Som om den slutgiltiga effekten av sökandet efter frihet och hedonism i den frisinnade staden skulle vara en lust till att läsa Goethe, Rilke eller Hermann Broch, men utan att veta hur.

Sture Packaléns tyska litteraturhistoria Tysk litteratur. Från Hildebrandssången till Kanak Sprak är den första i Sverige. Den sträcker sig från fragmentet Hildebrandslied, till Sturm und Drang, Biedermeier och samtida fenomen som pop/rave- och migrantromanen. Syftet, förklarar han i bokens förord, är att ”vara en bildningsbok för en intresserad allmänhet och ge en överskådlig framställning av den tyska litteraturen och dess historia under tolvhundra år”. Heltäckande kan en sådan framställning aldrig bli, men Packaléns blick på den minst sagt väldiga tyska litteraturen är vid och initierad. Att han förmår att bedöma och uppfatta vad som är relevant under dryga millenniet är inte mindre än imponerande. Men om någon skulle klara av att skriva denna bok är det väl Sture Packalén. Ända sedan doktorsavhandlingen om den östtyska synen på Hölderlin har han sysselsatt sig med den tyska litteraturen. För Nationalencyklopedin har han skrivit uppemot 600 artiklar om tyskspråkiga författare, men framförallt har han sysselsatt sig med efterkrigslitteraturen, ett decennielångt arbete som kan sägas ha kulminerat i boken Tyska minnesgemenskaper (2010).

Packalén skriver kortfattade, kärnfulla kapitel, ofta inte längre än en sida. De täcker enskilda böcker, författarskap eller perioder i den tyska litteraturhistorien. Emellanåt framstår kapitlen som allt för korta, Hildegard av Bingen får ett stycke, Nelly Sachs får en halv sida, och inget direkt hinns sägas. De flesta perioder snabbspolas, vilket gör att historien emellanåt blir alltför grovhuggen. Tysk litteratur kan nog främst beskrivas i termer av informativ katalog, eller uppslagsverk. En bok att slå i, långt efter den första genomläsningen.

Att boken bygger vidare på Packaléns Im Spiegel der Litteratur (1998) och Litteratur und Leben vilka båda använts som läroböcker i gymnasiet och universitet, märks. Inte minst på hur framförallt den äldre litteraturen hela tiden måste försvaras mot vad som framstår som väderkvarnar. Äldre verk förklaras ofta relevanta genom hur de förhåller sig till samtida kultur och fenomen. Om E T A Hoffmanns skönlitterära verk får vi veta att de föregår den moderna skräck- och science fiction-filmen, som om Hoffmanns produktion inte klarar av att stå för sig själv. I kapitlet om dramatikern Friedrich Hebbel och hans pliktbegrepp – den enskilda människan måste underordna sig staten – måste Packalén flika in att för oss moderna, demokratiska människor ”verkar det inte rimligt att tänka så”. Man hade hoppats att det sista kunde lämnats åt läsaren att bedöma.

Det är som om författaren inte själv riktigt tror på sin litteraturhistorias värde. Den måste göras aktuell, ofarlig och anpassas till en föreställd målgrupp. Något av det mest fascinerande med den tyska litteraturen de senaste hundra åren är dess faustiska drag, ”den fascination för totalitära idéer och mytiska samband” – som det heter i en nyligen publicerad essä av Martin Lagerholm – hos tyska intellektuella och författare. Packalén förminskar dessa böjelser, övertygar att nej Gottfried Benn eller Ernst Jünger sympatiserade egentligen inte med eller tog tidigt avstånd från nationalsocialismen. Medan Thomas Manns antidemokratiska tendenser, synliga även efter Bergtagen, ignoreras. Historiens lakan – fullt av veck och skuggor – slätas ut till en vit och ljus yta som inte stör någon. Ingen ska skrämmas bort. Alla ska med.

På det hela taget hade man önskat sig färre påståenden om livet och litteraturen, och fler citat från den tyska litteraturens skattkammare. Att den litteratur som Tysk litteratur säger sig vilja ställa i förgrunden faktiskt skulle lysa igenom och tala för sig själv.

Mats O Svensson, Kulturskribent och kritiker bosatt i Berlin.