TILL RÖDA KORSETS behandlingscenter för krigstraumatiserade och torterade i Malmö sökte sig flyktingar från många krigshärdar för behandling av posttraumatisk stress. Men en grupp dök inte upp – den somaliska. Under 20 år sökte bara någon enstaka hjälp. Vad kunde det bero på? Inte stod väl det somaliska folket över traumatiserande krigserfarenheter? De om några har väl erfarenheter av ett ytterst brutalt och dessutom långdraget krig?

Plötsligt hände något. Somalier började söka sig till Röda Korset. Inom loppet av sex månader blev somalierna den näst största etniska gruppen bland hjälpsökande. Idag kommer de i en strid ström och får den hjälp de så länge varit i behov av. Ångest, depressioner, sömnlöshet, mardrömmar, stress och oro som så länge varit obehandlade och legat inbäddade i sargade själar, förorsakat onödigt lidande och försvårat integrationsprocessen kan nu bearbetas.

Vad berodde förändringen på? På min arbetsplats, en somalisk organisation i Rosengård i Malmö, beslutade vi oss för att trotsa den gängse uppfattningen; istället för att förneka kulturella skillnader började vi arbeta kulturanpassat, med skillnaderna för ögonen.

Vi identifierade konkreta olikheter mellan somalisk och svensk kultur, särskilt på de områden där somalier har problem med att förstå det svenska samhället. Av avgörande betydelse var att vi knöt den ende svenskutbildade psykologen i Sverige med somaliskt ursprung – Yassin Jibril Ekdahl  – till oss för att hålla mottagning i föreningens lokaler en till två dagar i veckan. Problemet dittills hade varit att begreppet psykisk ohälsa inte finns på somaliska. Enkelt uttryckt är man i den somaliska begreppsvärlden antingen frisk – eller galen. Det vi i väst kallar psykisk ohälsa ser man i Somalia som något som kommer utifrån i form av en förbannelse eller besättelse. Det leder till att man inte gärna talar om när man mår dåligt eftersom det är skamfyllt. Att så få somalier sökte hjälp hos Röda Korset berodde på att detta vore likvärdigt med att erkänna sig galen.

Nu hade förvisso somalier, precis som afghaner, irakier, bosnier och andra krigsdrabbade flyktingar, fått information om att hjälp finns att få mot posttraumatisk stress. Rak, tydlig och i svenska ögon oklanderlig information. Men det var en information som inte tog hänsyn till vilka mottagarna var och därför inte nådde fram till den somaliska gruppen.

Så ser det ut över hela fältet när det gäller mottagandet av människor till vårt land. Tidigare erbjöds överhuvudtaget inte samhällsinformation. Den sittande regeringen har insett vikten av relevant kunskap och 60 timmars samhällsorientering står idag till buds. Men informationen förmedlas ofta utan kunskap om mottagarna.

I DEBATTEN OM invandring och integration har under lång tid hävdats att man inte ska uppmärksamma på skillnader mellan folk och kulturer. Man ska se vad som förenar. Det är inte för inte som Sverige betraktas som en konsensuskultur. Vi betonar likheterna och försöker hitta den minsta gemensamma nämnaren för att jämka ihop olika åsikter. Vi ser det i löneförhandlingar, i politikens värd, i stort sett överallt. På många sätt är det en förnuftig och framkomlig väg och en av förklaringarna till det svenska samhällsbyggets framgång. Likabehandlingsprincipen har varit en av de absolut viktigaste grundpelarna i den svenska resan från klassamhälle till välfärdssamhälle.

Också när det gäller integrationspolitiken har konsensusprincipen och likabehandlingstänkandet varit vägledande. Alla människor ska ges samma chanser och möjligheter och därför behandlas på samma sätt.

Men inom integrationsområdet har detta synsätt ibland fått förödande konsekvenser. Intentionen har varit god, men ändå har det ofta blivit fel. Vill man i slutänden nå lika möjligheter för alla är likabehandling av individer med så olika förutsättningar och erfarenheter, från så olika miljöer och kulturer direkt kontraproduktiv.

PÅ MIN ARBETSPLATS Somalilands Förening i Malmö är vi medvetna om skillnader. Vårt uppdrag och mål är som vilken offentliganställd tjänstemans som helst – integration. Men vägen dit, metoderna och pedagogiken, kan se olika ut. När en grupp – likt den somaliska – saknar erfarenhet av myndighetsutövning och i praktiken aldrig identifierat sig med en nationalstat utan med en gigantisk familj – klanen – måste man ta hänsyn till detta.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Man måste vidare ta hänsyn till att somalierna kommer från en muntlig kultur. Annars är risken överhängande att informationen inte når fram. I den somaliska kulturen betyder det talade ordet långt mer än det skrivna.

Svenska lagar tecknades ned redan på 1200-talet, medan somaliernas egna traditionella lagsystem – xeer – aldrig någonsin har varit nedtecknat. Med tanke på att den somaliska kulturen är extremt relationell är det viktigt vem som säger vad. Det är till och med så att det viktiga inte alltid är vad som sägs utan vem som säger vad.

NÄR DEN SOMALISKSVENSKA psykologen Yassin Jibril Ekdahl började arbeta med den somaliska gruppen använde han sig av den somaliska poesin och sångerna som kunde beskriva sinnestillstånd som vi i väst skulle definiera som uttryck för till exempel depression. Han beskrev sitt arbete, använde religiöst gångbara ord, tog sig tid att förklara och vann människors förtroende. Han visade att det går att behandla psykisk ohälsa, att man inte behöver vara galen för att man har svårt att sova, har dålig aptit och plågas av mardrömmar på nätterna.