Nyskapande fars i Tyskland
TVÅ TENDENSER ÄR tydliga på de tyska teaterscenerna denna säsong: dels ett intensivt arbete med absurditeten och situationskomiken, dels nya sätt att närma sig de litterära klassikerna. I fokus står i båda fallen skådespelarna och deras detaljarbete. Berliner Festspiele inleder år 2012 med att bjuda in Andrea Breths iscensättning av Zwischenfälle från Akademietheater i Wien, en av säsongens mest lovordade iscensättningar med dess aktualisering av den halsbrytande farsen. Breth har satt samman Zwischenfälle av 52 slapstickartade scener från en rad av den klassiska farsens mästare.
Ständigt skymtar den försåtliga frågan ”Vad är komik?” Är det egentligen roligt när mannen svischar i luften med en golfklubba och kvinnan har bollen i munnen? Är inte skämtet med bruden som telefonerar med sin mamma hela bröllopsnatten en smula utslitet? Naturligtvis är detta en uppsättning på metaplanet för åskådare som skrattat åt Chaplin och Helan och Halvan sedan de låg i kuvösen.
Iscensättningen träffar mitt i prick just genom att anläggas på detta andra eller tredje plan. Kompositionen är musikalisk, tempot är rasande raskt, effekterna oväntade. När dialogerna är klichéfyllda blir fenomenet att den ene pratar för mycket medan den andre grimaserar själva källan till skrattet. Aktörerna, framför allt Andrea Clausen och Markus Meyer, imponerar genom sin akrobatiska rörlighet. När Meyer dansar wienervals med sig själv slår han elegant en kullerbytta. I en annan scen lyckas den numera korpulente Udo Samel till publikens förtjusning också slå kullerbyttor.
SKÅDESPELARNA KAN på en sekund bli sprattelgubbar eller seriefigurer, ja många scener ger faktiskt ett tuschritat intryck. Precis som på teckningar sticker armar och ben ibland ut ur dekoren. Scenerna vävs in i varandra med hjälp av återkommande rekvisita, exempelvis gondoler i olika storlekar, bord med vaxdukar eller svarta resväskor. I en hjärtskärande scen spelar Udo Samel en övergödd sexåring som packar upp en presentkartong med herde, får och bonsaiträd, tackar varmt sin mor, som ser ut som en korsning mellan Döden och Herta Müller, och får en örfil. Tackar igen och får ny örfil. Fadern kommer hem berusad med vargmask, trampar sönder hårdplastfåren och lägger sig och snarkar på soffan. Samel, som har läst att den som sover under ett träd kan förgöras av blixten, placerar den lilla leksaksväxten vid faderns huvud. Golvlampan exploderar, fadern förkolnas och modern tvingar ner sonen i presentkartongen.
Vargmasken känner vi igen från berättelsen om Rödluvan, flickan som förlorat sin naivitet och därmed lyckats undgå vargen, och trädet har vi sett i större variant växa upp ur en annan pappkartong. När Breth avslutar med att ensemblen sittande vid var sitt bord unisont sjunger en sentimental schlager är det lätt att skönja en hälsning till tysk scenkomiks nuvarande mästare, Christoph Marthaler.
ATT NÄRMA SIG klassikerna tillhör teaterns eviga problem; situationen är odysseisk vad gäller att hålla kursen mellan den historiska torkans Skylla och den billiga moderniseringens Charybdis. På 1970-talet stod Peter Stein för en aktualisering genom främmandegöring.
Genom att exakt, men övertydligt, presentera förgångna tiders tanke- och känslovärldar på scenen fick han åskådaren att uppleva såväl sin egen belägenhet som förlusten av det förgångna.
Tendensen bland yngre regissörer är att välja helt andra vägar. I Stephan Kimmigs iscensättningar, av exempelvis EttDockhem och HeddaGabler i Hamburg, har det handlat om att låta klassikerna belysa oss, istället för tvärtom. Denna säsong har han haft osedvanlig framgång med Maxim Gorkijs Solensbarnpå Deutsches Theater i Berlin. Pjäsen, som har dryga dussinet roller, bland annat ett färgstarkt proletärgalleri, tematiserar egentligen den ryska borgerlighetens likgiltighet för proletariatet.
PÅ DEUTSCHES Theater liknar pjäsen stundom en lysande spelad boulevardkomedi. Pjäsens förhållande till ryska revolutionen lämnas därhän. Rollerna har reducerats till sju och koleran i pjäsen nämns blott i förbifarten.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Reduktionen är dock av godo, eftersom den burduse men i replikerna knivskarpe portvakten Jegor gör proletariats röst stark nog. Rollfigurerna är modernt klädda, datorutrustade och skämtar om Kafka, Rilke och Steiner – och liknar därmed alltså dagens Berlinintelligentia.
I Katja Hass scenografi, en skog av smäckra pelare, möts och skiljs rollfigurerna, men de når aldrig varandra. Det skrämmande är att ju mer deras engagemang skruvas upp, desto mer tilltar deras vanmakt. Ingen av dem förmår leva, njuta eller glädjas och för den sociala verklighet som man ibland snuddar vid i replikerna och som representeras av Jegor saknar de såväl empati som förståelse.
I programbladet intervjuas deras nutida kolleger – en klar signal att Kimmigs Gorkij inte tillhör teaterhistorien utan med skärpa blottlägger vår egen stundom skrattretande självupptagenhet på en brutal planet som tycks snurra helt utan vår medverkan. Berlinintelligentian känner igen sig. Gorkij har mycket att säga om den.