”Nu kommer syndafloden”
”Odd me-at igija mabol!” hörde jag någon ropa ut en dag när jag var och handlade på marknaden: ”Nu kommer syndafloden!” Jag hajade till och fick för ett ögonblick en sådan där sublim förnimmelse som man bara kan få i ett främmande land, en förtrollad upplevelse av världen genom språket.
För det var ingen domedagsprofet som hade delat med sig av observationen ifråga. En sådan hade för övrigt knappast fått mycket uppmärksamhet i den här staden, där idén att världen kan gå under imorgon har föga nyhetsvärde. Det var istället en försäljare som förutom bananer och kålrötter hade plockat fram ett lager med paraplyer och nu ville se till att tjäna en hacka på regnet som var i antågande.
Det hebreiska ordet mabol betecknar både hällregn och den översvämning det kan bibringa. Det var vad det betydde i historien om Noaks ark i Första Moseboken och så är det än idag i den moderna hebreiskan, som grundar sig på de antika texter den judiska kulturen bevarat. Jag hade just läst berättelsen om Noaks ark, historien där Gud bestämmer sig för att, så att säga, spola rent på jorden: förinta både mänskligheten och djurriket genom drunkning och börja hela projektet med liv på jorden om från början. Bara en rättfärdig man med familj, och en hanne och hona av varje djurart, skonar han. De får vädra stormen på en båt.
Ordet ”mabol” hade för mig fortfarande klangen av Guds vrede – eller Guds surmulenhet, snarare – och av en mer illavarslande naturkatastrof än vad vi kan vänta oss när det regnar i Tel Aviv. Jag hade aldrig stött på ordet tidigare i vardagen – åtminstone inte i ett sammanhang som var tillräckligt engagerande för att jag skulle minnas det. Men när jag gick hemåt med mina avokador och champinjoner under det Nalle Puh-paraply som gav ganska begränsat skydd mot de öppna skyarna slog det mig att jag nog varit den enda på marknaden som hade fått en kick av paraplymannens varning. För de andra och för honom själv hade ordet antagligen ingen förtrollad aura.
För den som lär sig hebreiska tror jag inte det finns något bättre sätt att inpränta nya ord än att läsa bibelhistorier, även om den moderna hebreiskans lexikon är mycket större än det som återfinns i Bibeln. Men Bibeln har en auktoritet som inte är förunnad någon ordbok eller lärobok. Detta är inte enbart en religiös auktoritet; den ligger också i kraften av historierna själva. Det är som om berättelserna inte använde sig av ett redan givet språk, utan för första gången bestämde hur ett givet fenomen ska förstås och benämnas. När Gud i historien om Babels torn känner sig hotad av människornas jozma – initiativförmåga – är det som om man får illustrerat för sig ett fulländat exempel på denna förmåga och vad den ytterst innebär: att starta något nytt utav intet, omvandla världen till sin egen avbild. Den judiska mytologin känns på detta sätt som en encyklopedi där mänskliga fenomen avslöjas i sin essens och varje ord får sin innebörd fastställd – inte genom en språklig definition, utan genom ett paradigmatiskt exempel.
För dem som talar hebreiska som modersmål betyder ”mabol” bara mabol. Det är en alldaglig benämning på ett världsligt meteorologiskt fenomen, ett under vinterhalvåret i Tel Aviv vanligt förekommande sådant. Israeliska barn hör sannolikt ordet användas innan de träffar på det i Bibeln. Kanske antar det en särskild vikt och ton när de läser det i historien om Noak; men lika troligt är att klangen i bibelspråket för dem istället drunknar i vardagsspråkets vita brus, så att även den mytiska mabol som var en Guds förbannelse i slutändan bara framstår som ett prosaiskt hällregn.
Jag påmindes om en paradox som diskuteras inom religionsfilosofin angående panteismen. Om Gud är överallt, också i gruset och kackerlackorna, vari ligger då hans storhet; vilken grund kan man ha för att dyrka en sådan Gud? För optimisten är panteismen tron på att hela världen är förtrollad, att det heliga är med oss överallt. För pessimisten innebär den istället att inte ens Gud själv är helig – inte mer anmärkningsvärd än skräpet på gatan. Hebreiska språket löper samma risk. För om hela det bibliska språket är förtrollat, men detta samma språk används i vardagstal, är det då inte istället så att språket i Bibeln är banalt, lika banalt som en hink paraplyer någon försöker kränga på marknaden? Detta är vad de ultraortodoxa judarna tar fasta på genom att tala jiddisch till vardags: det heliga språket ska inte slitas ut genom användning i vardagstal, inte användas för något annat än böner och välsignelser.
Under de år jag bodde i USA hade jag ibland liknande upplevelser. Kända platser och personer, och även fraser i språket man hört i sångtexter eller på film har en viss aura när man ser eller hör dem i verkligheten. Det är som om man trätt in i den fiktiva dimensionen, kommit till sagornas värld. Eftersom vi vet så mycket om USA innan vi någonsin varit där hägrar landet för oss som en förtrollad, mytologisk plats. Detta fenomen har beskrivits som ett karaktäristiskt postmodernt fenomen – när upplevelsen av verkligheten föregås och präglas av representationer av verkligheten. Turism handlar i hög grad om sökandet efter just sådana upplevelser. Det magiska med Eiffeltornet härrör inte bara från egenskaper som byggnaden själv har eller från dess estetiska effekt på stadslandskapet; det magiska uppstår i själva upplevelsen, som är ett slags déjà vu. Det är häftigt att se Frihetsgudinnan för första gången, just för att vi egentligen har sett henne förut.
Men som min upplevelse under det annalkande skyfallet i Tel Aviv vittnar om är fenomenet äldre och mer vitt förekommande än vad den postmoderna teorin vill få det till. Detta fenomen är ingen produkt av massmedier och informationsåldern, utan ett grundläggande psykologiskt fenomen. Sinnesförnimmelse av konkreta ting är betingad av de begrepp vi tillämpar på dem och den rika bakgrund av minnen och associationer som ger dem en djup och värdeladdad klangbotten. Eiffeltornets speciella aura är bara ett i raden på exempel på att vår upplevelse av världen alltid är genomsyrad av mening.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I regel beklagar vi oss över att vi som vuxna inte kan bemästra främmande språk till samma grad som vi bemästrar vårt modersmål. Men det finns fördelar med att tala ett språk haltande och att känna motstånd i inlärningen av nya ord. Friktionen i vår förståelse och användning av främmande språk gör dessa språk mer synliga för oss, medan vårt modersmål i någon mening är genomskinligt. Den bokstavliga meningen hos metaforer är alltid mer livlig för den som inte kan språket flytande. Vilka likheter ett språk ser mellan de olika saker det benämner med samma term – ett mänskligt ben och ett stolsben, till exempel – framstår alltid tydligare för den som inte har lärt sig språket som barn.
Denna ordens mening slår oss och tjusar oss när vi talar främmande språk, och av denna förtjusning framgår också kopplingen mellan språklig mening och mening i en vidare bemärkelse. När vi finner tillvaron meningsfull upplever vi vissa saker som förtrollade: som om de dolde under ytan ockulta, metafysiska egenskaper istället för död intetsägande materia, samma skrot och korn som allt annat också är uppbyggt av. På detta sätt kan livet som invandrare medföra en unik livsglädje, en ny förtjusning i betraktelsen av världen.
Fil dr i filosofi.