att vara litteraturvetare kan ha sina sidor, men tråkigt är det inte. Det vet var och en som försökt ta del av den eldfängda diskussionen om Strindbergs liv och verk. För den som gillar intellektuell underhållning på hög nivå finns det inte mycket som slår debatten om romanen Inferno och dess bakgrund i 1890-talets Paris.

En påminnelse om det får vi i en ny bok: Göran Söderströms Strindberg. Ett liv. Här tecknas bakgrunden till Strindbergs Inferno på ett sätt som torde nyansera bedömningen av de sinsemellan mycket olikartade teorier vi kunnat möta hos tidigare forskare.

Strindbergs roman har ofta lästs mot bakgrund av Dantes Inferno. Berättarens skildring av sitt liv i Paris åren 1894–1896 brukar ses som en parallell till Dantes vandring genom Helvetet. Det var också något som starkt poängterades i den minnesvärda filmatisering från 1973 där Per Oscarsson spelade huvudrollen.

Ändå är det uppenbart att Strindberg förhåller sig mycket fritt till Den gudomliga komedin. Så respekterar han inte alltid Dantes distinktion mellan Helvetet (Inferno) och Skärselden. I Helvetet plågas för evigt syndare som aldrig velat eller hunnit ångra sig. Skärselden är däremot – liksom Strindbergs Inferno – en tillfällig förvaringsplats för ångerfulla syndare som ska renas innan de skickas vidare för slutförvaring i Paradiset.

att strindberg tagit sig sådana friheter hänger förstås samman med att han velat smälta samman lånen från Dante med stoff han hämtat från sitt eget liv. Av samma skäl har Söderström i sin Strindbergsbok tonat ner Dantes betydelse för att i stället fokusera på det biografiska perspektivet.

Detta är naturligtvis inte något nytt. Strindbergs Inferno tolkades redan från början som ett helt igenom självbiografiskt verk. Många har utgått från att romanen utgör en autentisk dokumentation av en religiöst färgad själskris som författaren skulle ha genomgått på 1890-talet. Denna kris antas tidvis ha haft karaktär av sinnessjukdom med hallucinationer och patologiska vanföreställningar.

Det biografiska perspektivet var en självklar utgångspunkt för den tidiga Strindbergsforskningens megastjärnor, de tre pionjärerna Martin Lamm, Gunnar Brandell och Torsten Eklund.

Lamm ansåg i August Strindberg (1940-1942) att det inte funnits något författarskap i hela världslitteraturen där liv och dikt så helt smälter samman. I konsekvens med det läser han inte berättelserna eller dramerna som fristående fantasiskapelser, utan som delar av en enda, sammanhängande självbiografi. Samma metod använde Eklund i Tjänstekvinnans son. En psykologisk Strindbergsstudie (1948) och Brandell i Strindbergs infernokris (1950).

i brandells bok hittar man tydliga spår av Sigmund Freuds djuppsykologiskt inspirerade tankar om det omedvetnas betydelse för konstnärligt skapande. Han hävdar att symbolerna hos Strindberg är projektioner av författarens omedvetna, och att handlingen i hans verk utspelar sig på två plan, ett medvetet och ett omedvetet.

Djuppsykologin är också utgångspunkten för Eklunds Tjänstekvinnans son, men förebilden här är inte Freud utan Alfred Adler. Med dennes hjälp vill Eklund visa att en dominerande drivkraft i Strindbergs liv varit ett ”mindervärdeskomplex”. Det skulle med andra ord ha varit känslan av otillräcklighet och behovet av självhävdelse som styrt hans reaktioner. Ursprunget till detta mindervärdeskomplex fann Eklund i Strindbergs barndom. Särskilt problematiskt var förhållandet till den despotiske fadern och den äldre brodern Oscar, familjens favorit. Eklund vill också visa hur mindervärdeskomplexet präglat de olika faserna i Strindbergs liv. Det påstås framträda i barndomens kamp om föräldrarnas gunst, i ungdomsårens sökande efter ett lämpligt yrke, i medelålderns vacklan mellan skönlitteratur och vetenskaplig forskning och inte minst i ålderdomens poserande som profet och folktribun.

gemensamt för lamm, Brandell och Eklund är sålunda att de utgår från att Strindbergs verk utgör autentiska vittnesmål om författarens liv. När de litterära gestalternas upplevelser ibland inte riktigt passar ihop med författarens eget liv, händer det att forskarna klandrar honom för att ha farit med osanning!

En konsekvens av forskarnas biografiska perspektiv är att de ofta förutsätter att skildringen av huvudpersonens sinnessjukdom i Inferno kan läsas som en sjukjournal i skönlitterär form. Så gör Brandell i Strindbergs Infernokris. Med stöd av Inferno vill han belägga att Strindberg mellan sommaren 1894 och senhösten 1896 genomgick en serie av fem psykoser.

mot ett biografiskt sätt att läsa vände sig Olof Lagercrantz i sin biografi August Strindberg från 1979. Med en lång rad argument vill han visa Strindberg aldrig var tillnärmelsevis så galen som det brukar påstås, även om han ibland sviktade under trycket av övermänskliga påfrestningar.

I Lagercrantz tappning blir Strindberg i stället en sund, vital och ofta levnadslustig renässansmänniska, bräddfull av livsaptit och upptäckarglädje. Det gäller inte minst om tiden för den så kallade ”Infernokrisen”, då han enligt sin egen och de tidiga Strindbergsforskarnas uppgift ska ha befunnit sig vid sammanbrottets gräns. Enligt Lagercrantz finns det mycket som tyder på att han vid denna tid var på ”ett lysande humör”, och att hela Infernokrisen helt enkelt var ett litterärt experiment.

denna sensationella slutsats baserade Lagercrantz på en rad vittnesmål från människor som stått Strindberg nära. Ett exempel på det är en rapport från systern Anna, som i maj 1896 funnit honom ”sällsynt harmonisk till sinnes”, trots att han vid denna tid ska ha befunnit sig mitt inne i Infernokrisens stormcentrum.

Lagercrantz August Strindberg var den första i en rad böcker som ville skjuta Strindbergs privatliv åt sidan för att i stället förklara varför hans verk fascinerat läsare som saknar intresse för författarens biografi.

Detta skulle dock inte bli slutstationen i den långa raden av böcker om Strindberg. Redan 1984 kom en bok som återigen satte hans liv i fokus. Det var Per Olov Enquists ”televisionsroman” Strindberg. Ett liv, en blandning av roman och filmmanus som låg till grund för en nyligen återutsänd tv-serie som regisserats av Kjell Grede och Johan Bergenstråhle. Liksom Lamm, Brandell och Eklund utgår Enquist från att Strindbergs verk är självbiografiska.

det biografiska perspektivet dominerar också i Söderströms nyutkomna bok. I likhet med sina föregångare läser Söderström Inferno mot bakgrund av Strindbergs liv så som det framträder i brev, dagboksanteckningar och vittnesmål från andra människor. På så sätt vill han liksom föregångarna visa att liv och dikt hänger nära samman.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Likväl blir Söderströms bild av Infernokrisen ganska olik föregångarnas. Så kan han exempelvis övertygande dementera den hittills vanliga uppfattningen att Strindberg skulle ha varit ensam och isolerad. Söderström visar att han under dessa år nästan aldrig var utan vänner och umgänge. Den ensamhet han ibland kunde uppleva var ”ensamheten i folkhoparna”.

Dessutom har Söderström tonat ner de patologiska inslagen i Strindbergs psyke. Det innebär att han liksom Lagercrantz inte sätter tro till den ofta framförda tesen att vår nationalskald skulle ha varit schizofren. Om man bortser från en kortvarig psykos, framstår Strindberg här inte alls som en sinnessjuk människa. Det hindrar dock inte att han under Infernokrisen och återstoden av sitt liv ska ha plågats av svåra depressioner. Stödd på vittnesmål från Strindbergs målande vän Edvard Munch skriver Söderström:

”munch har framhållit den stora skillnaden mellan Strindberg i Berlin 1892/93, då han trots återkommande depressionsperioder kunde vara vid utmärkt lynne i vänners lag, och Paris 1896, då tungsinnet helt behärskade honom. Aldrig mer skulle detta tungsinne lämna honom, även om han under senare år tillfälligtvis kunde vara på ljusare humör.”

Detta är en bild som skiljer sig starkt från Lagercrantz skildring av Infernokrisen. Där hävdades ju att Strindberg under Infernokrisen var på ”ett lysande humör”!

Att Lagercrantz och Söderström har så olika uppfattning om Strindberg är inte helt överraskande. Mycket talar för att de observerat olika sidor av en ytterst sammansatt personlighet.