Ibland risas Budapest för saker som faktiskt förekommer även i andra EU-länder, som politiskt inflytande över public service. Ibland är sammanhanget komplicerat, som när ett rättsväsende bemannat av domare utsedda av den tidigare kommunistdiktaturen ska anpassas till en modern stats krav. Andra gånger handlar det om fullt berättigad kritik mot en regering som bryter mot grundläggande principer för en liberal rättsstat.

Oavsett vad dagens granskning av Ungern än handlar om, är det värdefullt att ha ett historiskt perspektiv som bakgrund till diskussionen. Historien ursäktar inte antidemokratiska lagar, men den underlättar förståelsen av dagens situation. Ungerns moderna historia är fylld av traumatiska upplevelser som i hög grad präglar politiken och sättet att se på makt och ansvar. Få länder har upplevt så tvära kast mellan hopp och förtvivlan som den östliga delen av den gamla dubbelmonarkin.

Trianonfreden 1920 återkommer, exempelvis, ständigt i diskussionen. Efter nederlaget i första världskriget förlorade Ungern enorma landområden som sedan århundraden utgjort självklara delar av kungariket. Det innebar att miljoner ungersktalande blev medborgare i främmande länder. Ungerns representanter tilläts inte ens diskutera dessa villkor trots att detta utlovats av segrarmakterna.

Freden blev därmed en chock för ungrarna. Ledarna tyckte att de hade levt upp till stilleståndsavtalets villkor och att de därför borde ha fått en mer välvillig behandling. Ungern såg sig inte som huvudmotståndare till de allierade. Landet hade under kriget klarat sig från både svält och strider på det egna territoriet. Detta kom först efter att kriget var förlorat. Kaos följdes av kommunistisk diktatur, följd av rumänsk invasion och inbördeskrig. Det är här en av huvudpersonerna i den aktuella ungerska striden om historien gör entré: amiral Miklos Horthy. Kejsar Frans Josefs adjutant, den österrikisk-ungerska flottans siste befälhavare, blir landets räddare 1919 och ses av många idag som en hjälte och förebild.

Horthy och Trianonfreden är de mest centrala symbolerna i den nya sagan om Ungern, skapad efter kommunistregimens fall 1989. Det nya Ungern behövde en ocensurerad historia för att kunna ge svar på svåra frågor. Problemet är att denna nya historia dels ibland har byggt på förenklingar och missuppfattningar, dels alltför ofta har utnyttjats av extremistgrupper som det öppet antisemitiska partiet Jobbik. En av dem som under senare tid har försökt ge en mer korrekt bild av den historiska verkligheten är Catherine Horel, vars bok L’amiral Horthy löser uppgiften utan att förenkla otillbörligt. Horel forskar på CNRS i Paris och är specialiserad på centraleuropeisk och ungersk historia.

Ungrarna har rätt så långt som att Trianonfreden innebar ett övergrepp mot alla de principer som borde ha styrt förhandlingarna om fredsavtalet. Ungern straffades enormt hårt, mycket hårdare än det Tyskland som de flesta allierade såg som huvudfienden. Gränserna drogs så att miljoner ungrare hamnade på fel sida, landets transportsystem slogs sönder och ekonomin fick byggas upp igen från grunden. Det enda som överlevde någorlunda intakt var jordbruket, som dock mötte en ny omvärld med stängda gränser och höga tullar.

Horel har svårare att acceptera hjältebilden av amiral Horthy. Hans levnadsöde är fascinerande med början i dubbelmonarkins flotta, de fem åren som hängiven adjutant till kejsar Frans Josef och krigsåren i Adriatiska havet. Kriget slutar i stor tragik med avsked först av kejsaren, sedan av flottan och efterträdaren kejsar Karl i samband med rikets sammanbrott. Horthy lämnar en värld som han aldrig tar avstånd ifrån för att dra sig tillbaka till ett Ungern som har lämnat stormaktspolitiken långt bakom sig.

Det är här problemen börjar. Amiralens varmaste anhängare ser hans roll i 1919 års kontrarevolution, som alltså innebär kommunistregimens fall, som ärorik. Horel ser honom som en kompetent men alls inte briljant militär ledare som får en roll som han inte riktigt är vuxen. Segern mot Bela Kuns kommunister är inte problemet, men väl de övergrepp hans trupper genomför, inte minst de som var riktade mot judar. Horthy står inte bakom mördandet, men han gör ingenting för att stoppa det.

Nästa fråga är regimens karaktär. Var Horthys Ungern en fascistisk stat? Horels svar är ett tydligt nej. Horthys regim var inte en kopia av Hitlers eller Mussolinis. Det var istället en halvdemokratisk blandning av det gamla Ungern, ett starkt religiöst inslag och en ständig kamp mot den förhatliga Trianonfreden. Parlamentet består i kraft av kontrollerade val och en fortsatt stark ställning för storgodsägarna och adeln. Länge lyckas amiralen bromsa de krafter som vill se en tyskt eller italienskt inspirerad diktatur i landet. Däremot misslyckas han med att blockera extremisternas allt starkare ställning inom armén.

Horthy stod för traditionella värden, trygghet garanterad av armén och en mild personkult. Efter det att amiralen två gånger har avvisat exkejsarens försök att ta makten i Ungern, låter han sig utses till regent. Läget kan jämföras med Francos Spanien efter inbördeskrigets slut. Konflikterna mellan monarkister och fascister löses genom att Franco själv behåller makten och balanserar grupperna mot varandra. I Ungern fyller Horthy samma roll, egentligen utan egna partipolitiska eller dynastiska ambitioner. Horel jämför läget med Frankrike 1870. Marskalk MacMahon förväntas återinföra monarkin men låter sig istället själv väljas till president, trots en monarkistisk majoritet i nationalförsamlingen.

Kampen för att återta de förlorade områdena styr landets utrikespolitik och blockerar möjligheterna till samarbete med grannländerna. Ungern söker sig till Italien, som också vill riva upp gränserna på Balkan och senare, utan entusiasm, till Tyskland. Författaren noterar tankar på nya federationer i Centraleuropa redan på 1920-talet, men avvisar dem litet för snabbt som spekulationer ovärdiga en historisk text. Det är trots allt av visst intresse att både Slovenien och Kroatien redan efter några år började tvivla på det kloka i att ingå i det nya Jugoslavien, och att åtminstone Paris visade vissa sympatier för tanken på en ny Donaufederation. Argumenten var två: dels att återskapa en fungerande marknad, dels att ge länderna en möjlighet att stå emot framtida hot från ett återupprustat Tyskland.

Horthy låter sina regeringar balansera mellan de huvudstäder som kan hjälpa till med att revidera gränserna, Rom och Berlin, och de som många ungerska ledare egentligen vill samarbeta med, London, Paris och Warszawa. Till slut ger Hitler tillbaka delar av Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien till Ungern. Det löser inte landets problem men ses ändå som stora framgångar. Baksidan är det successivt allt större engagemanget i kriget, som leder till nästa totala katastrof 1944/45. Horel ansluter sig till dem som har svårt att se Horthys insatser i kriget som annat än just en fullkomlig katastrof. Läget var komplicerat, men det hade knappast kunnat sluta värre. Pal Teleki, premiärminister när Ungern ockuperade en del av Jugoslavien, begick självmord i protest mot resan nedåt på det sluttande planet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Horthys beundrare hävdar, liksom amiralen själv gör i sina memoarer, att det var omständigheter utanför regentens och landets kontroll som ledde till katastrofen. Horel accepterar inte den ursäkten, som för övrigt länge varit populär när ungrare har försökt förklara mindre smickrande inslag i landets historia. Horthy hade kunnat bromsa samarbetet med Tyskland och Italien. Det var orimligt att binda landets öde till Hitlers, även om betalningen var områden bebodda av fyra miljoner ungrare. Det går inte heller att försvara de massakrer som regentens älskade armé utförde i Jugoslavien. Om inte amiralen klarade uppgiften, borde han ha lämnat över den till andra. Horthy såg dock aldrig sin avgång som en möjlig lösning.

Förintelsen är den sista fråga som måste granskas. Försökte Horthy rädda Ungerns judar eller var han själv en del av förklaringen till att så många mördades av tyskarna och deras lokala anhängare, pilkorsarna? Catherine Horel intar här en mellanposition. Horthy borde ha ingripit mot de mord på judar som ägde rum i samband med störtandet av kommunistregimen 1919. Han borde inte ha accepterat de antijudiska lagar som under mellankrigstiden inskränkte minoritetens möjligheter att leva och verka i landet. När trycket från Berlin under krigsåren blev hårdare skärptes lagarna ännu mer, men de upprätthölls inte alltid och Horthy var motståndare till fysiskt våld. Efter den tyska ockupationen i mars 1944 motarbetade regenten aktivt deportationerna av judiska medborgare, åtminstone när de drabbade Budapests befolkning. Slutsatsen blir att Horthy bidrog till förtrycket, men han gjorde en hedervärd insats när katastrofen redan var ett faktum. Att jämställa honom med Hitler är orimligt, men detsamma gäller att framställa honom som judarnas vän.

L’amiral Horthy ger en klargör ett viktigt skede av Ungerns problemfyllda moderna historia. Förutom en kritisk granskning av Horthys liv får läsaren också en genomgång av historiestriden fram till Viktor Orbáns missbruk av kontroversiella historiska hjältar. Mot slutet blir framställningen ibland väl rapsodisk, men det är ett mindre problem. Samtidigt minskar aversionen mot alternativ historieskrivning och läsaren kan följa intressanta analyser av hur de sista krigsåren, med en mer aktiv och ansvarstagande ledning i Budapest, hade kunnat gestalta sig annorlunda.