Problemet med sådana böcker är att de gärna blir ensidigt föremålsinriktade eller också onödigt spekulativa, såvida inte beskrivningen av de arkeologiska fynden kan sättas in i ett större historiskt sammanhang med hjälp av skriftliga källor. Arkeologen Kent Andersson, verksam vid Statens historiska museum, har valt en annan och mer attraktiv framställningsform som verkar inspirerad av tv-programmet Antikrundan.

I boken Völvor, krigare och vanligt folk. Berättelser om järnåldern (Atlantis, 2018) har han valt ut ett antal spektakulära och ofta gåtfulla föremål som påträffats i Sverige och daterats till förhistorisk tid, framförallt romersk järnålder (tiden mellan Kristi födelse fram till cirka 400 efter Kristus). Vart och ett av föremålen skildras i såväl ord som bild i ett eget kapitel där Kent Andersson försöker bestämma föremålets ålder, ursprung, funktion och sociala betydelse som exempelvis statusmarkering, religiös symbol eller något annat. Det har blivit en kunskapsrik och mycket läsvärd serie essäer i miniformat med vackra foton och funderingar som lockar läsaren att tänka vidare.

Den romerska järnåldern var uppenbarligen en tid då Romarrikets mynt, smycken, dryckeskärl och praktfulla lyxföremål av guld, silver och andra ädla metaller fann vägen till vårt land från södra Europa, ibland hemförda av svenska krigare som tjänstgjort i den romerska armén, ibland inhandlade av rika stormän i utbyte mot hudar, pälsdjur, trälar eller andra varor. De importerade dyrgriparna inspirerade i sin tur svenska hantverkare att skapa egna lyxföremål anpassade för den inhemska stormannaklassen och dess hedniska ideologi. Kejsarporträtt på de romerska mynten omvandlades sålunda till nordiska gudabilder och fick därmed en ny betydelse. Dryckeskärl som smitts för patriciska romares ädla druvor fick göra tjänst också för törstiga slagskämpar i nordiska mjödhallar och ölstugor. Smycken som skapats för Söderns kurtisaner och aristokratiska matronor imiterades i skandinaviska smedjor till glädje inte bara för sköldmör och valkyrior utan också för manliga nordiska krigare, som gärna uppträdde med präktiga halsband och armringar.

Lyxföremålen pryds ofta av groteska gestalter i form av djur eller mänskliga gestalter, som förmodligen har någon symbolisk innebörd, men exakt vilken är inte lätt att veta, eftersom skriftliga dokument i stort sett saknas från denna tid. Kent Andersson gör tappra försök att tolka figurerna med hjälp av långt senare nedskrivna myter i Eddan och de isländska sagorna, men tolkningarna är ibland osäkra. På en så kallad guldbrakteat – ett runt hängsmycke från folkvandringstiden – ser han exempelvis en långhårig man som stoppar handen i munnen på ett litet djur, och han vill då tolka bilden som en illustration till Snorre Sturlassons berättelse från 1200-talet om hur den leda Fenrisulven biter handen av den tappre guden Tyr. Men kan denna ynkliga varelse, stor som en kanin, verkligen föreställa det fasansfulla odjur som Snorre skildrat? Jag känner mig tveksam.

Kent Anderssons är trots allt rätt försiktig i sina gissningar och hans tolkningsförslag gör nästan alltid framställningen mer spännande att följa, även när man har skäl att tvivla. Den utförliga bilddokumentationen gör det också möjligt för läsaren att själv följa honom i spåren.

Att det i huvudsak handlar om praktföremål innebär givetvis att Kent Andersson knappast ger någon föreställning om hur ”vanligt folk” levde i Sverige under förhistorisk tid, trots att titeln på hans bok förespeglar läsaren detta. Precis som Antikrundans Knut Knutsson visar han snarare fram rester och fragment ur överklassens liv. Men accepterar man den begränsningen kan man få stor glädje av hans framställning.