Det finns romanförfattare som orienterar i samma revir, korsar sina egna spår, fångar upp en luktsignal, passerar målet enbart för att fortsätta en rundgång i igenkännlig terräng. För Anders Paulrud (1951–2008) var det Karlskrona och Saltö. Där följde han kärlekens rothala stigar, i en lust att aldrig komma fram, i en visshet att allting redan låg bakom honom.

Vad får mig att sätta en klassikerstämpel på några av hans sju böcker? Deras enkelhet och känslodjup, deras ömsinthet och förtvivlan, deras direkta tilltal och genomtänkta raffinemang – idel motsatser av det slag som i litteraturvetenskapen kallas oxymorone...