Det finns romanförfattare som orienterar i samma revir, korsar sina egna spår, fångar upp en luktsignal, passerar målet enbart för att fortsätta en rundgång i igenkännlig terräng. För Anders Paulrud (1951–2008) var det Karlskrona och Saltö. Där följde han kärlekens rothala stigar, i en lust att aldrig komma fram, i en visshet att allting redan låg bakom honom.

Vad får mig att sätta en klassikerstämpel på några av hans sju böcker? Deras enkelhet och känslodjup, deras ömsinthet och förtvivlan, deras direkta tilltal och genomtänkta raffinemang – idel motsatser av det slag som i litteraturvetenskapen kallas oxymoroner (som ”en glad desperation” eller ”ett vredgat lugn”).

Anders Paulrud ägde en konstnärlig energi med till synes ringa räckvidd; den koncentreras på centrala upplevelser av utanförskap, ensamhet, sökande efter samband. Det är en inringad sektor, en förvisningens plats, där han sakligt och exakt valde detaljer som säger det han annars behövt säga själv.

”Hans prosa är rytmisk, musikalisk, med väl insatta pauser, radbyten och mellanslag. Pulsen hörs dunka när det är som tystast. Då talar sorgen.”

Han var en sparsam scenograf. Mycket raderade han. Han hade en nollpunkt, en längtan efter en ny begynnelse, en poetisk vision av landet som icke är och som därför aldrig uppenbarar sig. Om det funnes ett hinsides liknade det midsommarnatten i Blekinge skärgård innan det sista livselixiret tömts.

Livet, skrev han, ”består inte av stora kontrollerade sammanhang utan av en mängd viktiga ögonblick”. Tidens obarmhärtiga flykt fann i honom en lyriker på prosa. Han sökte en förlorad helhet som har att göra med en födelse­förlust. Modersveket är en gåta som aldrig kan bortförklaras, dock avmystifieras.

Han misstrodde de häftiga känslorna som ändå förblir de viktiga. Men där känslan är för stark och passionen för svårhanterlig tog han med en manlig axelryckning fram ett överblickande förnuft, en ironisk saklighet, en whisky för mycket och alldeles för många cigaretter. Och om det faktiska och triviala trängde sig på, lyfte han upp några meningsfulla detaljer som slungar oss till en oroande svindelhöjd.

Ihans djupt personliga tonfall är inbyggt ett avstånd, en blyghet, som om han inte ville betunga oss med sin tillbakahållna smärta. Hans prosa är rytmisk, musikalisk, med väl insatta pauser, radbyten och mellanslag. Pulsen hörs dunka när det är som tystast. Då talar sorgen. Hans språk förser oss med en lins som lättar på allvaret och monotonin.

Det är inte komplikation han eftersträvar utan klarhet, en fast blick. Han tar verkligheten för vad den är men ordnar den till en kärv poetisk text, hållbar som björknäver. Nya uttrycksformer experimenterar han inte med. Men han reducerar de tillgängliga till en lågton, en svagström, som vid närmare beröring visar sig högeligen laddad. Hans berättelser är korta men i så långsamt tempo att de verkar omfångsrika. Han går till fots där andra tar tåget, han flygspanar inte utan är sina sinnens lantmätare.

Vad är kärleken, vems är kärleken? En återkommande fråga. Medkänsla och inlevelse förenas med en ovanlig förmåga att tala i första person utan att bli egocentrisk. Anders Paulruds böcker är alla skrivna i jagform. Han berättade utifrån den egna blicken – som vi alla.

Så fylls också hans författarskap av erinring och varierar upprepnings konst. I olika skepnader träder han fram som både lycklig och olycklig. I debuten vid 43 års ålder, Det regnar i Wimbledon (1994), är slutorden: ”Allt börjar om.” I bok efter bok börjar han om, på nya sätt.

Och redan i debuten hörs den Paulrudska språkmelodin, ett poetiskt presens, svept i ett dis av whisky och cigaretter. Mannen och kvinnan möts i samlag men passerar varandra i samtal. Till slut simmar hon – i den kuststad där allt utspelas – ut i havet mot sin död likt ålarna som hon förgäves sökt berätta om. Sinnlighet utan varaktig själskontakt, vemodsfärgad sorg över människors svåråtkomlighet och närvarons bedräglighet.

Amamamor (1996) grundas på hans eget öde. Som nyfödd skildes Anders från sin mor och efter ett år på barnhem adopterades han av en SJ-konduktör och en hemmafru och fick en lycklig uppväxt. Efter deras död letade han rätt på sin biologiska mor. Hon hade som tonåring varit hembiträde i en fin skånsk familj, där hade husets herre gjort henne med barn. Hon tvingades lämna bort pojken som hon sedan dess jämt drömt om. Hon var tjugo år yngre än hans adoptivmamma som samma dag på BB fött ett dött barn. De slöt en pakt, där hon tog hand om pojken och tillät hans biologiska mor att ha en gles kontakt med henne, mestadels från Paris där hon fick nytt jobb.

Adoptivmodern, som Anders såg som sin verkliga mamma, dog och hans okända mor dök upp på begravningen. Sonen rör sig viljelöst mellan en död kvinna och en främmande. När den levande blir efterhängsen för att äntligen få vara mamma så blir den döda hans dröm om den ideala kvinnan. Det är en upprörande berättelse om kärlek, svek och förlåtelse.

”Att vara adopterad”, sade Anders Paulrud i en intervju, ”präglar en mycket djupare än man kan tro. Man har inga släktträd. Inga traditioner. Varje dag frågar man sig: Vem är jag egentligen? Man söker anpassa sig överdrivet mycket och vara till lags, men frestas också att bete sig ansvarslöst, släppa taget, falla i avgrunden, vara otrogen, svinaktig och självömkande.”

I Paulruds tredje roman Inbjudan till sorg (2000) möter vi på nytt en förrådd kärlek och en mans känsla av att inte räcka till. Katastrofen har redan inträffat, facit är utskrivet, livet är ett Före och ett Efter. Berättaren är inlåst i sin ensamhet, har mist sin kärlek, saknar familj och vänner. I ett ödsligt beläget hus på en ö utanför Karlskrona berättar han för henne som kör bokbussen varför hans älskade som hämnd kastade sig framför hans tåg och gjorde honom till ofrivillig dråpare ett tjugotal år tidigare, 1998. (Paulrud är noga med årtalen.) En vårdag det året upphörde den riktiga världen och dess mening. Lokföraren – Anders adoptivfar var anställd vid SJ – passar in i sin yrkesroll för intrigens skull. Som alltid hör vi författarens eget tonfall i en kärleksskildring av kåthet, längtan, avståndsbehov. Han strör sin lika hatade som älskades aska i havet utanför Karlskrona och börjar en vandring till Santiago de Compostela.

Kärlekshistorien bjuder utöver erotik på söndagsfrukostar med orgier i ägg och bacon, massor med kaffe, Herald Tribune jämte rökandets återkommande vällust: ”Cigaretterna på den tiden, oförglömliga med smak av livet framför, smaken som satt kvar på baksidan av tänderna till dess man fick kaffe…”

Han vandrade genom Spanien innesluten i ett flöde av minnen: Beatleslåtar, böjningen av tyska verb, den första flickan han kysst, smaken av barndomens päronglass… Han hade sett hur världens olyckor fastnade i den älskade, hon kunde inte som han vika undan i lögner. De svältande barnen och flyktingarna var alltför verkliga för henne, tidens katastrofer utspelades i hennes närhet.

För honom som förlorat känslan av ansvar blev hon utbytbar mot andra kvinnor. Men ”när hon sedan länge är upplöst härute i havet, då återkommer hon, blänker och avger ljus, då kan hon leva och bli tagen på allvar. Men bara då.”

Ett ögonblicks verk (2003) är en roman om de tillfälligheter som avgör livet. Det är den enda av Paulruds böcker som är en gestaltad roman om andra personer än han själv. Den visar att han kunde något annat än vrida och vända på sig själv: en doftrik uppväxtskildring från 1930-talets Karlskrona, en innerlig kärlekshistoria i Köpenhamn, en rapport om ett par år i Sachsenhausen.

Dock har han även där lånat ur sin egen biografi och omgivningens. Han hade släkt som skulle flytta till USA vid sekelskiftet, men de fastnade i Köpenhamn och startade skrädderi – så vill romanens Axel emigrera till Amerika på 1930-talet, men i Köpenhamn sviker honom modet, han hyr ett rum hos Line, en tio år äldre kvinna, och förälskar sig i henne. Inte ens den tyska ockupationen och hans internering i koncentrationsläger kan skilja dem åt. Som så ofta står en kvinna för styrka, mod och kärlek.

Paulrud inleder sina romaner med ett Efteråt, en tillbakablick på det som ska skildras. Sålunda besöker decennier senare den sjuttioårige Axel Pettersson sin älskade Line, nu döende på Kommune­hospitalet i Köpenhamn, dit han anlänt sommaren 1934. Det är en saga om två kantstötta. Axel, misshandlad som ung av sin far och bror, berättar om allt detta för att överleva, för att försköna sitt liv – som den fuga av Bach som följer honom genom tillvaron.

Kärleken till Sofia Karlsson (2005) är enligt Paulrud helt självbiografisk. Skriven utan skyddsnät är det en naken skildring om en medelålders man som grips av en besinningslös passion till en 26 år yngre kvinna – allt är autentiskt, inräknat hennes namn. Hon övergav honom samtidigt som han fick en hjärntumör. Han opererades till livet och gav sig på nytt, elva år efteråt, ut på pilgrimsleden till Santiago de Campostela, med ett foto av Sofia Karlsson i fickan.

Pappans vinröda badrock som har följt honom genom flertalet av hans böcker lämnade han hemma, men sin gråa frottémössa bar han alltjämt på huvudet. Han skrev ner sina tankar och känslor i en anteckningsbok, allt medan han ensam och sorgsen gick 33 mil – för att minnas och förstå: ”Det måste finnas ord, några få ord bara, för att återge de smärtsamma försöken att leva och att älska.” Det är vad hans författarskap går ut på.

Sofia Karlsson är en verklig kvinna som tilltalas i en text som utgör en besvärjelse för att få den älskade tillbaka. Anders beskriver sig som känslig, självutlämnande och humoristisk men också som ett kräk i en desperat medelålder. Han är en romantiker som tror på lyckan och passionen, och för det har han betalat ett högt pris:

”Jag visste redan från början att hon skulle överge mig. Så har det alltid varit. Alldeles i början av mitt liv blev jag övergiven. Redan under den första dagen lämnades jag bort… där på BB i Karlskrona.”

Han har själv övergett många gånger: sin dotter då hon var tre, sin hustru också: ”Båda två, dessa kärlekar, lämnade jag för en kvinna som väntade på mig i Europa. Jag har varit hänsynslös när jag behövt mina avstånd, när jag har krävt mina fickor av ’frihet’.”

Han är en klassresenär, ingenstans hemma. Hans pappa SJ-konduktören drog sig tillbaka i pannrummet där han drömde över sina kartböcker och färdades över jorden. Mamman hade en pappskiva där pianotangenterna var uppmålade. Hon hade velat spela piano som barn, men ingen hade råd med ett piano. När hennes man var borta med tågen tog hon fram pappskivan och spelade till radiomusiken. Hon målade naglarna och mjukade upp fingrarna innan hon satte i gång. De levde båda i var sin fiktion.

I Som vi älskade varandra (2007) är vi återigen i sommarhuset på Saltö ”vid vägs ände”. Där har fem vänner träffats sedan 1980-talets början, men nu är det ”efteråt” då Anders hösten 2006, hjälpt av sina anteckningar, sammanfattar den gångna sommarens händelser men också vännernas gemensamma liv: Anders och Solveig, Mikael och Karin, Harry som är konstnären. Midsommar; Karin borta; Mikael förskansad och drogad, Harry fårfarmare på Nya Zeeland.

Spillror är kvar av den täta vänskap som trots olika samhällsbakgrund frodades med radikaliteten gemensam. Karins uppbrott från Mikael till en lesbisk relation skildras på ett stramt poetiskt språk. Det är en melankolisk berättelse med bleknande minnesbilder och kamrater som har tillhört Förbundet Kommunist och nu har blivit rika och blaserade.

Allt går igen hos Paulrud, en minnets karusell: ”På något underligt vis känns det som vi aldrig har funnits, som om vår tid aldrig har existerat, vi som älskade varandra.”

Fjärilen i min hjärna (2008) tillägnas Annika – i texten kallad Solveig, ”före detta hustru” och förblivande livskamrat. Boken utkom samma vecka som Anders Paulrud dog. De hade känt varandra i trettio år; hon avled på Ersta 2020. ”Friheten är bara möjlig tillsammans med en annan människa.”

Kärleken stannar även tills allt är för sent och utan framtid. En mäktig värme dröjer kvar, stilla stunder, varma händer. Solveig med sina korsord och läsglasögon höll honom uppe: ”Som vore det möjligt lura av livet en sista rättighet.”

Det är en skildring av ett döende med samma mod som Sven Delblanc visade i Livets ax och Slutord. Lungcancern orsakades av ”min stupida vana att under mer än tre årtionden konsumera trettio cigaretter om dagen. Ibland fler. På så vis var det lättare med den där tumören i hjärnan. Då var jag, för en gångs skull, helt utan skuld.”

Från övervakningen på Karolinska smiter han till Paris en sista gång. Där har han varit hundra gånger, Paris förblev ”en underbar och mycket komplicerad kärleksaffär”. Första gången 1967 liftade han genom Europa till Gare du Nord. Nu har han med sig Laurence Sternes En sentimental resa, Solange av Willy Kyrklund, en liten roman av Italo Svevo, en anteckningsbok och blyertspennor.

På Ersta hospice putsade han sina Alfred Sargent-skor (handgjorda engelska klassiker) och stoppade ett paket cigaretter i varje sko. På lädersulorna skrev han Låt Stå. ”Det är klart att jag måste ha dem när jag kommer tillbaka.”

Guds vackra värld är inte vad den verkar vara, han själv inte heller. Grundvalen för existensen måste oavlåtligt prövas, annars ras, bråte, oklara gränslinjer, och själva uppriktigheten blir ett maskspel bland många. Stigarna mellan Södermalm och Santiago är utritade på hans livs karta men knappast synliga i en verklighet som ännu inte har omvandlats till myt. Han vandrar genom historien utan att plundra den, utan att kräva den på svar eller utsagor. Santiagos katedral ser han som en illustration av sätt att bemöta döden, att bygga skyddsvallar mot ett oblidkeligt öde.

En ton av elegisk saknad bryter igenom Paulruds texter. Han väjer inte för smärtpunkterna. Han förblir hela tiden igenkännlig, med en lätthet i anslaget som bär honom över bråddjupen.

Hans tema är övergivenhetens villkor. Han drar ut samma lådor i sitt författarskap och utforskar skuld och skam, sorg och saknad – och en kvinnas svek. Ändå är hans kvinnoporträtt starka och värmande. Utifrån sin erfarenhet skrev han om livets tillkortakommanden och åldrandets ofrånkomlighet, om de sorgsna försöken att med nya tolkningar återvända till det som en gång lyste.

Vare sig han ställde kursen mot Paris, Spanien eller Indien lämnade han aldrig Saltö med omgivningar. Den klara sikten uppstår bakåt; målet är i hans början. Jag hörde honom citera Horatius om hur ingen tillåts veta sitt öde, så fråga inte, jaga inte efter svar i teblad eller handflator.

Han var en destruktiv livsnjutare. Förgängelsen strömmar genom allt han skrev. Och dessa dammiga vägar, dessa avstånd som oberäkneligt växer och krymper, dessa slumpvisa möten… Vad är de till för om inte för att påminna om döden, om det övergående och underminerade livet?

Anders Paulrud försökte systematiskt befria sig från sin barndom och uppväxt genom att, från ett annat väderstreck, söka upp dem. När han gick vidare var det för att komma tillbaka och finna att han inte var utestängd från den tragiska kärnan i sin erfarenhet.

Han längtade efter ett ”ännu inte uppfunnet språk […] ett som liknade det som föds inne i musiken”. När vi har läst hans böcker med deras öppna slut anar vi vad han menade. Och han upphörde inte med att leta efter ett språk och efter en kärlek. Någonstans väntar båda på att bli upphittade av den som tror sig ha förlorat dem för alltid.