Det här var alltså under den tid när Raoul Wallenberg var som mest frånvarande från allas fokus. Vår ambassadör då hade inte ens läst dossiern på UD. Det stora skamliga ärendet, att en svensk diplomat suttit fängslad och antagligen dödats i Sovjet, hade skjutits åt sidan. Uppvaktningarna hade ägt rum på 50-talet och 60-talet då känslorna hade svallat men de hade nu lagt sig. Familjen hade givetvis inte glömt eller gett upp. Jag minns att jag bjöds hem till föräldrarna von Dardel på 70-talet för att följa upp ett ungerskt spår, ett av många.

Men 1980 meddelade svenska UD att de gjort en ny framställan och krävt information om Raoul Wallenbergs öde. Någon månad senare släpptes också cirka två tusen dokument i ärendet – inte alla, men en försvarlig mängd med vissa namn överstrukna. Nya vittnen kom fram. Intresset blossade upp på nytt, nu också internationellt. Wallenberg blev hedersmedborgare i USA, där flera biografier om honom publicerades, men inga på svenska gavs ut.

Det skulle dröja till i år, hundra år efter Wallenbergs födelse, som två genomarbetade levnadsteckningar kommer ut här – med en veckas mellanrum, Ingrid Carlbergs Det står ett rum här och väntar på dig … Berättelsen om Raoul Wallenberg och Bengt Jangfeldts Raoul Wallenberg. En biografi. Här måste genast sägas: båda är gedigna böcker och god läsning. Båda författarna har uppenbarligen fått tillgång till samma material som ibland behandlas så lika att det kan tyckas som om Wallenbergs syster Nina Lagergren har gett en presskonferens! Så är naturligtvis inte fallet; men två erfarna författare som Ingrid Carlberg och Bengt Jangfeldt missar knappt någon detalj i det digra flödet av dagböcker, brev, dokument, litteratur och tidigare forskning. Carlberg har därtill en imponerande lista på personliga intervjuer.

I beskrivningarna av hur en ung faderlös pojke i en känd finanssläkt får en först klassisk och sedan något originell utbildning för att bli en man som gör namnet heder skiljer knappast detaljerna, men däremot temperamentet: Bengt Jangfeldt berättar medryckande om ett händelseförlopp, medan Ingrid Carlberg har större ambitioner. Hon tecknar denna överklassmiljö historiskt och sociologiskt, hon berättar inte bara om vad som hände utan varför. I skildringen av barndomen kan det ibland tyckas aningen för detaljerat; när vi kommit så långt som till uppdraget som ska föra Raoul till Budapest och hans farliga arbete att rädda ungerska judar undan nazister och pilkorsare där, samt det långa politiska spelet kring hans öde, vill man inte vara utan dessa detaljer, denna passion som anas i Carlbergs berättelse, nervkittlande spännande fast vi vet hur det ska gå.

Redan då papperen släpptes 1980 kunde en förvånad svensk allmänhet konstatera att den svenske ambassadören Staffan Söderblom i sin avskedsaudiens hos Stalin sommaren 1945 så gott som dödförklarade Wallenberg genom att deklarera att han troligen hade dödats i Budapest under gatustrider vid befrielsen. Nu inser vi att Stalin hade satt av en timme för mötet, i sig en unik ynnest, eftersom han trodde att svenskarna hade något att erbjuda. Så blev det inte, Söderblom tackade och gick efter fem minuter.

Ville Stalin föreslå ett utbyte? Söderbloms brist på lyhördhet när Stalin frågar om han inte har ”fått något meddelande från oss” om Wallenberg (syftade han på utrikesminister Alexandra Kollontajs utsaga att denne stod under ryskt beskydd?) betecknas som ”nästan brottsligt” av Jangfeldt. Carlberg noterar att ryska utredare senare upptäckt en tvetydig attityd hos den svenske diplomaten: han begär att ärendet ska utredas men säger att han själv tror att Wallenberg omkommit. Skulle Sovjet då ha godkänt en utväxling? Kanske. Carlberg citerar många förlorade tillfällen.

UD:s bovroll har redan utretts officiellt i Sverige. 2003 kom en skrift med den självkritiska titeln Ett diplomatiskt misslyckande, där en historikergrupp fastslår att Söderbloms agerande var klandervärt, men att försummelserna var många och att utrikesminister Östen Undén måste vidkännas det största ansvaret. Undén hade sagt att han var emot ”människohandel” och var möjligen, liksom Söderblom, mera upptagen av ett handelsavtal i vardande.

Det är denna undfallenhet mot Sovjet som världen, särskilt USA, inte tröttnat på att kritisera Sverige för under de senare decennierna, då också amerikaner sällat sig till forskarna. Nu får vi dessutom av Ingrid Carlberg veta att USA inte nöjde sig med det: 1977 började CIA en kampanj för att via Wallenbergvittnen få svenskarna mer negativt inställda till Sovjet under Cartertiden, då avspänningspolitiken tycktes ha nått vägs ände. Ja, CIA hittade nya vittnen. Och en ”okänd” hemmafru i Kalifornien, Annette Lantos, framträdde i ett telefonväktarprogram och frågade om Wallenbergs öde, vilket gav Jimmy Carter möjlighet att visa sitt engagemang.

De falska vittnen som CIA drog fram fyllde ett viktigt syfte: att föra upp Wallenberg på dagordningen som ett ouppklarat fall. När Michail Gorbatjov skulle humanisera KGB och satte dit den liberale Vadim Bakatin som chef hösten 1991, efter den misslyckade kuppen, var Wallenberg det första fall som Bakatin drog upp. Wallenberg kom från ett neutralt land (alltså ej Sovjetmedborgare) och var hedersmedborgare i USA – kan man tänka sig ett bättre exempel för en ny KGB-chef att visa öppenhet utan att riskera inrikestrubbel?

Men det Bakatin meddelade var dystert: av allt att döma hade Wallenberg likviderats i juli 1947, på order av Molotov. Ryssarna kan alltså på sätt och vis ha haft rätt hela tiden, när de citerat en konstig brevlapp från fängelset Lubjankas läkare som visade att en ”Walenberg” avlidit i hjärtinfarkt och begravts utan obduktion. Den lappen har äntligen visats upp och tros vara autentisk, om inte helt sann. Snarare var den en täckmantel för det spel som bedrevs.

Varför greps Wallenberg och varför måste han sedan försvinna? Det var ingalunda ett ”misstag” som han själv trodde. Ordern från den 17 januari var undertecknad Bulganin och kom möjligen från Stalin själv. Sovjetmyndigheterna hade ingen förståelse för Wallenbergs uppdrag att rädda judar utan ansåg att han på något sätt måste vara spion, möjligen för tyskarna.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vill man läsa kort eller långt? Jangfeldts bok är kortare, ”bara” 514 sidor och med mindre textmassa eftersom den är rikt illustrerad. Den grafiska metoden att sätta citaten ur brev och rapporter med ”skrivmaskinstext” är mycket verkningsfull.

Ingrid Carlbergs bok omfattar nära 800 sidor inklusive noter, källor och personregister. Förutom en viss tröghet i början är den avgjort spännande. Hennes analyser är imponerande och trovärdiga.

Boken får också mycket liv och närvaro genom att hon mellan kapitlen lagt in möten med vittnen eller egna berättelser från nyckelplatser i Raouls liv. Hennes engagemang finns i många små detaljer – som när hon återger dödsannonsen efter föräldrarna von Dardels självmord med Raouls namn främst bland barnen. Själv föredrar jag avgjort den längre versionen.