På en krog i Strasbourg ber jag att få se listan över fruktsprit. Jag resonerar lite med servitrisen, som av min knackiga franska förstår att jag inte kommer från trakten, och sedan kommer hon med en liten kupa starksprit bränd av Williamspäron. Hon frågar: ”Kommer monsieur möjligen från något av våra östliga medlemsländer?”

Det gör jag ju inte, men visst skedde mitt första möte med dessa drycker öster om Elbe. I Sverige är det fortfarande nästan omöjligt att få tag på den här typen av fruktsprit. Det är synd, för det är friskt och starkt, sött men inte sliskigt, inte sällan för all del lite rått. Det är lite som att dricka en hel fruktträdgård. Några droppar till kaffet är både förföriskt och uppfriskande; en fin balans mellan förfining och bondsk uppriktighet. Principen är densamma som för cognac eller calvados, men spriten är klar och bränns på den lokala frukten, och får under inga omständigheter förväxlas med likörers sliskiga klistrighet eller vodkans hårda oförsonlighet.

En stor variation finns i denna genre med vaga gränser. Slivovits, som görs av plommon, är den kanske mest välbekanta. Men i de regioner av Europa där en livaktig tradition av att bränna fruktsprit av det här slaget finns – i praktiken Donaubäckenet med omnejd – är utbudet ofta förbluffande brett och mycket lokalt. Den bästa slivovitsen ska exempelvis enligt pålitliga polska källor komma från Łącko i Lillpolen, ett påstående som säkert skulle tas emot som en kastad handske i stora delar av Europa. I många av de här länderna är det tillåtet att bränna denna traditionella sprit för husbruk och många producenter är små familjeföretag, vilket ytterligare bidrar till mångfalden.

Någon kulturhistorisk djupdykning i ämnet har jag än så länge inte lyckats uppspåra, och intresset begränsar sig för tillfället till att samla och avsmaka flaskor från Alsace, Bayern, Alto Adige, Tatrabergen och Transsylvanien. I grund och botten är det kanske inte märkvärdigare än att bönderna där under seklerna tagit för vana att inte låta fallfrukten förgås. På många platser har det med tiden blivit en del av den lokala identiteten och den regionala stoltheten.

Den europeiska kontinenten har många och djupa kulturlager. På sina håll utgörs dess grundvatten av frisk och stärkande fruktsprit.