Det är lätt att ironisera över Jeanette Gustafsdotters svar i Stina Oscarsons intervju i Svenska Dagbladet. Kulturministern tycks göra allt som står i hennes makt för att inte ta ställning i vår tids stora ideologiska frågor. Förutom när det gäller mänskliga rättigheter – det är för ministern ”jätteviktigt”. Vad det konkret innebär i de kulturpolitiska frågorna förblir dock osagt.

Räknar man dessutom förekomsten av begreppet ”värdegrund” i intervjun får man intrycket att det handlar om en trosbekännelse för att svära sig fri från misstankar om att stå på den mörka sidan. Hennes ”värdegrund är klar och tydlig”. Värdegrunden ”är stark”. I den allra heligaste värdegrundens namn, amen.

Samtidigt finns det något belysande i kulturministerns försäkran just när det gäller hur det offentliga förhåller sig till en vagt definierad värdegrund, 70 år efter att Sverige slopade kravet på att statsråd ska vara medlemmar i Svenska kyrkan. Sedan nyårsdagen 1952 behövde nämligen inte vi svenskar längre bekänna oss till den rena lutherska läran om vi ville inneha statlig tjänst – eller gå in i något annat godkänt trossamfund om vi lämnade Svenska kyrkan.

Idag finns nya bekännelsekrav och hädelseparagrafer att förhålla sig till – inte sällan kopplade till värnandet av värdegrunden. Ett exempel är den deplattformerings- och cancelkultur som genomsyrar olika samhälls­sfärer och som förstärks av woke-rörelsens renhetslagar. Personer som uttrycker misshagliga idéer och i synnerhet religiöst motiverade åsikter som anses kontroversiella, censureras eller utsätts för en modern inkvisition, ofta i värdegrundens namn.

”I den allra heligaste värdegrundens namn, amen.”

Enligt Mats Alvesson, organisationsforskare och professor vid Lunds universitet, som specialiserat sig på värdegrunds­arbete i organisationer finns det starka inslag av likriktningskrav i värdegrundstänket. I en intervju i Dagens Samhälle konstaterar han helt sonika: ”Det kan leda till åsiktsförtryck.” Att traditionella religiösa övertygelser kan krocka med en progressiv värdegrund blev tydligt i fallet med en lokal församling i Falun där kommunen sa upp samarbetsavtalet sedan det uppmärksammats i medier att församlingen inte viger samkönade par. Enligt den politiska ledningen stred detta mot ”den värdegrund som kommunen har”.

Ett annat exempel på denna värdegrundskonfessionalism som förbjuder samröre med oliktänkande uttrycktes efter att jag själv bjudit in Konstfacks rektor som paneldeltagare i ett Almedalsseminarium 2018 om akademisk frihet. Bara någon dag senare backade hon ut. Skälet: ”våra respektive organisationers värdegrunder står alltför långt ifrån varandra och risken för att hamna i scenarier­ där olika sanningar ställs mot varandra är för stor”, enligt ett mejl från högskolans kommunikatör. Frågan är hur detta rimmar med just den akademiska friheten och det fria åsiktsutbytet.

Inom universitets- och högskolevärlden förs sedan länge en debatt om huruvida den akademiska friheten är förenlig med en villkorad värdegrund, något som är väl känt. Men om den akademiska friheten är hotad när den kopplas till samhällets föränderliga värdegrund – idag wokevärderingar, imorgon något annat – hur skiljer sig då detta från religionsfriheten när religiösa övertygelser kan krocka med en föränderlig värdegrund? Är det inte så att om dominerande kulturella uppfattningar trumfar djupa religiösa förpliktelser, då väger religionsfriheten lätt? 70 år efter dess ursprungliga införande behöver vi kanske uppdatera vår förståelse av religionsfriheten till att även inbegripa frihet från värdegrundskonfessionalism?