Den franske arkitekten Jean Nouvel är orosmakaren, som nu belönas med högsta utmärkelsen i sitt skrå – Pritzker-priset. Han säger:
– Hela mitt liv har jag bekämpat ”allmänarkitekturen” till förmån för den specifika arkitekturen.

Pritzker-priset brukar kallas ”arkitekternas Nobelpris”. Det utdelas sedan 1979 av den amerikanska Hyatt-stiftelsen. Prissumman är på 100 000 dollar. I prismotiveringen heter det att Nouvel drivs av ”en omättlig lust att experimentera” och att han ”ständigt utmanar accepterade normer, i syfte att utvidga arkitekturens gränser”.

Jean Nouvel är en profil inte bara såsom arkitekt, utan också genom sin fysiska uppenbarelse: extremt storvuxen, kalrakad hjässa, ständigt svartklädd och ofta med stor cigarr i mungipan.
Sedan 1994 är hans arkitektkontor inrymt i en före detta lagerbyggnad i centrala Paris. Där jobbar mellan 140-160 personer. Nouvel vet inte själv närmare besked. Men det kan vara ursäktligt. Genomströmningen är stor, med betydande inslag av utlänningar och praktikanter.

Jean Nouvel föddes 1945. Hans föräldrar var lärare i Fumel – en småstad i en av Frankrikes centrala avfolkningsbygder. År 1966 blev han antagen som nummer 1 vid intagningsproven till konst- och arkitekturhögskolan Beaux-Arts i Paris. Hans examensarbete innehöll inte en enda skiss utan bestod enbart av en verbal beskrivning.
Fortfarande idag försvarar Jean Nouvel denna hållning:
– Ibland sägs det att vi på mitt kontor arbetar mer med ord än med skisser. Och det är inte helt fel. Det är först när orden är klara, som man kan börja skissa.

Enligt arkitekturkritikern Patrice Goulet har Nouvel alltid hävdat att intelligensen och eftertanken går före den arkitektoniska känslan eller inspirationen:
– Han var den förste jag träffade, som kunde förklara för mig allt vad han gjorde. Allt hade en orsak. Allt var uttänkt. Det är sådan arkitektur jag tycker om – eftersom den vet vad den är till för.

Jean Nouvel är vid det här laget pappa till cirka 200 byggnader runt om i världen. Några av de mest kända är Arabinstitutet i Paris med sitt halvgenomskinliga hölje och den ovala skyskrapan Agbar i Barcelona.
På gång just nu är bland annat en filial till Louvre-muséet i Förenade Arabemiratens huvudstad Abu Dhabi samt en inbuktad skyskrapa med 75 våningar på Manhattan i New York.

Kännetecknande för Nouvel är byggnader i glas och metall, som utnyttjar spelet av skuggor och ljus. Men någon ”Jean Nouvel-stil” existerar egentligen inte. Det går inte att utpeka en typisk byggnad, som sammanfattar alla de andra.
Däremot finns det några grundläggande principer som vägleder honom och den viktigaste av dem är respekten för sammanhanget. Han säger:
– Enligt mitt synsätt bör man utgå från platsens kulturella identitet, från topografin, från karaktären på de omgivande byggnaderna och från alla de parametrar som kan bidra till att skapa egenart. Det handlar om att tillföra miljön något utan att våldföra sig på den.

Detta är inte en filosofi som Jean Nouvel har behållit för sig själv. Han har torgfört sina åsikter om den förhärskande slentrianen inom arkitekturen i föredrag, i artiklar och i intervjuer. Och i hemstaden Paris har han vid ett flertal tillfällen gjort sig obekväm genom att gå till storms mot stora omdaningsprojekt. Han säger:
– Var man än reser i världen är det överallt samma byggnader i de stora städerna. Det är naturligtvis delvis en följd av världsekonomins globalisering, men datorerna bär nog också en liten del av skulden.
– Själv vill jag se arkitekturen som en form av motstånd mot denna uniformering av världen. Varje ny situation bör ge anledning till totalt nytänkande. Varje gång är det helt nya problem som ska lösas.

Utgångspunkten är att arkitekten ska låta sig styras av det unika projektets speciella förutsättningar, men också av grundläggande mänskliga behov. Jean Nouvel har under hela sin karriär agerat för ett mer mänskligt bostadsbyggande. Bland annat var han en av grundarna av ”Mars 1976” – en grupp av unga, prisbelönta arkitekter, som ville försvara ”de vanliga människornas” intressen.

Nouvel har kvar sitt sociala engagemang. Men han döljer inte en besvikelse:
– Jag har gjort erfarenheten att sociala intressegrupper och sammanslutningar av boende utgör det största hindret mot förändring. De säger alltid nej till förslag, som handlar om att utveckla den sociala miljön.

Men detta är inte ett problem som numera berör Jean Nouvel särskilt mycket. De uppdragsgivare, som vänder sig till honom, är från början inställda på ett resultat som väsentligt avviker från ”allmänarkitekturen”. Och inte lär Nouvels lösningar bli mindre originella av det faktum att han nu blivit tilldelad Pritzker-priset. Själv säger han:
– Det bästa med priset är nog att det tillåter mig att gå lite längre.

STEFAN ANDERSSON