KAN MAN ANVÄNDA barnböcker som redskap för att tolka litteraturkritik? Borde det inte vara tvärtom? För de allra flesta är Clive Staples Lewis (1898–1963), av vännerna kallad ”Jack”, känd som litteraturprofessorn som skrev barnböckerna om Narnia. För andra är han känd som litteraturprofessorn som skrev populära böcker om den kristna tron och hur han själv hanterade sorgen efter hustruns död (Anthony Hopkins och Debra Winger i filmen Shadowlands). För vissa specialintresserade är han känd som litteraturprofessorn som skrev den dystra science fiction-trilogin Utflykt från tyst planet, Perelandra och Vredens tid. Men han var också litteraturprofessorn som faktiskt skrev ett antal litteraturhistoriska standardverk.

Särskilt The Allegoryof Love (1936) räknas fortfarande som en auktoritativ guide till senmedeltidens allegoriska diktning. Men Lewis snickrade flera användbara garderobsdörrar in i medeltidens och renässansens främmande värld. Just ”snickrade”, för hans perspektiv är genomgående praktiskt. År 1942, mitt under brinnande krig, publicerar Lewis den briljanta A PrefacetoParadiseLost, där han påpekar att det första man måste veta för att kunna bedöma ett hantverk, vare sig det är en korkskruv eller en katedral, är vad det är till för. Därpå kommer den fråga som fyller större delen av boken: Vad är en episk dikt, och hur använder man den?

SAMMA SAK i The Discarded Image från 1964, med undertiteln An Introductionto Medieval and RenaissanceLiterature: vad som intresserar Lewis är att ge läsaren användbara redskap för att läsa själv. The Discarded Image är snöröjning snarare än gängse introduktion till en litterär epok: Lewis vill skotta bort allt som hindrar oss från att upptäcka epoken på egen hand. Han försöker att skapa en bild av det som lite högtidligt kunde benämnas medeltidens världsbild, men som Lewis själv kallar bakgrunden: det engelska ordet är backcloth, ”fond” eller ”kuliss”. Det vill säga allt det som författarna själva tog för självklart. Återigen är det praktiska överväganden som styr Lewis: det är inte tidens vetenskapliga, filosofiska och religiösa avantgarde som intresserar, utan det som har blivit allmängiltigt. Han är intresserad av hur kunskap uppstår och hur den fungerar: det vill säga vad tillräckligt många människor under en viss given tid anser vara kunskap. Hade han levt lite senare och lite längre söderut samt varit något mindre konservativt inbäddad, hade han nog kallats mentalitetshistoriker. Vår egen fond innehåller gott om Freud men rätt lite Einstein, säger han – det var alltså 1964, sannolikt har forskningens spjutspets sedan dess bara kommit ännu längre bort från skaftet och spjutbäraren.

Vår kollektiva föreställningsvärld byggs upp av en serie missförstånd, vi står sist i en oändligt lång rad som leker viskleken. Så var det även på medeltiden, då det framför allt var Platons och Aristoteles viskningar som vidarebefordrades. Så kommer till exempel Alanus ab Insulis fram till sin övertygelse att själen är fäst vid kroppen med en massa pyttesmå krokar.

DET FINNS ETT abstrakt drag i Lewis barnböcker, medan hans akademiska produktion är full av praktiska synpunkter: han citerar med gillande en historiker som sagt att ”den typiske medeltida riddaren var betydligt mer intresserad av grisar än av torneringar”.

Hans medeltid har gott om plats för ödmjuka människor, människor som till skillnad från oss inte ansåg sig bättre än sina föregångare, utan sämre: syndafall och guldålder istället för evolution och teknisk revolution, medeltidsmänniskan ansåg sig vara på väg bort från perfektionen. Däremot lever hon i en befolkad värld, hon är överallt omgiven av medvetet liv. Och hon står vid foten av en trappa och tittar upp mot ljuset: Lewis uppbådar all sin pedagogik för att få oss att se stjärnhimlen ur ett medeltida perspektiv; hur man tittar in på den, som om stjärnorna var titthål in i en upplyst festsal.

Hur erbjuder Lewis barnböcker en tolkningsram till hans kritik? Jo, den som kan sitt Narnia kan inte läsa The Discarded Image utan ett leende av igenkänning: Narnialäsaren vet att litteraturprofessorn faktiskt tror på denna värld, han har ju skapat en likadan själv. Också i Narnia härskar Platon, också där är man omgiven av medvetet liv, och den praktiske och ödmjuke riddaren känner vi ju som Caspian, Peter, Tirian.

Ännu märkligare är det att läsa A PrefacetoParadiseLost, som lika gärna kunde heta A Prefaceto Narnia: Lewis sammanfattar i stort sett innehållet i sitt eget, ännu oskrivna epos. Analysen av den konungsliga värdigheten hos Miltons Adam och Eva gäller även kusken och tvätterskan som blir Narnias första kung och drottning. Analysen av den sårade självkänslan – ”Jag har inte blivit uppskattad efter förtjänst” – hos Satan kunde gälla de skäl som får Edmund att förråda sina syskon eller Jill Poole att strunta i Aslans råd. I förbifarten lämnar Lewis en knivskarp analys av det geniala hos Walt Disney som placerar hans eget kommande verk halvvägs mellan Snövit och Satan.