Colin Powell, till exempel, ”är en storartad amerikansk story”. Det var då Peter Brooks, professor emeritus i litteratur vid Yale, började få nog. ”Narrativ”, skriver han i inledningen till sin nya bok, Seduced by narrative, ”verkar ha godtagits som den enda sortens kunskap och uttryck som styr mänskliga angelägenheter”. Och visst har begreppet blommat ut under de senaste 20 åren och blivit så etablerat att till exempel politiska ståndpunkter numera ofta helt enkelt kallas för ”narrativ,” och att stridigheter mellan olika ideologier härleds till skillnader i deras respektive narrativ.

Som Brooks medger bidrog han själv till att begreppet ifråga fick en så framträdande roll, detta genom sin bok Reading for the Plot (1984). Där försökte han komma åt vad som gör en text till ett narrativ och vilka psykologiska mekanismer denna form använder. Han hävdade att det centrala i en narrativ berättelse är plot, det som på svenska skulle heta ”intrigen” – vilket innebär att deckaren är den mest karaktäristiska litterära genren. Det är främst för att vi dras till intriger som vi läser fiktion, sa han, och de snobbiga modernisterna hade fel i att nedvärdera kiosklitteratur som just läses för spänningens skull.

I den nya boken förhåller Brooks sig alltså något mer skeptisk till både fenomenet och vårt begrepp om det narrativa. Här är han lite sent på tåget eftersom postmodernismen redan är kritisk till narrativ – i själva verket är skepsis inbyggd i begreppet. När man kallar något ett narrativ, menar man att det bara är ett av flera möjliga sätt att se på saker, eller – än mer cyniskt – att det är förljuget och manipulativt? Ändå är Brooks kommentarer om vad som åtskiljer olika berättelser om samma händelseförlopp insiktsfull, till exempel när han poängterar (något han också påpekade i Reading for the Plot) att mycket hänger på var man tycker att en historia börjar. (Tänk på meningsskiljaktigheterna i Israel–Palestina-konflikten, som till stor del handlar om huruvida man börjar med att tala om saker som hände under Romarriket eller under det ottomanska respektive brittiska styret i Palestina.) Samtidigt beror ens uppfattning om var historien börjar helt på var man tycker att den slutar: de två kan inte skiljas åt.

Brooks nya bok är läsvärd för den som intresserar sig för ämnet, och detsamma gäller den tidigare boken, som är mer akademisk och utförlig. Men nu som då lider hans diskussion av samma överdrivna besatthet av fenomenet narrativ som han anklagar andra för. Han förundras över att narrativ och dess inne­boende regler är något som barn upptäcker före tre års ålder, och att narrativ ”spelar en fundamental roll i vår uppfattning av verkligheten och hur denna är ordnad”. Man skulle kunna vända på det: om vi redan som småbarn vet vilken struktur en fullständig berättelse har och själva kan konstruera sådana berättelser, så kanske fenomenet inte är att betrakta som något märkvärdigt. I min mening torde vår förmåga att förstå och berätta historier helt enkelt bero på vår förmåga till avsiktligt handlande. Kanske finns det inget mer elementärt i människans tillvaro och psyke än denna struktur: såhär var det, då gjorde jag såhär, och så blev det såhär. Problem, åtgärd, resultat; eller, som det heter i Aristoteles mer minimalistiska litteraturteori: början, mitt, slut.

Narrativa berättelser är helt enkelt förklaringar, men till skillnad från vad Brooks verkar anta har inte varje förklaring därför narrativ form. ”Darwins narrativ om evolutionära förändringar är väsentlig för många moderna förklaringar”, skriver han; men jag har svårt att se på vilket sätt Darwins teori är ett narrativ. Visst har den att göra med händelseförlopp och alltså tidsbundna orsakssamband: i begynnelsen varde plankton; några miljarder år senare dog neandertalarna ut på grund av att de inte kunde konkurrera med de samarbetsförmögna Homo sapiens. Men idén om det naturliga urvalet är inte i sig narrativ. Det som förklaras ägde rum i tiden, men förklaringen själv är inte narrativ.

I själva verket är darwinismen ett anti-narrativ: till skillnad från de religiösa skapelseberättelserna drivs naturen enligt denna teori inte framåt av någon avsikt, det finns ingen mening i den evolutionära utvecklingen, och inte heller någon mittpunkt eller slut. Den är en blandning av slump och mekanik. Att Freuds syn på jaget skulle vara ”helt narrativ”, som Brooks påstår, är också högst tveksamt. Visserligen går psykoanalys ut på att hitta underliggande orsakssamband som analytiker och patient försöker få ihop till en berättelse. Men det betyder inte att jaget består av denna historia. Kärnan i jaget för Freud är drift, begär, kärlek. Psykoanalysen kan sägas ha som mål att patienten frigör sig från sin historia och upptäcker det djupliggande, sanna, jag som inte präglats av vad det undergått i barndomen – det icke-narrativa jaget.

Dessa vetenskapliga förklaringar är alltså inte narrativa – inte att likna vid litteratur. Men inte heller är litteraturen ensam bland konstarterna om att förklara. I själva verket tror jag att det tillhör konstens natur mer allmänt att just förklara något. Detta uppenbarar sig när vi inser, såsom 1800-talets konstteoretiker hävdade, att även en målning eller en skulptur, om den lyckas som konstverk, framställer essensen av sitt föremål. Ett väl utfört porträtt, som Joseph Stielers porträtt av Goethe, låter oss förnimma den avbildade personens inre. Till och med en modernistisk målning som Picassos Guernica vill framställa kärnan av något: spanska inbördeskriget; krig i allmänhet. Genom att framställa vad något är, på djupet, ger dessa konstformer oss deras essens. Därigenom förklarar de vad det innebär att detta något är vad det är: vad det innebär att Goethe är Goethe; vad det innebär att ett krig är ett krig. Framställningen av en essens är faktiskt en förklaring i dess mest koncentrerade form, och essenser är något vi greppar omedelbart, något vi kan se inför den inre blicken som en platonsk idé, eller förnimma genom en känsla.

Brooks är alltjämt anhängare av tesen att människans identitet är narrativ, även om han hänvisar till en filosof som Galen Strawson som motsäger denna uppfattning. I sitt mest präktiga ögonblick hävdade Alastair MacIntyre att den ”autentiska” människan är en vars liv har narrativ form. Detta är inte bara fel utan ett uttryck för ett privilegiets högfärd och trångsynthet. För bara om individen helt styr sitt eget liv kan denna narrativa form garanteras. Visst försöker vi ständigt förklara vårt liv, retrospektivt organisera det enligt något mönster. Men denna narrativa reflex bör förstås just som en reflex, ett begär, inte som ett åtagande som måste eller någonsin ens kan lyckas. Att det narrativa skulle vara avgörande för mänsklig identitet motbevisas för övrigt lätt. Om vår identitet vore narrativ till sin natur, så skulle vi behöva gå igenom en hel historia när vi tänkte på oss själva eller en god vän. Så är det inte. När jag tänker på min bästa vän får jag en omedelbar och outtrycklig förnimmelse om vem han är. Det är inte hans livsberättelse som utgör hans identitet – tvärtom. Om jag skulle berätta hans historia skulle jag göra det på ett sätt som utgick från den omedelbara känslan jag har av hans personlighet. Jag skulle omedvetet välja ut anekdoter ur hans liv som reflekterar min syn på honom.

Idén att jaget väsentligen är narrativt (och i intresset för Freud) är Brooks bok besläktad med Rachel Avivs Stran­gers to Ourselves. I denna väl läsvärda bok målar Aviv upp förvånansvärt levande och mångfasetterade porträtt av fem personer med långvariga psykiska problem, med fokus på motstridigheten mellan de olika livsberättelser och förklaringar de själva och utomstående (däribland läkare) sluter sig till som del av deras diagnos. Aviv inleder med att berätta om en episod från sin egen barndom då hon hipp som happ slutade äta och lades in på sjukhus med diagnosen anorexi. Till skillnad från en av flickorna hon träffade där, Hava, tillfrisknade hon snabbt; men hon har inget slutgiltigt svar på varför just hon tog sig ur sina ätstörningar medan Hava skulle dras med dem under hela sitt (korta) liv. Avivs prolog är alltså en icke-berättelse. Den har en början och ett slut, men vändpunkten är höljd i dunkel.

Detta är just Avivs poäng. Alla psykiatriska patienter försöker hitta orsaken till sina problem, om det nu handlar om kemisk obalans i hjärnan, barndoms­trauman, eller större, historiska skeenden. Ibland hjälper dessa diagnoser eller historier dem att få stadga i tillvaron, men ibland förfrämligar de patienten än mer från sig själva. Och samtidigt som de kan erbjuda lindring för patienten riskerar de att cementera sjukdomen genom att få den att te sig som oundviklig.

Bapu, en indisk kvinna som blir mobbad av sin makes familj, tar sin tillflykt till religionen och tror sig vara Krishnas fru. Att hennes äktenskap misslyckats tillskriver hon det faktum att ingen astrolog konsulterades innan paret bestämde vilket hus de skulle köpa. Med tiden blir hon ett slags guru i byn; folk kommer till henne för råd och spådomar. Och hon blomstrar i detta liv. Psykiatrin skulle diagnostisera henne som psykotisk, och Avivs poäng är inte att avfärda denna vetenskapliga förklaring och säga att kvinnans egen, andliga, förklaring har större giltighet. Vad hon intresserar sig för är att kvinnans självbild, oavsett om vi tror att den är sann, på ett sätt är hälsosam även om den är ett uttryck för ett sjukdomstillstånd. Hennes eget narrativ har större förklarande – och läkande – kraft för henne eftersom det grundar sig på saker inom hennes egen upplevelsevärld. Den håller sig inom sfären av mänsklig mening. Den medicinska förklaringen gör Bapu till främling inför sig själv i och med att den betraktar henne som en blott fysisk enhet – något hon förvisso är, men som kan vara väldigt svårt att inlemma i sin självbild.

Det motsatta är fallet för Laura, en deprimerad ung kvinna som under många år träffar en rad psykiatriker som ger olika diagnoser, olika förklaringar på vad som orsakar hennes problem. Första gången någon ger en rent kemisk förklaring känner hon en oerhörd lättnad. Hennes själsliv har reducerats till något rent materiellt, vilket dessutom innebär att hon kan behandlas. Diagnosen ger henne den klara identitet hon tidigare saknat. Hon slipper leta efter djupare förklaringar, den sorts förklaring en psykoanalytiker skulle vilja komma fram till. Som Aviv påpekar kan vårt reflexmässiga sökande efter förklaringar ge upphov till stress. Att inte kunna förklara varför vi gjort si eller så är frustrerande därför att det hotar vår känsla av att vara självbestämmande individer. Ofta känner vi att vi förstår oss själva ända tills vi ombeds redogöra för våra handlingar och känslor inför en annan människa. På så sätt kan psykoterapeuten med sina frågor vara en rent våldsam kraft i en patients liv.

Trots sina förtjänster – framförallt erkännandet att vår instinktiva vilja att hitta förklaringar – överdriver Aviv precis som Brooks betydelsen av narrativ. Hon återger alla dessa berättelser men lyckas inte visa att berättelsen är det primära i de olika personernas självbild. Hon betänker aldrig att denna snarare har formen av just en bild, och att våra livsberättelser inte utgör vår självförståelse utan istället återger den essens som denna bild fångar genom att låta den återspeglas i händelseförlopp. Några gånger stirrar Aviv svaret i ansiktet utan att se det, som när hon säger att patienten Ray kände att han i ett enda ord förstod sig själv när han fick diagnosen ”depression”.

I och med att Aviv fokuserar på betydelsen av berättelser för psykiska problem är det märkligt att hon inte talar mer om psykoanalys och andra former av terapi. Här finns mycket att säga, till exempel om hur annorlunda kognitiv beteende-terapi (KBT) förhåller sig till berättelser jämfört med den psykoanalytiska skolan. KBT lägger inte bara mindre vikt vid de ursprungliga orsakerna till patientens psykiska problem. En viktig del i terapin är att ”bryta tankemönster,” sådant som ”Jag misslyckas alltid”, en tanke som både hävdar ett mönster och implicit tillskriver en ett karaktärsdrag. Här är det terapeutens roll att vara skeptiker, till exempel genom att få patienten att tänka på erfarenheter som motsäger de kategoriska utsagorna om mönstren vederbörande ser i sitt liv. Patientens självbild är fatalistisk; terapeuten ska få henne att inse att hon är fri att forma sitt eget liv och ändra sitt invanda beteende.

Att detta kan hjälpa en människa att bygga upp självförtroende och optimism och ta tag i sitt liv verkar uppenbart. Mind­re uppenbart är att sådan skepsis kan orsaka ångest och få en att tappa fotfästet ännu mer. För dylika berättelser och karaktärsfatalism fyller en viktig funktion, nämligen just att ge känslan av att ens livssituation har en förklaring. Den mest fullständiga förklaringen är den som visar att saker och ting inte hade kunnat vara annorledes – alltså att man i princip har ett öde man inte kan påverka utan måste förlika sig med. Detta innebär också att ens situation inte är ens eget fel.

Istället för att vara arg på sig själv kan man då idka självömkan – denna bespottade känsla som visserligen bör åtnjutas med måtta, men vars helande verkan man inte bör försmå. Självömkan är en del av vårt psykiska immunsystem. Att se sig själv som ett offer, till och med en tragisk hjälte, kan likaledes ge en betydande lindring, såtillvida detta synsätt ofta ersätter en annan självbild: att man är en loser. Den uppgivenhet som kännetecknar en del av de tankemönster som KBT vill bryta kan också vara positiv. Den stöter nämligen bort den ångest vi kan få av tanken att vårt liv ligger helt i våra händer, att det är upp till oss själva att förbättra vår situa­tion. Hur mycket vi än misslyckas, eller hur kraftlösa vi än känner oss inför denna uppgift, tvingar KBT:s optimism oss att försöka igen, med det litteraturvetaren Lauren Berlant kal­lat ”cruel optimism” – och att skuldbelägga oss själva när vi misslyckas. Fatalistiska tankemönster låter oss istället vila.

Att diskutera narrativens roll för psykisk sjukdom såsom Aviv gör är intressant också eftersom flera psykiska sjukdomar kan beskrivas just som ett problematiskt förhållande till narrativ. Således kännetecknas psykos av att världen ter sig mer narrativ: överallt ser man betydelsefulla tecken, saker som indikerar ett större, bakom­liggande mönster. I sin paranoia är den schizofrene som en detektiv – en konspirationsteo­retiker på jakt efter ledtrådar till en komplott mot honom. Under kraftiga ångestattacker, å andra sidan, löser sambanden mellan vilja, handling och värld upp sig. Man ser inga mönster: det är som om världen inte hade någon ordning och tiden ingen riktning; människors liv tycks inte drivas framåt av deras avsiktliga handlingar. Man tycker sig bevittna världens upplösning genom entropi.

Allra bäst i Avivs bok är kapitlet om Naomi, en svart kvinna som har växt upp i ett så kallat ”housing project”, alltså subventionerat boende för fattiga, där inga träd syns från de små fönstren, där hissen aldrig fungerar, där det langas knark i varje trappuppgång, och där de flesta män som passerar revy genom de ensamstående mödrarnas liv är våldsamma. I tonåren hamnar hon i en psykos som samtidigt är ett politiskt uppvaknande. Hon känner hur förfädernas trasiga själar talar genom henne om orättvisorna de upplevt under och efter slaveriet. Här får vi ett kraftfullt exempel på truismen att även paranoida människor har verkliga fiender. Och här kan vi verkligen tala om narrativ. Men det är inte Naomis självbild som är narrativ. Det är det egna livet hon bygger in i en berättelse som började långt före hennes födsel. Det fundamentalt feltänkta i idén att mänsklig identitet till sin natur är narrativ är att den inte särskiljer personen och hennes liv. Att de två inte är en och samma visar sig just i den livskris som uppstår ur känslan att våra liv inte motsvarar de vi är, att något gick fel på vägen till självförverkligande.

Men mot en sådan kris hjälper inget narrativ. För att förlika oss med att livet blev så fel måste vi istället ta vår tillflykt till komedin, formen som inte förklarar att det inte kunde blivit annorlunda än det blev, utan får oss att skratta åt det absurda i att livet blev så litet när vi själva tyckte oss vara så stora.