycke. Komponenterna i Putins konservativa koncept – den religiösa tron, imperiet, nationell enhet och den starka staten bildade utgångspunkt för olika mer eller mindre extrema uttolkningar av det konservativa konceptet.

Krisen i Ukraina som inleddes med demonstrationerna i Kiev i november 2013 kom att bli den händelse som ytterligare drev på den konservativa utvecklingen i Ryssland. Putin planerade inte annekteringen av Krim, men Ukrainakrisen öppnade en möjlighet för honom och han tog tillfället. Krisen öppnade vidare en möjlighet att destabilisera östra Ukraina och därigenom få en hållhake på den nya Kievregeringens framtida politik. Han tog också detta tillfälle.

Hans nya militanta politik gentemot Ukraina låg helt i linje med de idéer hans konservativa allierade presenterade. Statskontrollerade medier pumpade hela våren dagligen ut bilden av det fientliga väst som flyttade fram sina positioner i Ukraina i syfte att komma närmare sitt mål att underminera och krossa Ryssland. Den ryska nationalistiska yran efter Krim övergick i ett feberaktigt rus och opinionssiffrorna för ledaren Putin rusade i höjden. I detta upphettade ryska samhällsklimat betraktades alla som ifrågasatte den ryska Ukrainapolitiken som ”förrädare” och ”fiende”.

De höga opinionssiffrorna för Putin och hans Ukrainapolitik speglar en ”negativ mobilisering”, där medborgarna slutit upp bakom makten utifrån gamla sovjetiska föreställningar om ”fienden”, det ”hotade” Ryssland, Ryssland som den ”belägrade fästningen”. Sociologer förklarar denna mobilisering som en form av ”social revansch” där medborgarna hämnas sin sociala frustration genom att ta upp kampen med upplevda yttre och inre fiender.

Putin tycks nu segerrik. Våren och sommaren 2014 fick han ett mer än 80-procentigt stöd hos medborgarna; hans patriotiska auktoritära agenda har säkrats, oppositionen krossats och proteströrelsen kraftigt reducerats. En samhällsmodell har införts som knyter an till sovjetiska auktoritära traditioner men med sin korporativism, ledarkult, satsning på moralisk upprustning, nära samarbete mellan kyrka och stat, föreställningar om nationell enhet och en ständigt närvarande yttre och inre fiende som först och främst påminner om mellankrigstidens europeiska ytterst konservativ-auktoritära diktaturer. Men historien fortsätter sitt lopp. Det ryska samhället bubblar av frustration under ytan. Samhällsproblemen växer. Och siffrorna för landets ekonomiska tillväxt är oroande låga. I denna situation rullar den nationalistiska feberyran vidare i svarsaktioner på västliga sanktioner och Ryssland rusar vidare mot internationell isolering.

Lena Jonson är Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska institutet.