Det australiska forskningsrådet för medicin och hälsa, NHMRC, har nyligen offentliggjort en omfattande forskningsöversikt om homeopati. Man drar slutsatsen att det inte finns något bevis för att homeopatiska behandlingar har någon effekt, och att de absolut inte bör användas vid livshotande tillstånd. Detta är en typisk krock mellan auktoriteter i vår tid: den homeopatiska läran, med sina minimala substanser, å ena sidan, den etablerade naturvetenskapliga medicinen å den andra.

Max Weber betecknade den moderna statens auktoritet som byråkratisk-rationell, med legitimerade företrädare för yrkeskårer och myndigheter som har gedigen kunskap och utövar sitt yrke med oväld i upplysningens och vetenskapens anda. Ambassadör, läkare, advokat och civilingenjör hamnar ännu bland de högsta i de mätningar som görs om yrkeskårers status i samhället.

Andra typer av auktoritet som Weber identifierade var karismatisk – entusiasmerande och naturlig – och den traditionella auktoriteten, alltifrån föräldrar till religiösa företrädare, hövdingar och kungahus.

Man kan också se olika ”fält” i samhället – juridiken, näringslivet, familjen, journalistiken, religionen, politiken, vetenskapen och andra, efter Weber och den franske sociologen Bourdieu. Vart och ett av dessa fält har sin egen hierarki och auktoritet, sina koder och distinktioner. Bourdieu talade om att varje kår har sina egna markörer för den goda smaken. Det finns alltså en mångfald av auktoriteter i våra moderna samhällen. Men finns det någon enhet i mångfalden, någon övergripande auktoritet? Bör det finnas någon?

I det öppna samhälle som vetenskapsfilosofen Karl Popper argumenterade för, är det just öppenheten, genomsynligheten men också den kritisk-rationella prövningen som gör anspråk på att vara det övergripande kriteriet.

Demokratin, med fredlig politisk opposition, rättsordning och medborgerliga fri- och rättigheter kan ses som en politisk approximation av den kritisk-rationella metoden.

I Västerlandet har vissa perioder särskilt accentuerat tankens fria prövning: antikens Grekland, renässansens Italien och upplysningstiden, i vars kölvatten vi ännu lever.

Kanske är olika slag av fundamentalism de mest tydliga utmanarna av det öppna samhällets auktoritetsgrund.

Terrorgruppen Boko Haram står bakom allt fler blodiga attentat i norra Nigeria och angränsande länder i Sahelområdet. ”Boko Haram” betyder ungefär ”västerländsk utbildning är synd”. Gruppen hyser uppfattningar som att jorden är platt, att regnet kommer från Gud och att utvecklingsläran är fel. Dessa uppfattningar ligger för övrigt inte långt från de som bokstavstroende bibelgrupper i Mellanvästern i USA hyser.

På ett sätt gör denna typ av fundamentalistiska rörelser en helt riktigt analys: ”västerländsk” utbildning i upplysningens anda riskerar helt klart att underminera deras lära och leda proselyterna vilse.

Den holländske humanisten John Huizinga skrev 1938 boken Homo ludens, ”Den lekande människan”, där han behandlade leken som fenomen i vår kultur. Han menade att leken är en väsentlig del i människans tillvaro, och att många delar av vårt ”seriösa” samhälle är djupt präglat av lekens regler. Barnens lekar, liksom sport och tävlingar är exempel, men också allvarliga delar av vårt samhälle som rättsväsendet och domstolarna. Domaren, åklagaren och advokaten spelar alla roller i ett skådespel som skiljer dem från deras roller som privatpersoner i en strängt regelbunden process.

Grundläggande för den civiliserade människan är en förmåga att ställa den egna personen och de egna intressena i perspektiv. Leken är ett sådant sätt – du går in i en roll, och spelar den med andra enligt lekens stränga regler. På så sätt skapades de stora skådespelen av Shakespeare och Racine, Holberg och andra. Här ställde man till och med de högsta härskarna och prelaterna i lekens – föreställningens – skrattspegel.

Vi skulle kunna kalla detta för en estetisk form av den kritisk-rationella prövningen.

För fundamentalisten är dessa lekar inte bara hädiska, de är omöjliga. De skulle dra undan mattan för den bokstavstroendes övertygelse att just den egna profeten inte kan ses och förstås i något annat perspektiv än vad skriften och den auktoritäre förkunnaren hävdar. Den egna sanningens och den egne ledarens auktoritet skulle hotas.

Det finns många variationer av fundamentalismens felslut. Den postmoderna diskursanalysen kan ibland på motsvarande sätt förfalla till ren skuggboxning, som när man använder frånvaro av vissa begrepp eller företeelser i texter som belägg för diskriminering. En sådan analys kan utföras på ett rimligt och meningsfullt sätt, men kan också bli förevändning för ogrundade konspirationsteorier.

Ett exempel på ett liknande felslut fick vi i ett debattprogram i Sveriges Radio i början av året. Där frågades efter vilka uttryck den ”strukturella rasismen” tar sig. En av de inbjudna deltagarna hävdade att hon för sin del inte sett så mycket av den. Då avbröt programledaren och hävdade att eftersom den inbjudna gästen är vit, kristen, vacker och europé, kan hon inte se ”den strukturella rasismen” i samhället.

I en intellektuellt hederlig debatt finns en poäng i att utmana också utgångspunkterna för debatten – men det var inte tillåtet här.

I klassisk logik finns en regel som säger att argument grundat på ”ad hominem” (till människan) inte är giltiga. Debattknepet att hävda att något inte stämmer på grund av att det är en viss person med viss bakgrund, kön eller utseende som uttalar det, är inte logiskt korrekt.

Det är argumentet i sig vi skall bemöta. Motsatsen leder till en intellektuell balkanisering och förhindrar meningsfull mellanmänsklig kommunikation. Tanken att värdet av ditt argument bör mätas genom din etnicitet eller kön eller liknande är ytterligare exempel på ett i grunden ogiltigt, fundamentalistiskt tänkande.

Hur skall vi då i ett öppet samhälle se på etablerade, traditionella auktoriteter som kyrkan och religionen, som företräder en värderealism, alltså uppfattningen att det finns en etisk sanning och att den är verklig?

Under den så kallade arabiska våren framträdde muslimska rörelser i opposition mot flera auktoritära regimer, exempelvis i Egypten. Det visade sig dock, när Muslimska brödraskapet valts till makten, att man trädde in på en väg som inte var det öppna samhällets. Undantagslagar stiftades, och presidenten gav sig själv möjlighet att styra med dekret.

Det som sedan skedde, med en statskupp mot president Morsi, är svårt att hantera för väst. Någon skrev att USA reagerat på tre sätt: Presidenten är mot kuppen, Pentagon är för militärledningen, och utrikesdepartementet förhandlar med den nya regimen. Muslimska brödraskapet som organisation har förbjudits och många företrädare har ställts inför domstol.

Ser vi till den kristna världen är den katolska kyrkan en stark auktoritet för många miljoner människor, och en betydelsefull spelare i många länder i världen. Kyrkan har under senare år drabbats hårt av skandaler som sexuella övergrepp mot barn av vissa präster, frågor om Vatikanens finansiella organisation och flera fall av biskopar som kritiserats för extravagant leverne.

Påven Franciskus I har visat att han inte bara har en traditionell auktoritet, utan i hög grad också en karismatisk. Det finns också tydliga tecken på att han har för avsikt att ta itu med de stora problem som avslöjats inom kyrkan. Han har också gjort uttalanden som antyder att han inte vill sätta de traditionella sexualmoraliska frågorna högst på dagordningen, och yttrade i en diskussion om kyrkans syn på homosexuella ”Vem är jag att döma?”

Under 1980-talet visade den katolska kyrkan att man kunde vara en mycket stark kraft för pluralism och öppenhet i Polen. Påven och kyrkan utövade en stark och legitim auktoritet inom civilsamhällets ram, och utmanade en i grunden illegitim stats våldsmonopol med fredliga medel.

Ett tidigare intressant exempel är den encyklika som påven Pius XI utfärdade om utvecklingen i Tyskland i mars 1937, Mit brennender Sorge. Den skrevs för ovanlighetens skull på tyska, och smugglades in i landet. Den lästes upp från samtliga predikstolar under påsken.

De som redan drabbats av rasförföljelse och våld kände till vad som var på gång, men regimens våldsamheter riktades också mot kyrkorna. Det konkordat påven ingått med dåvarande presidenten Hindenburg 1933 hade konsekvent åsidosatts, menade man. I encyklikan underströks att ”den som upphöjer rasen, folket, Staten, eller ett särskilt slags Stat, eller de som bär statsmakten […] till en nivå över deras vardagliga värde, till högsta norm för allt, eller till att ge dem ett religiöst värde i form av avgudadyrkan […] förvanskar och förfalskar den ordning som en sann gudstro föreskriver.”

Encyklikan framhöll också att ”endast ytliga tänkare faller i farstun för ett gudsbegrepp som låser sig in inom ramarna för ett folk, en ras och ett område”. Hitler talade i messianska ordalag om Det tusenåriga riket, och påven skriver: ” ’Odödlighet’ i kristen mening avser livet efter detta […] Den som med denna term endast avser överlevnaden av ett särskilt folk eller en särskild stat, förvrider ett grundläggande begrepp inom kristendomen och förfalskar själva grunden för den kristna världsbilden, som förutsätter en moralisk ordning.” Det citerade visar att det fanns de som redan innan Förintelsen på allvar genomförts och aggressionskrigen startats såg att de grundläggande föreställningar som nationalsocialismen vilade på var farliga, och pekade i en mycket oroande riktning. Det var också en inträngande teologisk kritik mot de kvasireligiösa anspråk som den nationalsocialistiska ideologin ställde.

En organisation som katolska kyrkan kan alltså genom sin position och långa erfarenhet, sin i grunden etiska inriktning i bästa fall fungera som korrektiv – kanske också därför att man själv sett så många variationer av maktmissbruk i den egna organisationen. Idag kan man dock endast göra det med bibehållen legitimitet, om man accepterar det öppna samhällets grundläggande normativa fundament, som är den kritisk-rationella hållningen, inklusive religionsfrihet och organisationsfrihet.

Jämför vi med muslimska eller andra samfund, blir prövostenen också där i vad mån de erkänner det öppna samhällets fundament. De religiösa riktningar som accepterar detta, kan vara legitima auktoriteter för sina anhängare också i ett öppet samhälle. De kan också bidra genom en etisk granskning av den politiska maktutövningen utifrån sina måttstockar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kanske är det något av en paradox, men egentligen är inte det öppna samhällets kritisk-rationella grundvärden förhandlingsbara. Vi som är anhängare av det öppna samhället kan inte sanningsenligt hävda att den kritiska prövningen, fri- och rättigheterna och lagstyret är relativa värden, att andra alternativ är lika bra. Därför finns även ett slags värderealistisk grund för det öppna samhällets auktoritet.

Det är inte förenligt med det öppna samhället att ett parti, som säger sig vilja avskaffa dessa grundförutsättningar, vinner avgörande inflytande genom allmänna val. Så skedde i Tyskland 1932–33 och i Egypten 2013. Det finns oroande tendenser inom själva EU åt detta håll, inte minst i Ungern.

Det finns som bekant ingen enkel lösning på detta problem. Den politiska lösningen i Egypten är knappast optimal eller okomplicerad ur det öppna samhällets perspektiv.

Detta visar också att demokratin är långt ifrån ofelbar och att dess utvecklingsväg är långt ifrån självklar. Det är inte heller så, som den så kallade moderniseringsskolan hävdat, att ökat ekonomiskt välstånd och ”ensidig öppenhet” inom den ekonomiska sfären – så som skett i Kina, Vietnam och delar av arabvärlden – med något slags nödvändighet leder till ökad öppenhet inom den politiska sfären.

När vi skapar institutioner som skall skydda det öppna samhället, ger vi också utrymme för olika krafter att tävla om inflytandet över staten. Då finns risken att den normativa auktoritet som öppenheten vilar på utmanas eller undermineras.

Det låter inte så litet trivialt att säga, att en väg att upprätthålla den normativa auktoriteten för det öppna samhället är att grundligt studera tidigare skeden då det öppna samhället allvarligt utmanats eller besegrats.

Inte för inte krävde det gamla Rom en gedigen utbildning för sina medborgare, liksom senare John Stuart Mill gjorde det för demokratin och den tidiga arbetarrörelsen i Sverige gjorde det för sina medlemmar.

Kvarstår alltså den sokratiska dialogen, det antika dramat, ”den lekande människans” olika sätt att genom litteratur, historisk kunskap och reflektion analysera mänskliga misstag och maktövergrepp. Det handlar om att göra våra eliter och förhoppningsvis en bred allmänhet till vänner av det öppna samhället och den kritiska prövningen. Det är naturligtvis en svår uppgift. Men vem sade att det skulle vara lätt?

Emil Uddhammar är professor i statskunskap vid Linné-universitetet och vd för rese- och konsultföretaget Mitt Afrika.