vid ett julbesök i Trivandrum i Kerala på den indiska sydspetsen bad jag filmregissören Govind Menon ta med mig på bio. Jag ville se ”a big, fat Bollywood movie”, alltså en genrefilm producerad i Bombay på hindi. Vi såg Dhoom 3, en film som hade premiär den 20 december förra året, och som snabbt slog en mängd kassarekord i Indien. Den släpptes naturligtvis även i USA och Storbritannien, två länder med gott om representanter för den indiska diasporan. Dessutom i en mängd andra nationer, från Ryssland till Filippinerna.

Bollywoodfilmen är ett intressant fenomen. Då syftar jag på vad Menon hävdar är den ”riktiga” indiska filmen, inte förvisso lysande skapelser av regissörer som Mira Nair eller Shekar Kapur som skapat filmer enligt europeisk modell, till exempel den förres Monsunbröllop (2001) eller den senares mästerverk Bandit Queen (1994). Det som är så intressant med Bollywood är att Indien (vid sidan av Egypten) är den enda nation som utan skyddstullar mot amerikanska filmer upprätthåller en total dominans på den egna marknaden. På detta sätt kan Indien upprätthålla en gigantisk filmindustri där hela sex miljoner människor arbetar.

indierna vill alltså se indiska filmer, företrädesvis skapade av Bollywood. De skiljer sig dramaturgiskt från både Hollywood och europeiska filmer, och man kan snabbt konstatera att de knappast är anpassade till gängse svensk medelklassmak. De är baserade på urgammal indisk teaterestetik, avsedda att framkalla de klassiska nio emotionerna: vrede, sorg, glädje, frid etcetera. Således byter Bollywoodfilmerna ofta genre mitt inne i berättelsen: en spännande jakt övergår i ett överdådigt iscensatt musikalnummer, ett dramatiskt förtätat ögonblick slutar i ett gapskratt. Och allt är iscensatt enligt ett traditionellt melodramatiskt mönster med på förhand givna betydelser. När jag frågar Menon om lokalpubliken förstår hindi – några undertexter finns inte annat än under engelska avsnitt – svarar han nekande; men dialogen spelar innehållsmässigt mindre roll, åskådarna förstår gester, uttryck och tonlägen. Efter att ha sett Dhoom 3 i nästan tre timmar förstår jag precis vad han menar.

Den första Bollywoodfilm jag såg var Ashutosh Gowarikers Lagaan (2001), en för många utlänningar obegriplig film eftersom den huvudsakligen handlade om en cricketmatch mellan snälla indier och arrogant uppblåsta brittiska kolonialherrar. Filmen, som fick så stora framgångar att den till och med nominerades för en Oscar, var producerad av Aamir Khan som även spelade den indiska huvudrollen i filmen. Jag minns Khan som en särdeles karismatisk karl, ett litet muskelpaket med såväl humoristisk glimt och tragisk resning. Sedan dess har hans stjärnstatus i Indien nått närmast mytiska mått: han är inte endast skådespelare, regissör och producent, han är också en framträdande politisk aktivist avseende olika humanitära ändamål. Nyligen röstade Time fram honom som en av världens 100 mest inflytelserika män.

i en så påkostad film som Dhoom 3 är det föga förvånande att det är Khan som spelar huvudrollen, vid 48 års ålder till och med än mer muskulös och vältränad än i Lagaan. Filmen är den tredje delen av en så kallad franchise, där filmen som varumärke stimulerar till försäljning av allehanda biprodukter: leksaker, t-tröjor, popcornpaket, så småningom också dvd och Blu-ray. Filmen handlar om en bankrånande cirkusartist: Khan i akrobatisk högform! Som barn såg han sin far – ägare till he Great Indian Circus i Chicago – begå självmord efter att ha tvingats till konkurs av sina borgenärer, en samling illvilliga amerikanska storkapitalister. Som vuxen betalar han tillbaka genom en serie spektakulära kupper i den amerikanska storstadsmetropolen, infångade med en hisnande teknisk briljans som knappast står Hollywood efter.

Menon förklarar att i Dhoom-filmerna är det skurken som spelas av de riktigt stora stjärnorna. Och filmen är närmast besatt av Khan och hans Adonisliknande kropp, inte minst hans vita hy, spänt som ett trumskinn över hans böljande kropp, som har stark symbolisk signifikans. Vitheten är dubbeltydig: de anglosaxiska amerikanerna i filmen är antingen giriga bankirer eller fullständigt inkompetenta poliser. Hjältinnan i filmen, Khans danspartner i musikalavsnitten, är den lika ljuslätta brittiskan Katrina Kaif, med en indisk far och en engelsk mor, vars bikiniklädda insats är helt begränsad till den dekorativa effekten. Och vacker är hon förvisso. Vad avser det idag så populära Bechdeltestet – kravet att en film skall ha två namngivna kvinnliga karaktärer som talar med varandra om något annat än män i mer än två minuter – är Dhoom 3 inget annat än en ren katastrof.

det kanske mest iögonfallande exemplet på den vita hudens attraktionskraft är den före detta australiska cheerleadern Tabrett Bethell, i rollen som den amerikanska kommissarie som tvingas kalla in indisk polis för att kunna gripa Khan. Hon är närmast förevisad som ett erotiskt spektakel. Hennes intellektuella kapacitet, till exempel förmågan att föra ett vanligt samtal, ställs aldrig på några som helst prov.

Men Khans vithet har inte endast positiva betydelser. En bit in i filmen avslöjas att han har en dubblett, en tvillingbror som möjliggör de atletiska spratt de ständigt utsätter de korkade amerikanska poliserna för. Tvillingbrodern är också det ljusas mörka sida: han är vek och lite farlig, till skillnad från sitt syskon.

De indiska deckare som kallas in är desamma i samtliga Dhoom-filmer: Abhishek Bachchan och Uday Chopra. I filmen är den ene hindu, den andre muslim, allt för att vidga publikens identifikationsmöjligheter. Det är dessa, särskilt den senare, som står för de obligatoriska komediinslagen i en Bollywoodfilm. En påtaglig kvickhet är att de introduceras i handlingen genom att jaga bovar hemma i Indien i en karakteristisk riksha, en tresitsig mopedtaxi och ett av de allra vanligaste inslagen i den indiska trafiken. Deras riksha är en patriotisk signal i en film i övrigt besatt av motorcyklar – Khan själv kör en high-tech BMW med diverse Bondliknande prylar; varumärket exponeras genomgående, vilket visar att den är en så kallad produktplacering i filmen, precis som de allra senaste datorerna från Apple.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

de patriotiska vågorna sköljer nästan över en. Några indiska supermän gör Chicago till tummelplats och jag har sällan sett en film som så formligen vältrar sig i skyskrapans estetik. Ikoniska byggnader i Chicago infångas av en förälskad filmkamera, typ den kända Searsskrapan eller det modernistiska Chicago Art Institute. Med andra ord har indierna gjort världens mäktigaste nation till sin arena, ett slags signal om Indiens gryende status som den nya supermakten. I slutet av filmen infångas de bägge bröderna högst upp på ett dammbygge där de kastar sig ut hand i hand i ett närmast rituellt självmord, en scen som i en västerländsk film hade signalerat homoerotiska övertoner, trots släktskapet. Jag är dock osäker på om en indisk högbudgetfilm, avsedd att appellera till mer än 100 miljoner människor i ett land där homosexualitet är olaglig, låter sig förstås så. Men i väst kommer Khan förmodligen att tolkas på detta sätt.

Jag blir djupt gripen av Aamir Khans underfundiga dragningskraft och det mytiskt laddade slutet. Rent formmässigt är Dhoom 3 och Bollywood nästan i nivå med Hollywood. Det är strålande underhållning och praktfullt attraktiv filmkonst. Åtminstone inom alla de olika genrer – komedi, musikal, action, drama – som filmen radar upp. Fast personligen föredrar jag nog fortfarande Kapurs Bandit Queen.