På väggen i UD:s stora sammanträdesrum i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg hänger ett porträtt i helfigur av rikskanslern Axel Oxenstierna. Hans dictum ”Betänk alltid med hur liten visdom världen styrs” är en hälsosam påminnelse om osäkerheten i alla säkerhetspolitiska vägval som gjorts i dessa gemak. En vinterdag 1961 utläggs här texten om Sveriges utrikespolitik för oss nyantagna attachéer av chefen för politiska avdelningen, Sverker Åström. Han tvekar inte. Det väsentliga nu, liksom under de 150 år neutralitetslinjen framgångsrikt följts, är att hålla Sverige utanför krig i Europa. Det kräver egen försvarsförmåga för att övertyga en fientlig stormakt, läs Sovjetunionen, att ett angrepp på oss skulle kosta dyrt. Lika viktigt är att båda sidor i en väpnad konflikt i Europa måste övertygas om att Sverige ej självmant skulle låta sitt territorium eller luftrum utnyttjas för angrepp på någondera av dem. Det fick inte skapas farhågor eller förväntningar om att Sverige ens under starkt yttre tryck skulle överge sin neutralitetspolitik. Detta i sin tur krävde att vår politik även under fredstid ingöt ett visst mått av förtroende för svenska avsikter både i Moskva och i Washington. Om detta lyckades så skulle vi bidra till lugnet och stabiliteten i norra Europa vilket vore till stor nytta också för Finland i dess relationer med Sovjetunionen. Vi måste alltså söka övertyga alla berörda att inga militära hot skulle utgå från svenskt territorium och att vi avsåg försvara oss åt alla håll. Samtidigt måste vi självfallet rusta oss mot det hot som vi ansåg mest sannolikt nämligen det från öster. Åström nämnde inget härom men i det svenska tänkandet och även i doktrinen under 1940- och 50-talen ingick att vi förvisso skulle försvara oss själva mot ett angrepp men att vi också hoppades på att få hjälp utifrån i ett sådant läge. Hjälp skulle självklart kunna komma blott västerifrån. Om vi blev angripna så gällde ju ej längre neutraliteten utan vi måste kunna förena oss med motståndaren till angriparen.

Dessa resonemang hade då, i början av 1960-talet, hög aktualitet. Berlinkriserna avlöste varandra, ryssarna sprängde megatonbomb ovanför Novaja Zemlja och Kubakrisen stod för dörren. Alltifrån senare hälften av 1940-talet då motsättningarna mellan öst och väst skärptes radikalt hade det internationella läget präglats av konstant hög spänning. Koreakriget tycktes demonstrera Stalins avsikt utbreda världskommunismen med väpnad makt. I Norden hade det svenska initiativet 1948 att söka skapa en neutral skandinavisk försvarsunion strandat på främst Norges men även Danmarks önskan att denna skulle vara kopplad till västalliansen. Sovjetunionen var negativ till varje skandinavisk militär union övertygad om att en sådan skulle gravitera mot väst. Norge och Danmark hade då anslutit sig till Nato med begränsningar ifråga om baser för utländsk trupp och atomvapen. Sverige stod då ensamt, neutralt men väl medvetet om att Moskva här såg en kapitalistisk stat med nära kulturella, ekonomiska och politiska band till väst, historisk aversion mot Ryssland förstärkt av en avsmak för dess diktatoriska förtryckarsystem, en stark militär apparat skött av konservativa, antikommunistiska officerare, som blott såg ett enda hot nämligen det från öst. ”Neutraliteten” hade sålunda trovärdighetsproblem. Samtidigt måste vi överväga våra optioner om kriget kom.

Förutsättningen för att kunna få hjälp var att militära kontakter upprätthölls i fredstid med främst USA och de nordiska Natogrannarna Danmark och Norge. Här uppträdde viktiga distinktioner som senare lätt försvunnit i debatten väl delvis därför att dessa frågor under kalla krigets tid ansågs böra skötas med diskretion. Resonemangen borde ha varit ungefär följande. Vi måste å ena sidan söka uppnå sådant oförbindligt samarbete med väst att hjälp snabbt skulle kunna komma i händelse av sovjetiskt angrepp. Likaså borde vi välkomna om dylik sovjetisk aggression möttes av riposter från Natosidan oavsett om dessa företogs med hjälp av svenskt territorium eller ej. Man kunde fråga sig om det skulle skada eller snarare nytta om sovjetiska ledare trodde att väst var berett att agera för att bistå oss på detta vis. Å ena sidan skulle sådan insikt i Moskva kunna öka den potentiella aggressionens kostnader och då avhålla dem från angrepp. Å andra sidan fick vi inte ge Moskva intrycket att Sverige vore berett att delta i västlig krigföring mot Sovjet utan att ha provocerats härtill av sovjetisk aggression mot oss. De förberedelser för samverkan med väst som vår neutralitetslinje tillät skulle också vara så begränsade att de gav blott ringa militära fördelar. Vi måste framförallt undvika att skapa situationer där vi av västsidan skulle förmås delta i krig utan att själva ha blivit angripna. Sovjetiska politiker måste få klart för sig att vi ej blott skulle vägra upplåta vårt territorium för krigföring mot Sovjet utan även skulle bekämpa eventuella västliga försök i denna riktning. Även om ryssarna visste att vi var västanknutna och även om de hyste djup misstro mot våra avsikter borde de begripa att vi ej frivilligt och självmant skulle gå i krig med risk att snabbt bli utsatta för förödande sovjetiska kärnvapenattacker.

Balansen i denna tvåhövdade politik var självfallet svår och gränsdragningen mellan vad som borde kunna göras och vad som gick över gränsen var minst sagt suddig. Helt klart måste vi kunna köpa krigsmateriel, utbyta militära underrättelser, få tillgång till avancerad västlig teknik, skapa förenlighet med Natoländers signalspaningssystem, se till så att våra flygfält kunde ta emot hjälpleveranser. Svensk planläggning för tänkta krigsfall där vårt territorium blev utsatt för angrepp såsom i samband med sovjetiska framstötar mot Nordnorge kunde kräva samråd med västsidan inom ramen för militärledningens kontakter med främst norska kolleger. Sådant förekom och ”krigsspel” med scenarier av detta slag utspelades troligen mellan de skandinaviska militära högkvarteren. Mycket annat samarbete vore naturligt och fullt förenligt med neutralitetspolitiken så länge som det inte innebar att Sverige tvingades in i krig utan att ha angripits. Däremot kunde ej mer omfattande militär samverkan med Nato förberedas såsom planering för basering av fartyg och flyg för det skulle kräva övningar, detaljerade planer, depåer för reservdelar, bränsle och ammunition. Sådant verkligt seriöst samarbete med väst var uteslutet. Självfallet kunde däremot Nato, om man så önskade, ha förstärkningar baserade i Norge och Danmark som kunde sättas in för insatser i Sverige om vi begärde dylika.

Frågan kan ställas: Borde regeringen klarare ha deklarerat hur man resonerade och agerade? Då skulle dispositioner som vi vidtog och som ryssarna nog ändå kände till genom sina spioner kunnat bättre redovisas tillsammans med våra motiv och åtgärdernas begränsade räckvidd. Sveriges politik – ”alliansfrihet i fredstid syftande till neutralitet i krig” – var ju helt förenlig med detta agerande. Svenska folket skulle få en mer detaljerad insyn som motsvarade demokratiska krav på transparens. Regeringens resonemang utgick dock ifrån att mycket av detta var omöjligt att kommunicera. Underrättelsesamarbetet med USA var centralt för vår egen möjlighet att få förvarning om hot. Det innebar att USA bekostade dyrbar utrustning för signalspaning mot östblocket från svenska flygplan över Östersjön. Här var det fråga om defensiv förebyggande verksamhet förenlig med Sveriges officiella säkerhetspolitik, men det måste självfallet vara hemligt. Det militärtekniska samarbetet innefattande inköp av mycket avancerad militär materiel var, redan av kommersiella skäl, inget man kunde öppet prata om. Offentliga diskussioner om dessa ting skulle kunna komplicera Finlands ställning och Moskva skulle möjligen känna sig tvungen att reagera. Bättre var att låta neutralitetslinjen vara fast och entydig. Man gick tidvis väl långt för att inpränta detta. I en riksdagsdebatt den 24 november 1959 formulerade statsminister Tage Erlander sitt avståndstagande från svenskt samarbete med västmakterna: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikespolitik och försvarspolitik.”

Mycket av detta samarbete var helt öppet. Att vi var beroende av amerikansk vapenteknologi för våra stridsflygplan var ingen hemlighet. De flesta svenskar torde inte ha haft svårt att inse att ett från stormaktsblocken isolerat neutralt Sverige utan tillgång till modern högteknologi inte skulle ha kunnat upprätthålla en trovärdig väpnad neutralitet – och knappast heller någon konkurrenskraftig industri – i kalla krigets värld, kännetecknad av en våldsam utveckling på särskilt flyg- och robotområdet. För detta beroende betalade vi en ordentlig premie i form av ett överdimensionerat försvar, framförallt ett dyrbart flygvapen med tillhörande stridslednings- och luftförsvarssystem. De flesta begrep nog också att visserligen hade vi inga offentliga garantier från USA om väpnad hjälp mot sovjetiska stridskrafter, men genom sitt geografiska läge var Sverige under alla förhållanden strategiskt viktigt. Om Warszawapakten gick till anfall med pansar på bred front mot Västtyskland och samtidigt förberedde sig för att invadera Sverige, skulle USA med största sannolikhet avdela resurser också för att attackera invasionsstyrkan. Vi skulle då rimligen bistå dylika insatser genom att ge dem tillfälle att operera från svenskt territorium. Väst hade allt intresse av att vi själva vore kapabla att försvara oss och därför fanns goda skäl att förse oss med de mest moderna och effektiva vapnen. På militäroperativ nivå kunde vi dock inte göra några större förberedelser att ta emot Natohjälp. Samarbetet var sålunda begränsat och den principiella skillnaden glasklar mellan å ena sidan förmåga att kunna ta emot västhjälp vid sovjetisk aggression och å den andra planläggning av svensk medverkan i fientligheter mot Sovjet utan att vi utsatts för något angrepp.

Hur såg då supermakterna USA och Sovjetunionen på den svenska neutralitetspolitiken. Vad gäller USA hade man redan 1962 i ett internt dokument slagit fast att hjälp skulle ges Sverige i händelse av sovjetiskt angrepp. Därtill ger den säkerhetspolitiska utredningen, SPU, (SOU 2002:108) ganska remarkabla vittnesutsagor om att man i Washington respekterade den svenska positionen också i den meningen att man ej räknade med annat än att Sverige skulle söka hålla sig utanför varje väpnad konflikt i Europa samt skulle söka försvara sig med egen kraft men självfallet önskade få hjälp om landet utsattes för sovjetisk aggression. De förberedelser som gjordes för att kunna ta emot och effektivt utnyttja dylik hjälp prejudicerade inte neutraliteten under fredstid.

På sovjetisk sida hade man uppenbart ej något fullt förtroende för den svenska neutralitetspolitiken. Denna sågs alltid som provästlig. Man menade att Sverige förde ett dubbelspel och att detta tidvis försiggick bakom ryggen på regeringen. I fall av öppen konflikt skulle det då kunna vara oklart hur Sverige skulle bete sig. Dock torde man på sovjetisk sida ha förstått att den svenska linjen hela tiden syftade till att hålla oss utanför ett krig och att man därför ej i Stockholm skulle företa sig något som kunde få Moskva att gripa till preventiva angrepp. Om man hade trott att västmakterna kunde tvinga Sverige att upplåta sitt territorium för angreppshandlingar mot Sovjet så skulle självfallet behovet att planera för offensiva attacker varit långt större – men inget tyder på sådan misstro till den svenska viljan att försvara sig åt alla håll. Insikten fanns dock att väst skulle ha intresse att komma till hjälp om Sverige utsattes för angrepp och att dylik hjälp kunde ha förberetts på olika sätt. Detta kan ha ökat intresset att vid en konflikt undvika sådant uppträdande att svenskarna fann sig föranlåtna att påkalla hjälp. Ungefär så tycks man ha resonerat på sovjetisk sida, ett intryck som förstärks av de uttalanden till stöd för den svenska neutraliteten som regelbundet uttalades av den sovjetiska ledningen. Man betonade värdet av att Sverige i sin politik sökte motverka en farlig ökning av spänningen i Nordeuropa och upprätthöll goda grannskapsförbindelser med Sovjetunionen. Vittnesgilla sovjetiska militärer och diplomater har också efter Sovjetunionens fall angett att Sverige aldrig sågs som ett säkerhetspolitiskt hot, varifrån några militära operationer mot Sovjetunionen skulle utgå.

Sammanfattningsvis kan då sägas att politiken under kalla krigets tid, ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” även med strikt tolkning tillät säkerhetspolitiskt samarbete med väst, att balansen mellan återförsäkring i väst och förtroendeskapande i öst sköttes väl, att troligen denna politik i ett krigsfall skulle kunnat marginellt påverka militärpakterna att hålla Sverige utanför konflikten, att Finlands sak gynnades av den förda politiken, att båda supermakter var väl införstådda med balansen i den svenska positionen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Och nu?

Allt har förändrats omkring oss. Sovjetunionen har upplösts och dess efterföljare Ryssland har långt mindre militära resurser och inga ideologiska föreställningar om kamp med den kapitalistiska världen. Denna stormakt har fortsatt en väldig kärnvapenarsenal, en förmåga att utöva militärt våld i sitt grannskap (Georgien) och potential att bygga upp militära resurser för att bjuda hot mot närliggande stater. I en konventionell militär konflikt med Nato skulle den dock vara hopplöst underlägsen – USA har tio gånger större försvarsbudget än Ryssland, EU-staterna tillsammans har fem gånger. Den balanseras därtill av andra stater inom före detta Sovjetunionen, främst Ukraina. Dess egna säkerhetspolitiska hotbilder finns mer i söder och i öster än i väst mot Europa om än en god del av dess alltmer mobila stridskrafter finns i väst. Sammanhållningen i det egna riket med dess oroliga muslimska delrepubliker har högsta prioritet. Dess långsiktiga politiska problemfokus torde gälla relationen till Kina. Samarbete med EU, dominerande handelspartner, tycks nära nog omistligt då det ger Ryssland de valutainkomster som föder en ekonomisk tillväxt. I Rysslands relation till USA med denna stats anspråk på globalt inflytande skapas dock spänningar som kan leda till konflikter i Europa. I Östersjön bjuder baltstaterna ett lackmustest på ryska expansiva strävanden medan deras, liksom Polens, Natotillhörighet har ökat den säkerhetspolitiska stabiliteten i Östersjöregionen. Här finns nu ett bälte av demokratiska stater anknutna till västalliansen. Svenskt EU-medlemskap parat med nära samarbete med Nato kan ge visst skydd mot yttre tryck. Mantrat är att ”gemensam säkerhet stärker vår egen säkerhet”. I detta ligger en förlitan på att vår solidaritet med andra stater, främst EU:s medlemmar, i ett krisläge ger oss motsvarande stöd från dem. Medan vi under kalla krigets tid rustade oss till tänderna uteslutande för att skydda det egna territoriet och därtill kunde räkna med hjälp utifrån mot potentiell aggression så engagerar vi oss nu för att försvara andra länder. Samtidigt har riskerna för militära konflikter i vår del av världen drastiskt minskat. Insatser för att bevara och förstärka detta gynnsamma läge är nu mer politiska och diplomatiska än militära, vilket dock inte kan motivera en nedtrappning av vår värnkraft när vi nu tar på oss större ansvar.

Örjan Berner är diplomat och författare.