Så hur ska människan förbli och bli frisk? Det är en fråga som i alla tider sökt sitt svar. Det önskvärda tillståndet är att den egna organismen ska fungera och kännas bra. Mens sana in corpore sano, en sund själ i en sund kropp.

Medicinens historia blir, som så mycket annat i den mänskliga civilisationen när perspektiven sträcks ut från antik till nutid, främst något idéhistoriskt och i mindre utsträckning rent naturvetenskapligt. Nils Uddenberg hade möjligen ett hum om vad han gav sig in på, då han 2003 blev belönad med Augustpriset för sin biologihistoria, Idéer om livet. Men där biologi i högre utsträckning handlar om att observera och kategorisera, utgör medicinen ett hantverk eller rentav en konst som kräver sin patient att relatera till. Givet dessa förutsättningar är det en enastående prestation att det nu finns en tillgänglig svensk medicinhistoria. Inte sedan Robin Fåhræus gav ut Läkekonstens historia i tre band för 70 år sedan har en liknande översikt funnits tillgänglig.

Det ska omedelbart sägas att detta magnifika tvåbandsverk är rikt illustrerat, med inte alltid så tilltalande bilder. Forna tiders patologiska beskrivningar hade ett tydligt syfte att visa det förvridna och abnorma. Tack vare Hagströmerbiblioteket vid KI:s samlingar har dessa planscher, faksimiler och porträtt fått stor plats. Samtidigt är det gott om kortare biografier, vilket gör att läsningen av själva löptexten ibland blir lite väl uppstyckad för den nyfikne som vill ta del av allt samtidigt.

Verkets avgränsning går från antiken fram till 1950, och behandlar enbart västerländsk läketradition. Det börjar med gudar, andar, demoner och magi som av olika skäl orsakar sjukdom och död, och i första bandet finns Hippokrates och Galenos ständigt närvarande. Kopplingen mellan kropp och själ bidrog också till att den vetenskapliga revolutionen hade svårt att få fäste inom medicinen så det är först vid sekelskiftet 1700/1800-tal som kliniska tester börjar göras mer systematiskt.

Då läkekonsten byggde på läkarnas personliga rykte, var det också naturligt att yrket gick i arv. Medicinska utbildningar saknades, och metoder för att falsifiera hypoteser var inget som kunde öka respekten för läkaren. Forna tiders auktoritetstro gjorde det svårt att ifrågasätta tidigare sanningar, som att Galenos menade att sköldkörteln fanns till för att smörja stämbanden eller att hypofysens funktion var att befordra slem till näsan. 

Slemmet var en av de fyra kroppsvätskorna, som styrde och ställde över liv, humör och sjukdom. Blod, svart galla och gul galla var de andra. Och samtliga dessa hade kopplingar till de fyra elementen, jord, eld, luft och vatten. Denna föreställning är den hittills mest långlivade i medicinhistorien. Åderlåtning och blodiglar användes för att reglera hur mycket blod som kunde finnas i patienten, och ett överskott behövde tömmas. Särskilt verksamt var nu inte detta, även om den då okända placeboeffekten ändå gjorde sitt till.

På grund av dessa skadliga terapier kunde homeopatin röna stor framgång. Genom att behandla patienter med verkningslösa metoder orsakades åtminstone ingen skada. Så kan också framsteg definieras. Även andra typer av behandlingar som kom på modet beskrivs, som mesmerismen eller vattenkurerna. När Franz Mesmer (1734–1815) använde sig av magnetism och lade järnfilsspån i botten av en balja, kunde suggestiva seanser anordnas, vilket skapade en fascination som var både lönsam, utan att få vetenskapligt erkännande. Sådana snedsteg i historien skapar i berättelsen en bredare bild, än den räta framgångslinjen där framsteg adderas till framsteg. Inte sällan kan nya teorier och behandlingar uppstå först när någon tidigare högt aktad person gått ur tiden. 

Det finns också en intressant skildring av motsättningen mellan läkare och kirurger. De förra var skolade i Hippokrates anda, och såg sin uppgift som att bota, lindra, trösta och aldrig skada. Kirurgerna var en fältskär i det civila som amputerade och slog ihjäl med samma varma själ. Under lång tid var verktygsmännen långt mindre aktade, och först med gedigen narkos kunde statusen öka för utövarna av just denna disciplin.

Anatomiska beskrivningar, embryologi, dissektioner, kliniska prövningar, laboratorier, teknisk utrustning, mikroskop, stetoskop, elektrokardiogram. Ja, det finns en rik mängd metoder och begrepp att fördjupa sig i här. För att inte tala om koppning, järnlungor och sanatorier, som inte längre används, men en gång i tiden var det främsta som sjukvården hade att erbjuda.

En läsare som är oskolad inom medicin, men ändå någorlunda bevandrad inom naturvetenskap, kan lära sig mycket och bredda sin bildning. Här finns Carl von Linnés (1707–1778) systematik för att beskriva naturen, som dessutom inspirerade många i hans efterföljd. Redan före Linnés disputation om frossan, hade Nils Rosén von Rosenstein (1706–1773) blivit medicine doktor på en avhandling om hur journaler borde föras, lika praktiskt genialt som pedagogiskt tydligt. Uddenberg citerar med tydlig uppskattning också Roséns beskrivning av kikhostan, som epidemisk: ”Barnet bliver blått i ansiktet, ögonen stå ut och flyta, näsan springer ibland upp. Man vet ej annat, än att det ska stårkna; ty om den en eller annan gång får draga andan åt sig, är det med ett läte som visar med vad svårighet det får luft…Rätta orsaken är således någon främjade materia eller frö, som har förmögenhet att öka sig liksom Kopp-Fröet, och att angripa barn som förr ej därav lidit.” 

En aspekt som är värd att lyfta fram är just dessa personbeskrivningar, med citat och exempel från personernas forskning. Små korta biografier över medicinhistoriska människoöden, deras nyfikenhet och upptäckter. Inte sällan finns, framförallt i de senare delarna, också ett starkt socialt patos. Att fattigdom och smuts ökade risken för sjukdom och hälsa har länge varit känt, så för att bekämpa sjukdomar var det också nödvändigt att råda bot på de eländiga förhållanden som människor levde under. 

Dessutom följer en kulturhistorisk intressant utveckling bakom själva texten: hur forskningens epicentrum förflyttar sig från antikens Medelhav, norrut i Italien, till Tyskland och Frankrike och så småningom över Atlanten till de förenta staterna. Särskilt det tyska inflytandet var under 1800-talet stort, medan det var vanligt att svenskar reste till Leiden i Nederländerna för att där avlägga doktorsexamen. 

Det är med varm omsorg om dåtidens forskare och vetenskapsmän som verket är författat. Trots nutidens perspektiv, framställs ändå teorierna som tänktes ut som banbrytande för sin tid. Och på något annat vis går det inte att få förståelse för vilka problem som fanns att lösa.

Uddenberg skriver också något om själva vårdens utveckling, från att vara ett hantverk utfört företrädesvis i rika personers hem, till att ha blivit institutioner med specialistkompetenser samlade i större vårdapparater. Detta beskrivs helt översiktligt, men har naturligtvis stor påverkan på hur (blivande) patienter ser på sjukdom och hälsa.

Vad är en människa och hur fungerar kroppen? Dessa frågor kan vi ännu inte besvara, om det ens någonsin är möjligt. Men genom nyfikenhet, mer eller mindre spekulativa hypoteser och idogt forskningsarbete, vet vi ändå mer idag än någonsin tidigare. De beskrivningar av kroppens organ och funktioner som tidigare läkare, patologer och kirurger ägnat sig åt, har lett till att vi idag är friskare och lever längre än någonsin tidigare. Samtidigt vet vi också mer om vilka faktorer som påverkar vår hälsa och kan ha större anledning till oro, eftersom det finns mer att oroa sig för.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Avslutningsvis finns det ett digert källmaterial för den som vill fördjupa sig ytterligare, noggrant uppräknat och tydligt framställt.

Att spädbarnsdödligheten minskat så kraftigt och medellivslängden ökat så mycket att det nu är fler som fyllt 100 år än de som ännu inte fyllt ett år som avlider, visar att mänskligheten lyckats att förbättra förutsättningarna att leva ett långt liv.

Patrik Strömer

Tidigare bokredaktör i samhällsmagasinet Neo