I förordet till atlantis nyutgåva av George Orwells Nere för räkning i Paris och London berättar Peter Luthersson att förlaget stadigt säljer 250 exemplar av Djurens gård och 500 exemplar av 1984 – i månaden. I det här specifika fallet kan vi nog vara säkra på att populariteten inte kan tillskrivas författarens personlighet eller författarnamnets aura. Just dessa texter drar till sig läsare på sina egna meriter, även om man nog kan misstänka att säljsiffrorna också skvallrar om två andra förhållanden. Dels skolans envisa tro på just dessa böckers förmåga att omvända läsovilliga elever; dels politiska organisationers envisa önskan att ha dessa oöverträffat slagkraftiga berättelser på sin sida, att inkorporera dem i det egna programmet och låna deras nimbus.

De var naturligtvis unika företeelser i författarskapet redan från början: Djurens gård förändrade Orwells liv i grunden och tillät honom att praktiskt uttrycka den vänlighet och omsorg om andra som tycks ha varit naturlig för honom och som kommer till tals på var och varannan sida i Peter Davisons urval av Orwells brev, A Life in Letters, som utkom häromåret. Det är på sitt sätt halsbrytande läsning, inte bara för den som gillar att ägna sig åt kontrafaktiska funderingar och nu kan begrunda de eventuella litteraturhistoriska konsekvenserna av de alternativa pseudonymer som Eric Blair övervägde innan han slutgiltigt fastnade för George Orwell: Låter inte H Lewis Allways snarare som en gestalt hos James Joyce än författaren till 1984? Visst måste Kenneth Miles ha rymt från en Graham Greene-roman? Och vad skriver miss Barbara Bedworthy egentligen för böcker?

Men Orwell blev det, ett namn som alla vill tillgodoräkna sig. Hans texter ges ut av både frihetliga socialister och högerliberaler som understöd för den egna ideologin (ett öde han delar med Thoreau). Essäister och litteraturkritiker sätter honom högst som essäist och litteraturkritiker, frihetliga socialister ger ut hans texter som exempel på frihetlig socialism, liberaler ger ut dem som prov på liberalism och libertarianer som prov på libertarianism. I diktaturer ges han ut underjordiskt: förra våren höll jag den första vietnamesiska översättningen av Djurens gård, tryckt privat i några hundra exemplar, i min hand.

För eftervärlden har Orwell varit ett ideal, ett säkert kort att spela från vilken hand som helst. Det fascinerande med att läsa Orwells brev är att de placerar honom i en social och kulturell miljö där hans attityd inte sticker ut lika mycket, utan snarare framstår som en mer eller mindre logisk produkt. I april 1938 ger han själv i brev till poeten och vänstermannen Stephen Spender en nyckel. Orwell hade angripit Spender som ”salongskommunist” men upphört så fort de träffats på riktigt: ”När man möter någon i verkligheten så inser man genast att han är en mänsklig varelse och inte en karikatyr som förkroppsligar vissa idéer.” Poängen är givetvis att Orwell tillhörde en värld där alla förr eller senare träffades på riktigt. Antingen för att man var gamla skolkamrater från Eton, eller för att man träffades på cocktailpartyn på förlaget eller radion.

”Har du läst Odysseus än?” frågar han sommaren 1933 en väninna: Joyces roman beskrivs som en oöverträffad skildring av vår tids förtvivlan, ungefär som Eliot i Det öde landet fast utan den senares försmädliga underton av ”vad var det jag sa”. Så uttrycker sig bara någon som räknade bägge bland sina bekantskaper.

Det är en värld där drottningen vill läsa Djurens gård men romanen är slut på förlaget (på grund av pappersbristen omedelbart efter kriget) och hovet därför får skicka någon till George Woodcocks anarkistbokhandel för att inhandla ett exemplar. Man kan inte undgå att misstänka att det som framstår som oberoende delvis bara är uttryck för en annan sorts beroende: världen är tillräckligt liten för att drottningar och anarkister ska känna igen varandra och hälsa artigt. Toleransen inuti denna värld kan då så sent som 1942 omfatta gamla studiekamraters antisemitism med humoristiskt överseende, som en begriplig svaghet. Medan toleransen utanför denna värld kan vara ganska liten: från sin ö dömer Orwell ut såväl Gandhi som ickevåldsprincipen; den förre är maktlysten och splittrande, den senare kommer aldrig att lyckas, inifrån fängelset kan ingen göra sitt land självständigt!

Det är lite sorgligt. Orwell, som ansträngde sig mer än de flesta för att visa hur våra bilder av varandra närmast ohjälpligt färgas av ras (Dagar i Burma), klass (Vägen till Wigan Pier) och ideologi (Hyllning till Katalonien), är själv lika ohjälpligt präglad av sin tillhörighet.