under ett besök i Shanghai är jag ivrigt sysselsatt med att leta efter minnen från det förflutna. För en person som fått bilden av denna kinesiska supermetropol förmedlad genom en samling klassiska filmer – amerikanska såväl som kinesiska – är det den rekordsnabba förändringen av topografin som är mest anslående. I Zhang Yimous gangsterfilm Shanghai Triad (1995), med den stiliga Gong Li i den kvinnliga huvudrollen, anländer den lille pojken till flodhamnen. Den ligger längs den klassiska gatan The Bund, ett enastående monument över det brittiska imperiets nästan 100-åriga närvaro i staden (1842–1941), med sir Victor Sassoons art déco-inspirerade Cathay Hotel – under Maos tid The Peace Hotel, idag The Fairmont Peace Hotel – orubbligt i blickfånget.

Pojken kommer från de ödsliga sumpmarkerna på andra sidan floden, idag den mäktiga stadsdelen Pudong med ett antal av världens högsta byggnader, till exempel den 632 meter höga Shanghai Tower, som skall öppnas 2015. Med tanke på att filmbilderna från Shanghai Triad bara är 19 år gamla ter sig den snabba utvecklingen hisnande.

Däremot är det lite sämre med minnet. Det historiska museets utställningar avslutas tämligen abrupt, utan att behandla kommunisternas maktövertagande 1949. Eller deras oinskränkta makt över Kina. Och på minnesplatsen över kommunistpartiets bildande i Shanghai 1921 är informationen knapphändig, om än med påtaglig aggressivitet riktad mot just britternas intrång i Kina efter opiumkriget 1842. Det var då som modernt brittiskt fartygsartilleri förvandlade de kinesiska krigsdjonkerna till småflisor.

Svaret på frågan om den återkommande fokuseringen på imperialismens härjningar, på bekostnad av den kinesiska kommunismens traumatiska historia, ges i den brittiska sinologen Julia Lovells utmärkta bok The Opium War. Drugs, Dreams and the Making of China (2011). Kinesisk historieskrivning, hävdar hon, framställer Kina som ett land som våldtogs av västmakterna, och sedan räddades av Mao och kommunisterna. Monumenten över krigen mot Storbritannien, Frankrike, USA och till slut Japan är nationella skatter. Dessa döljer spåren av till exempel massvälten under stora språnget i slutet av 1950-talet eller den fasansfulla kulturrevolutionen 1966–76.

Åter till filmen. Med sin visuella detaljrikedom och förmåga att återskapa det förflutna är det ett ypperligt medium för representation av historien. Zhang Yimous nya film Coming Home går på Peacebiografen på People’s Square (alla adresser i Shanghai har såväl kinesiska som engelska benämningar). Här låg en gång i tiden sir Victor Sassoons hästkapplöpningsbana, för både spelsugna européer och penningstinna kineser. Filmen premiärvisades i Europa vid Cannesfestivalen i maj. I Shanghai, ett den moderna teknologins mecka, visas den naturligtvis komplett med filmindustrins nya gizmos: alltså på gigantisk IMAX-duk och med upplösning i så kallad 4 K (alltså 8 gånger högre än en vanlig dvd, 4 gånger högre än den gamla celluloiden). Anmärkningsvärt nog handlar filmen om just det annars bortträngda och precis det jag söker efter: till exempel effekterna av kulturrevolutionen på vanliga människor.

Filmen beskriver en liten familj i norra Kina på 1970-talet: fadern, en universitetsprofessor (utsökt spelad av Daoming Chen), hans hustru, gestaltad av den oefterhärmligt uttrycksfulla Gong Li och den balettdansande dottern (Huiwen Chang). Fadern, typiskt nog en glasögonprydd intellektuell av det slag som förföljdes under kulturrevolutionen, har av kommunistpartiet deporterats till arbetsläger, och hustrun och dottern försöker klara sig så gott det går. Trots att dottern är en ypperlig dansös, och därtill anger fadern till myndigheterna då denne tillfälligt flytt arbetslägret, får hon inte dansa huvudrollen i den balett hon repeterar med andra på grund av faderns förmenta brottslighet mot partiet och landet.

Just dansscenerna står ut rent estetiskt i deras spel kring den bjärt röda färg som alltid fascinerat Zhang Yimou. Till exempel i Gong Lis framträdanden som nattklubbssångerska i Shanghai Triad, som en så kallad ”Shanghai Girl”, under det glada 1930-talet en ung, vacker kinesiska utstyrd i västerländsk makeup och frisyr, vanlig på otaliga filmaffischer och i diverse reklam för lyxprodukter. I Coming Home kontrasteras denna intensivt röda blinkning med ett grådaskigt helvete, med sina nedslitna och skräpiga bostäder, sin gamla, uttjänta tågstation och sina pälsmössförsedda politruker. I Shanghai Triad ackompanjerades slutuppgörelsen, där gangsterbossen låter begrava sin fiende levande, av rena slagregnet. I Coming Home återkommer ett ihärdigt ihållande regn, något som knappast låter sig förstås i andra termer än att det på något sätt är symboliskt kopplat till det smått groteska samhälle som skildras i filmen.

just förståelsen av människorna som en grå massa framgår med all önskvärd tydlighet när de väller ner från trappan på stationen, bilder som verkar kalkerade på Fritz Langs berömda dystopi Metropolis (1927), där arbetarna i stora fyrkantsformationer med blicken fixerad i golvet låter sig hissas ned till fabriksschaktet. Metropolis är för övrigt den film som mest påtagligt låter sig åkallas i vyn över den moderna stadssilhuetten i Pudong. I Coming Home visas ingen som helst förståelse för kommunismens strävanden: människorna är förslavade, utspelade mot varandra i ett vidrigt angiverisystem och de lever uppenbarligen på nästan ingenting – fjärran från den kapitalistiska yran i Shanghai, som förnims redan i lyxboutiquerna i Peacebiografens nedervåning.

I Coming Home skapar Zhang Yimou framförallt en slagkraftig metafor för glömskan av detta samhälle i dagens Kina. Det är fortfarande styrt av kommunistpartiet men mycket lite, om än något, av marxist-leninismens doktrin kan skådas med bara ögat i Shanghai. Hustrun, Gong Li, utan sin Shanghai Girl-utstyrsel från den tidigare filmen, känner inte igen sin make när han återvänder från arbetslägret efter mer än 10 år. Hon avvisar honom bryskt och ställer sig troget på tågstationen den fjärde i varje månad, det datum då maken meddelat att han skulle återvända.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kanske lider hon av alzheimer, kanske av psykisk störning med anledning av ett sexuellt övergrepp från en partifunktionär i det förflutna; Zhang Yimou anspelar här på ett välkänt konstnärligt motiv, där hustrun skall försöka rädda maken genom att ge sig sexuellt till dem som dömer maken och de problem som uppstår härav. En gammal favorit härvidlag är John Everett Millais prerafaelitiska målning The Order of Re­lease (1853), där hustrun mottar sin jakobitiske man med en uppsyn som brukar tolkas som bitterhet över förlorad dygd. Det förlorade minnet hos Gong Lis rollgestalt fungerar i Coming Home emellertid som en uppmaning till publiken att inte glömma det som var för endast några decennier sedan i Kina.

andra visuella verk som kan anknytas till den värld som skildras i Coming Home står att finna i den privatsamling av kommunistisk affischkonst som erbjuds i den gamla franska stadsdelen i Shanghai. Här finns allt: Mao, Lenin, Stalin, Marx och Engels, inte minst Madame Mao och fyras gäng, ackompanjerade av muskulösa kinesiska superarbetare som i stora språnget och under kulturrevolutionen leder Kina till ekonomisk utveckling i världstopp – alltså tvärtemot den rådande historiska domen över skeendet och skildringen i Zhang Yimous film. Här finns också gott om kapitalistiska fiender: britter med gröna ansikten och krokiga näsor, fetlagda Uncle Sam-amerikaner och i alla fall under kulturrevolutionens årtionde glasögonprydda intellektuella folkfiender. Därtill finns en ansenlig samling av Shanghai Girl-posters, både från 1930-talet och i nutidens moderna tappning, med dess eleganta reklam för italienska och franska modehus.

Minnet är som sagt flyktigt. Men det finns alltid kvar små skärvor. Inte minst i spelfilmer som Zhang Yimous Coming Home. Det skall bli intressant att följa fortsättningen på den kinesiska uppgörelsen med historien.