Nyliberalismen har påverkat snart sagt alla samhällsområden. De starka utmaningar det nyliberala synsättet har ställts inför under de senaste årens återkommande finansiella störningar har gjort att många börjat ifrågasätta värdet av avreglering, marknader och marknadsekonomi. Samtidigt står vi utan självklara alternativ.

Vad kan komma i nyliberalismens ställe inom ramen för ett demokratiskt samhällssystem? Hur kommer det sig att de nyliberala idéerna mitt i krisen förefaller ha sådan livskraft? Det här är frågor som Colin Crouch, verksam som professor vid Warwick Business School, analyserat i den nyligen utgivna boken The Strange Non-Death of Neoliberalism.

Crouch gör en exposé över nyliberalismens ursprung och framväxt. Han menar att den alltmer obalanserade finansiella utvecklingen i flera av västekonomierna under 1970-talet, med stigande inflation och arbetslöshet, utgjorde en grogrund för ett skifte i synsätt i politiken. Inriktningen på att reglera nationellt definierade marknader, som hade varit stark sedan andra världskrigets slut, utmanades av en ökande internationell handel och stigande konkurrenstryck. Själva kärnan i den ekonomiska politiken och till den offentliga verksamheten med regleringar, centralplanering och statligt ägande av företag kom också i vanrykte.

Betydelsen av de budskap som spreds av två av mottagarna av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne framhålls särskilt av Crouch; Friedrich von Hayek och Milton Friedman. Hayek företrädde en stark kritik mot det statligt planerade samhället och Friedman drev linjen med en oberoende penningpolitik.

Här stod en liberal och decentraliserad marknadsekonomisk modell i bjärt kontrast till en korporativistisk och centralplanerad samhällsmodell, som tycktes göra ekonomierna och livet stelt och stillastående. Nyliberalismen erbjöd ett frihetligt samhällsideal med fokus på marknaden, den enskilda medborgaren och den fria viljan. För det politiska systemet blev det nyliberala programmet en metod för att få till stånd omprövning, effektivisering, fokus på brukarnas/medborgarnas intressen och valfrihet, efter att den offentliga sektorns producentintressen stått i fokus under lång tid. Under 1970-talet kom, förutom de stora västliga ekonomierna, flertalet internationella samarbetsorganisationer att omfatta det nyliberala idéarvet. Internationella Valutafonden (IMF) och OECD är två organ som Crouch nämner. Man kan lägga till EU.

Crouch gör sedan en utmärkt genomgång av de klassiska förutsättningarna för en fungerande marknadsekonomi. Fokus ligger på olika typer av marknadsmisslyckanden.

Bristen på konsumentfokus har ofta bemötts med privatiseringar eller upphandlade tjänster, något som i sin tur har lett till nya regleringar eller tillsyn. Eller till att ansvaret för verksamheten har blivit oklart. Ofta har fokus hamnat på beställaren i offentlig sektor snarare än på slutkunderna/medborgarna. Införandet av mer av privata företags ledningsfilosofi i offentliga verksamheter har ibland lett till nya misslyckanden, då de offentliga verksamheterna inte har lämpat sig får sådan styrning. Det har vi också sett exempel på i Sverige, inte minst när det gäller åldringsvården och skolan.

Ett av de viktigaste dragen i den traditionella modellen för en marknadsekonomi, att det har funnits en rågång mellan politiken och företagssektorn, har också allvarligt åsidosatts genom utvecklingen. Det nära sambandet mellan offentlig sektor och företag som uppstod som en effekt av ökat beroende av privata leverantörer ser Crouch som osunt för demokratins trovärdighet. Crouch menar att detta komprometterar den offentliga sektorn. Hur ska vi som medborgare kunna lita på det politiska systemet och förvaltningen om den blir för nära förknippad med privata företag av olika slag?

En viktig förklaring till den privata sektorns intresse för utkontraktering av olika slag har, enligt Crouch, varit att offentlig sektor är en av de mest säkra kunderna där stabila intäktsflöden har kunnat exploateras utan egentlig risk. Riskkapitalbolagens intresse för dessa marknader i Sverige kan ju vara en tankeställare. Ett jämnt intäktsflöde med låg risk kan finansiera dessa bolags höga avkastningskrav, som egentligen motiveras främst på mer riskfyllda marknader. Med svaga beställarroller i offentlig sektor finns risken att den kvalitet som medborgarna möter blir åsidosatt, när det var precis motsatsen som var tanken.

En annan aspekt av den nyliberala regimen som Crouch belyser är den starka tillväxten av den finansiella sektorn. När offentlig sektor har sänkt sina välfärdspolitiska ambitioner har en skulduppbyggnad i privat sektor istället blivit följden för att hålla konsumtionen uppe. Bostadsbubblan och bankkrisen i USA gås igenom i boken ur detta perspektiv.

Crouch gör en slående iakttagelse. Genom det nyliberala programmet kan keynesianismen sägas ha privatiserats; från en angelägen uppgift för staten till en fråga huvudsakligen för privata aktörer i de finansiella systemen. Behovet av att hålla den privata konsumtionen igång även framöver kommer att vara en av de starkaste drivkrafterna för förlängningen av det nyliberala programmet och för stöd till finansmarknaden.

Colin Crouch håller fram en idealbild av ett samhällskontrakt där en demokratisk stat balanseras av en fritt fungerande marknad med en väl etablerad pluralism inom nationalstatens gränser. Det som har förändrat förutsättningarna för staten och demokratin är att nationella marknader med många företag ersatts av transnationella marknader med få stora företag i oligopolstrukturer, som får allt större inflytande över konsumenters efterfrågan, marknaders funktionssätt och politiken. Bristen på överstatliga politiska arrangemang och svårigheten att motverka framväxten av oligopol beskrivs av Crouch som närmast överväldigande.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Han har emellertid också stor tilltro till det civila samhällets förmåga att organisera sig vid sidan av politiska strukturer. Här kan gränsöverskridande intressegrupper göra sig gällande och verka för en värdestyrd dimension i den globala politiken. Miljöfrågor och hållbarhet i vid bemärkelse är två sådana områden som diskuteras. Det är lätt att vara kritisk till Crouchs positiva syn på dessa alternativa strukturer, men samtidigt svårt att bortse från det inflytande som till exempel Greenpeace förefaller ha i många sammanhang.

På den nationella nivån förespråkar Crouch en pluralistisk, närmast liberal, samhällsmodell med en balans mellan stat, marknad, företag och civilsamhälle. En utveckling av en värdebaserad diskussion kan bara uppstå i ett utbyte av åsikter mellan flera sådana kraftcentrum. Nyliberalismen, med dess fördelar och avarter, menar Crouch dock att vi sannolikt får leva med. Det finns inte någon väg tillbaka till det som en gång var.

Crouch ger en ovanligt skarpsinnig analys av de senaste årtiondenas utveckling av ekonomi och samhälle. Man skulle önska att mer av den politiska debatten i Sverige färgades av denna insikt. Vägen framåt går genom en förståelse för globaliseringens följder och strukturer inom en pluralistisk samhällsmodell, inte bakåt till nationalism eller statliga återregleringar och återställare. Nyliberalismen, eller i vart fall liberalismen och marknadsekonomin, verkar förvånande nog överleva även denna kris. I alla fall om man ska tro Crouch.