I fjol återvände jag till Jimena de la Frontera, en skön andalusisk bergsby där jag som 23-åring påbörjade mitt ännu ofullbordade projekt att begripa Spanien. Nu var det 20 år sen sist och redan vid infarten stod det klart att där hänt saker. Några deprimerande hyreshus skämde vykortsidyllen vid byns infart. Låt vara att de endast var tre våningar höga, men de ljöd som en falsk ton i harmonin av storslagen bergsnatur och vitkalkade 1600-talsboningar. De nya husen, betongfärgade, balkonglösa och visionärt fula, uppfyllde alla det svenska 60-talets estetiska villkor – de såg ut som en disciplinär snarare än en praktisk åtgärd.

Lägenheterna hade tillkommit i mitten av 1990-talet för att hysa rumänska gästarbetare. Bara det var en sensation, att den kroniskt arbetslösa byn skulle behöva importera arbetskraft! Men under Spaniens långa högkonjunktur begav sig byns unga till kusterna för att bygga hotell och passa upp turister. Traktens storbönder och fabriken som exporterar tomatpuré till Italien var vana att kunna vraka bland arbetsvilliga ortsbor. Rumäner städslades i deras ställe, inrättade sig – och försvann sedan tvärt 2009 då världskrisen satte stopp för bygg- och reseorgierna. Hyreshusen står nu tomma.

Inne i byn fanns inte mycket nytt att notera, utom ett vackert litet torg halvvägs uppför backen till det moriska kastellet. Några stenbänkar inbäddade i rosensnår och en öppen utsikt mot de snöiga bergen i norr, det är den poetiska Plaza Olof Palme. Minnesplaketten över Palmes gärning är litet diffust formulerad, men intrycket är att han gav sitt liv i kampen för en bättre värld.

Något annat – än ett torg till Palmes minne – var heller inte att vänta på dessa breddgrader. Andalusien, med alla dess socialiststyrda kommuner, är rikt på Palmeplatser och Palmegator. Under ungdomsårens Spanienvistelser fann jag mig ideligen i rollen som talesman för och kännare av Sverige. Spaniens unga samhällsförbättrare, som inte hade råd att resa, brann av nyfikenhet på sagolandet i norr, där kapitalism och socialism flätats samman i en cirkelns kvadratur. På stapplande spanska skulle jag förklara hur Sverige var funtat. Jag kunde ha urskuldat mig och bekänt att jag aldrig reflekterat över saken och visste rätt litet om Sverige – den nyfikenhet som sporrat min flit i spanska ting var ännu inte väckt när det gällde hemlandet. Sverige låg där det låg, jag hade andats dess luft och trampat dess gator. Men någon Sverigebild, det hade jag inte. Bara detta var anmärkningsvärt, att svenskar i min generation gick ut i världen med känslan att Sverige var ett axiom bortom diskussion och att det enda som tarvade någon förklaring var den ofullkomliga resten av planeten.

Sommaren 1975 var Spanien fortfarande en diktatur, och mina spanska bekantas Sverigebild var utopisk. Sverige var en plats där man undvikit de intressekonflikter och ideologiska bataljer som ödelagt så många samhällen, inte minst Spanien. Våld, tvång och fattigdom var utrotade i Sverige, men det var inte allt: Ovanpå sina inrikespolitiska bedrifter hade svenskarna kraft och hjärta över för internationella kampanjer mot apartheid och frankism. Men det var inte detaljerna som var det viktiga, utan exemplet. I Spanien, där människan varit människans varg i sekler, var Sverige en pant på drömmarna om framtiden. Det fanns ingenting i Spaniens historia som kunde bära upp någon optimism inför uppgörelserna efter diktatorns död – han låg vid det laget avdomnad och kopplad med sladdar och slangar till ett sammalsurium av intensivvårdsapparater. Förhoppningar måste hängas upp på något utanför Spanien, något upplyftande. Få spanjorer vågade hoppas på det som sedan skedde: demokrati, avspänning och välfärdsreformer av svenskt snitt.

Några år senare, i diktaturens Buenos Aires, fann jag mig i en liknande belägenhet. I kraft av min blotta svenskhet åtnjöt jag nära nog komisk respekt. Vad ansåg jag? Hur skulle det gå för Argentina? Att vara svensk var sånär en titel, som berättigade till kannstöperier om allt möjligt. ”Vi här har gjort allt fel, svenskarna har gjort allt rätt, så låt nu höra!” – så lät det för jämnan. Sverige, det var människosläktet vid det hägrande målet, den flygfärdiga framtiden efter alla experiment och kasserade prototyper. Då nyheten om Palmemordet nådde Buenos Aires var jag där. I de progressiva tolkningarna gavs mordet en revolutionär innebörd: Det var klart att världens roffare och förtryckare inte skulle låta svenskarna bygga upp ett mönstersamhälle att hållas fram till generande jämförelser. Det var inte bara vänstern som hyllade Palme och idealiserade Sverige. Presidenten, den borgerlige Raúl Alfonsín, var lika hänförd.

Också i USA, Sveriges ideologiska antipod i den demokratiska världen, har idealbilder och extremt välvilliga Sverige-presentationer rosat marknaden ända sedan bästsäljaren Sweden. The Middle Way 1936. Jeffrey Sachs menade 2006 att de skandinaviska socialdemokraterna vederlagt Friedrich von Hayeks tes att en stark stat är ett hot mot friheten. Paul Krugman anser att en promenad genom Stockholm är botemedlet mot all skepsis beträffande välfärdsmodellen. Den senare så berömde sociologen David Popenoe, som levde i Sverige på 70- och 80-talen, prisade svensk familjepolitik och gjorde den känd och gångbar i vida kretsar. Att köra Volvo blev för yuppiegenerationen sånär en politisk markering, bilen liksom landet var progressiv, med tonvikt på säkerhet och solitt innehåll istället för utvändigheter och flärd.

Av omvända skäl har det i USA heller inte saknats personer som mått illa av rapporterna om Sveriges förträfflighet och istället tolkat uppgifterna därifrån som ett varsel om skrämmande statsmakt och myndighets-tyranni. Självmordsfrekvensen (som var lögn), porrfilmerna (sanna) och nu senast våldet i förstäderna har tjänat som tacksam ammunition. För USA:s progressiva är Sverige det bästa av länder men, med Samuel Goldmans ord, för konservativa amerikaner ”… är Sverige en infantiliserande välfärdsstat parad med en kvävande politisk korrekthet”.

Samma spännvidd uppvisar de franska bedömningarna. I en spännande ny studie (i boken Resenärer och kosmopoliter, Carlssons) redovisar Martin Kylhammar en brokig provkarta över franska helgon- och skräckskildringar från Sverige. Redan 1930, hela åtta år före det emblematiska Saltsjöbadsavalet, kommer de första böckerna på franska om den svenska modellen. Så pass tidigt urskilde alltså vakna européer att något speciellt var på gång längst i norr! Kylhammar berättar om den försiktigt välvillige Serge de Chassin, som ser välfärdsstaten som ett uttryck för en orubblig svensk tro på ”… allas lika värde och på universella mänskliga rättigheter. I grunden drömmer man i Sverige om en framtida världsstat, om alla gränsers utplåning och allas förening kring Nationernas förbund … Landet fungerar som ett världssamvete.”

Kylhammar presenterar också skeptiska bedömare av den framväxande svenska modellen. Christian de Caters hänförs av fjällnaturen och Törnrosaidyller som Visby, men hans dom över jämlikhetens Sverige är strängare än Chassins, den är ”en modernitet som misslyckats, som urartat i ensidighet och kall rationalitet”. Svens-karna bejakar allt som kan kallas ”modernt” eller ”framsteg”. Det är därför, menar Caters, som så många svenska intellektuella lockas av Stalins Sovjet och av den futuristiska retoriken och estetiken. Samtidigt observerar Caters slugt att ”Sverige är på en och samma gång konservativt och socialistiskt”. Svensken är i det sociala umgänget ”auktoritetsbunden och har en överdriven respekt för hierarkier, etablerade ordningar, regler och traditioner […] [I] Sverige är soc-ial status helt centralt och det som bestämmer hur man kan bete sig och vad man kan göra och säga.” (Kylhammar, sid 35)

Kanske rymmer denna sista iakttagelse kvintessensen av det svenska: Nära 90 år senare är kön, hudfärg, ”identitet” och sexuell läggning – i sina olika kombinationer – lika avgörande för vad svenskar törs göra och säga som klasstillhörigheten i gamla dagar.

Varken människor eller samhällen mår i längden bra av abonnemang på beröm. Omdöme och självkritik far illa, också i strävsamma och flärdfria kulturer som den svenska, när alla åtgärder och reformer verkar krönas med framgång. Vi vet numera att det inte var någon unik visdom eller framsynthet som gjorde Sverige rikt under rekordåren, utan hög arbetsmoral och unika exportkonjunkturer. Men få fattade detta då det begav sig. Jag minns hur datapionjären Gunnar Hellström, vars självständighet var unik i det dåtida Sverige, brukade säga: ”Ni tror att det är bara här det finns allmän sjukvård. Ni tror att folk dör på gatorna i andra länder. Det är en ren myt.” Han hade rätt. Vi hade, mer genom någon sorts osmos än explicit propaganda, anammat den mest smickrande tolkningen av det förefintliga Sverige. Särskilt USA hölls upp, slentrianmässigt, som en mörk fond till det svenska ljuset. Där rådde kapitalismens, alltså djungelns, lag och de som halkat efter i rusningen efter ständigt större bilar och meningslösa prylar segnade ned och lämnades att försmäkta i rännstenen. Någon gång förekom korrigeringar, men de väckte föga tilltro. USA:s skavanker spelade en nästan lika prominent roll för vår självbild som den gjorde i sovjetpropagandan.

Under det svenska etablissemangets tilltagande självberusning under 60- och 70-talen började Sverige projicera sin godhet i alla väderstreck. Några av de causes Sverige drev var värdiga, som protesterna mot USA:s krigföring i Vietnam. Kritiken av Israels ockupation av palestinierna var också på sin plats, dock med återkommande inslag av hyckleri, dokumenterade med ofrivillig komik i utrikesminister Sten Anderssons narraktiga memoarer. Andra engagemang, som glorifieringen av skräckregimen på Kuba, förblir en skamfläck på Sveriges baner. Det svenska världssamvete som hade så svårt att uthärda orättvisor i främmande världsdelar visade sig ha en veritabel plåtmage när det gällde att smälta sovjetiska kränkningar av ett stort antal folk i vår omedelbara närhet. Styrkan i Sveriges människorättspatos föreföll omvänt proportionell mot avståndet.

Sveriges diplomati under Palmeåren ägnades i stor utsträckning åt att skapa effekter åt vår store internationelle aktör, det inkarnerade världssamvetet. Palme hade sista ordet ifråga om Sveriges linje och UD fick flera gånger ta skeden i vacker hand. I ett berömt fall var detta rimligt, då statsministern körde över departementet och gav Chileambassadören Edelstam grönt ljus för räddningsaktioner efter kuppen i september 1973.

Ingenstans förde Palmes fredsengagemang honom så vilse och Sverige ut på så farlig mark som i den olycksaliga kampanjen för kärnvapenfria zoner i Norden. Liksom ifråga om andra av Sveriges utspel är det svårt att värja sig mot intrycket att det internationella rampljuset hade en narkotisk effekt på den socialdemokratiska eliten. Huvudsaken var inte verkligheten, utan lovprisningarna från progressiva i väst och tredje världen. Sverigebilden var inte längre en exportvara blott, den hade blivit till ett beläte som måste putsas och hållas i stånd. På få valplatser påverkade Sveriges agerande händelseförloppet. Men den gången var det tyvärr nära ögat. Idén om en kärnvapenfri zon i Norden, läs Norge och Danmark, var ett gammalt sovjetiskt påfund. Skickligt underblåst av KGB:s charmambassadörer Arbatov och Milstein blev detta krav strax centralt för den europeiska ”fredsrörelse” som växte fram efter Natos dubbelbeslut 1979.

Litet förenklat gick idén ut på att Natoländerna Norge och Danmark på förhand skulle förbjuda Nato att i kristid förlägga kärnvapen på sitt område. Förslaget fick vind i seglen samtidigt som de taktiska sovjetiska bombplanens utökade aktionsradie förvandlade Norska havet till ett strategiskt nyckelområde. Den kärnvapenfria zonen, skulle, nota bene, upprättas ensidigt, utan motsvarande prestationer i de sovjetiska lydländerna, och skulle i praktiken ha brutit loss våra grannländer från Nato. Man måste fråga sig om Palme, som vid denna tid lät svenskt försvar spela under täcket med Nato, drev kravet på allvar. Medan Palme var nära att prata omkull Anker Jørgensen och Gro Harlem Brundtland räddades situationen av Helmut Schmidt – en vuxen socialdemokrat som insåg vad som stod på spel och satte stopp för den farliga leken.

Kronjuvelen i det svenska engagemanget, både i allmänhetens och makthavarnas ögon, var Afrika. Där, tycktes det, kunde Sveriges resurser och expertis få spelrum i en jungfrulig miljö och förkorta avstånden mellan utvecklingssstadierna från bondesamhälle till industrisamhälle. De antaganden som låg till grund för Sidas Afrikainsats, det implicita högmodet och de tvivelaktiga praktikerna, har på senare år synats omilt och grundligt av Jan Mosander, Bengt G Nilsson och andra. Men då det begav sig förutsåg få eller inga de svindlande kontraproduktiva resultaten av den svenska välviljan i Tanzania.

Landets ledare Julius Nyerere gavs profetisk statur av sina välgörare. Han var en vis och god man, en given partner för det Sverige, eller kanske skall vi säga den regim, som törstade efter broderskap med tredje världen. Det fanns en avslöjande term som var i svang de åren. Sverige var ett ”vägvisarland”, alltså ett land som visste bättre. Upplysta afrikanska ledare var sådana som glatt vandrade den svenska vägen. Samma svenska regim som i detta skede laddade upp för den ideologiskt motiverade förstörelsen av sin främsta resurs, den kunskapsbaserade skolan, iklädde sig utan grubbel rollen som mentor och bättre vetande för länder i portgången.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

De svenska pionjärerna på fältet var ibland tennisspelande op-portunister, ibland glödande idealister. En av de sistnämnda, Folke Albinson, var gift med min moster. Han var en lysande intelligens kommen ur små omständigheter, och hade skaffat sig en bred bildning via folkhögskolor och senare högre studier. Han var socialdemokrat, men ytterligt skeptisk till Sveriges utveckling. Han fick gåshud av unga svenskars materialism och ointresse. I Afrika träffade han unga i vilka han kände igen sig själv: barn för vilka det var en vinstlott bara att få gå i skola. Efter att ha undervisat i en miljö så laddad av mening och spontan motivation, sade han, var mötet med loja och klädfixerade svenska tonåringar skakande.

Redan i slutet av 1960-talet berättade Albinson att han var oroad över det tanzaniska bildningsprojektets riktning: Alltför många valde sociala ämnen och juridik efter skolan, och alltför få studerade det som landet verkligen behövde, teknik och vetenskap. Bildningsprojektet, som skulle ha förlöst landet, blev indirekt ett gissel: De nyutexaminerade akademikernas enda arbetsmarknad var den offentliga sektorn, där de enligt känt mönster drygade ut lönen med byråkratisk terror mot bönder och småföretagare. Kollektiviseringen av lantbruket i början av 1970-talet, i början applåderad av de svenska mentorerna, blev en katastrof, ekonomiskt och moraliskt. Ovilliga bönder drevs från sina ägor av soldater, deras ägodelar brändes och de som framhärdade i sitt motstånd fick svälta.

Den tidigare Axess-krönikören Theodore Dalrymple, som arbetade som läkare i Tanzania, går vanligtvis till väga med ironi och humor. Men när de skandinaviska ländernas uppslutning bakom Nyerere kommer på tal har han svårt att behärska sig:

”Jag hade utvecklat ett djupt förakt för skandinaver i Afrika sedan min tid i Tanzania, där jag blev bekant med deras drift att bli bedragna och bedra sig själva […] blinda för de mest iögonfallande realiteter. Det var i hög grad deras pengar som betalade för tvångsförflyttningarna av flera miljoner fattiga bönder under två år. Detta skedde på order av den honungstungade tyrannen Julius Nyerere, som visste hur man manipulerade skandinavernas självgodhet och skuldkänslor […] det var deras Hosiannarop som kanoniserade Nyerere medan […] han försökte sätta på fötter en totalitär regim. Detta misslyckades genom den administrativa odugligheten [hos regimen] och den djupa anständigheten hos hans folk. Jag fruktade skandinavernas medkänsla lika mycket som jag fruktade andra folks grymhet, för deras medkänsla var på en och samma gång neurotisk och abstrakt, sentimental och skoningslös.”

Många gånger under årens lopp har jag hållit tand för tunga och avstått från cyniska inpass när stjärnögda sydlänningar dragit igång lovsångerna. Det har verkat småaktigt och pedantiskt att jag – som sluppit behovet av en inspirerande förebild – skulle pulvrisera deras. Men på senare år har dessa hämningar släppt, det känns mer angeläget än någonsin att korrigera de solskensfortællinger som kolporteras ut av svenska politiker och medier. Förr var det tillresta kritiker eller pilgrimer som stod för barocka förvrängningar och retuscheringar; nu är det allt oftare vi själva som målar guld över gipset. Men den mest sensationella, och samtidigt mest nyktra, av sentida Sverigebilder är inhemsk – den som presenterades av Nima Sanandaji häromåret i Scandinavian Unexceptionalism. I sin anspråkslösa korthet, den är knappt mer än en broschyr, har skriften ett revolutionärt budskap. Debatten om den svenska modellen har rasat mellan fans och belackare. Är den värd beröm eller klander? I Sanandajis analys blir den diskussionen poänglös, eftersom föremålet är en chimär. Det är inte den skandinaviska modellen – välfärdsstat, hög skatt, fördelningspolitik och stor offentlig sektor – som är nyckeln till välståndet i Norden, utan tvärtom: Det är kulturella faktorer – hög arbetsmoral, utbredd ( men hastigt sjunkande) tillit, sega bönders ovilja att ligga samhället till last etcetera – som skapade välståndet och tillväxten och som alls gjorde välfärdssamhällena möjliga. Fattigdomen sjönk, tillväxten ökade och exporten blomstrade flera decennier innan välfärdsstaten inrättades. Om Sanandaji har rätt, och jag har inte hört någon övertygande vederläggning av hans tolkning och hans batteri av siffror, så är det inte bara främlingars Sverige-bild som varit inpyrd med romantik, önsketänkande och ideologi, utan lika mycket vår egen.

Nathan Shachar är journalist och författare