Jag har ofta undrat varifrån inspirationen kommer – om det är förlagen som övertalar forskaren, eller om initiativen kommer från vänner och kolleger, eller om det trots allt är författaren själv som är upphovsman till idén. Eftersom antologierna sällan upplevs som strömlinjeformade och helgjutna har jag i regel svårt att tro på sistnämnda alternativ, men det innebär inte nödvändigtvis att böckerna känns onödiga.

Resonemanget gäller i högsta grad för Carlo Ginzburgs Threads and Traces. Den enda gemensamma nämnaren i antologins essäer, eller rättare sagt i vissa av dem, kan sammanfattas med frågan ”Hur når vi historisk sanning?” Ginzburg har under flera decennier brottats med de radikala, antipositivistiska trender som svepte fram över Västerlandets lärda värld på 1960- och 1970-talen, och i boken skildrar han på ett antal konkreta punkter hur han själv hanterade utmaningen. I hur stor utsträckning ska en historiker kapitulera inför poststrukturalismens insisterande på att det egentligen inte finns några historiska fakta, utan blott berättelser om föregivna dylika? Hur ska vi hantera en historisk situation om vilken vi bara har en enda källa, som i fallet med en tvångsomvändelse av judar till kristendomen på den baleariska ön Menorca på 410-talet? Kan vi överhuvudtaget diskutera incidenten såsom en verklig händelse? Hur kan vi resonera oss fram till att tvångsomvändelsen överhuvudtaget har ägt rum? Och hur fyller vi i tomrummen kring historiska hårddata – hur bör vi konstruera förklaringar och bakgrunder till de få notiser i arkiv och bibliotek som har överlevt intill våra dagar? Var går gränsen mellan verklighet, sannolikhet och fiktion?

Så långt är allt gott och väl, men bokens karaktär av samling av ur sina kontexter lösryckta essäer, efterord och förord gör att kvaliteten, liksom tematiken, varierar kraftigt mellan de enskilda kapitlen. Inte sällan får man som läsare intrycket att Ginzburg valt att nyttja ovannämnda sanningsfråga som minsta gemensamma nämnare eftersom den är lätt att använda just på det sättet. I grund och botten har flertalet av bokens texter inte mycket med varandra att göra. I två kapitel behandlar Ginzburg schamanismen som historisk och historiografisk företeelse, bland annat med fokus på hur europeiska intellektuella återupptäckte schamanen när ryssarna lade under sig Sibirien. Kapitlet om tvångsomvändelsen på Menorca är en lärd och historiografisk granskning av en senantik källa. Ett spännande kapitel om Montaignes syn på kannibaler belyser hur man som forskare kan gå till väga för att dyrka upp en historisk persons tankesätt, närmare bestämt hur Montaigne fascinerades av det exotiska och antikvariska och hur detta avspeglades i dennes syn på samtida företeelser.

Även läsarens möjligheter att tillgodogöra sig texterna varierar. Medan kapitlen om schamanism och häxor är relativt lättillgängliga ligger Ginzburgs text om Erich Auerbachs syn på Voltaire och hans essäer om Stendhal på en hög akademisk nivå och kräver omfattande förkunskaper för att bli begripliga. Detta är inte en bok för alla och envar. Kapitlet om mikrohistoria, det vill säga vad vi brukar uppfatta som Ginzburgs egen paradgren, är strikt historiografiskt till sin natur och blir närmast en besvikelse; här hade mästaren kunnat säga mer. I vissa kapitel, särskilt mot slutet av boken, blir Ginzburg mycket personlig och spekulerar i om hans egen identitet som jude har medverkat till att han specialiserat sig på att studera förföljelser av människor som utpekats som häxor.

Med andra ord: Detta är inte en dålig bok, men en spretig bok. Den hade vunnit åtskilligt i kraft om redaktören bantat ned de femton essäerna till hälften så många, eller om Ginzburg omarbetat kapitelinnehållen i linje med de huvudfrågor om sanning kontra fiktion som löst svävar över det samlade verket. Som det nu är ställer boken stora krav på läsarens tålamod och vilja att låta den lärde italienaren komma till saken. I vissa textpartier gör han det aldrig. I andra är han mycket tydlig och levererar konkreta exempel på hur och varför han har gjort sina teoretiska ställningstaganden.

Var positionerar sig då Carlo Ginzburg? Tror han på historikerns möjlighet att nå fram till en sann eller åtminstone sannolik skildring av verkligheten? Javisst. Han menar med bestämdhet att vi måste ta historiska berättelser på allvar och ha en öppen syn på deras möjlighet att skänka oss en god bild av vad som hänt. ”An unlimited skeptical attitude toward historical narratives is […] groundless.” Han slår också fast, med en pregnans som får mig att tänka på de gamla klassiska källkritikernas utsagor, att ”the question of evidence remains the nub of historical research”. Det stora problemet uppstår när vi måste skänka förklaringar till de fakta vi har blottlagt, när vi blir tvungna att sätta in resultaten i ramverk som skänker mening åt enskilda handlingar. Kritikerna – inte bara idag utan även på 1800-talet – menar att vi historiker bara hittar på och låter vår egen fantasi och förförståelse fylla i luckorna. Ginzburg vänder sig bestämt emot detta. Vi befinner oss inte alls i en situation där vi måste uppfinna och ta hjälp av fantasin. Tvärtom: genom att agera som historiska antropologer och med hjälp av arkiven leva oss in i dåtidens tankesätt, dåtidens levnadsomständigheter, kan vi förstå till synes märkliga orsakssamband och vad som vid en första anblick framstår som bisarra livsval.

Det är lätt att läsa Ginzburgs uttalanden som försvar mot den kritik som ofta har riktats mot hans forskning, inte minst mot den kända och till svenska översatta boken Osten och maskarna. En 1500-talsmjölnares tankar om skapelsen (1976). I material, framför allt från inkvisitionen, har han hittat handlingar, åsikter och filosofier som i förlängningen, tack vare hans egna böcker och artiklar, har kommit att ligga till grund för långtgående generaliseringar om folklig mentalitet, detta trots att de egentliga beläggen är begränsade till ett fåtal individers resonemang. Ginzburg talar sig varm för att dylika arkivfynd växer i betydelse och historisk relevans ju mer vi omger dem med kringkunskap, ju mer vi förmår sätta in detaljerna i helheter genom att förstå det kulturella sammanhanget. Clifford Geertz skulle ha hållit med. Men en traditionell positivist gör det inte. Inte en poststrukturalist heller.

Threads and Traces kan beskrivas som en svag helhet med starka delar. Bokens kapitel är alldeles för olikartade till struktur och innehåll för att fungera väl tillsammans.

I sina sämsta stunder upplevs boken som en samling fragment med få inbördes beröringspunkter. I sina bästa stunder visar antologin hur en av världens mest tongivande historiker under det senaste halvseklet själv resonerar i de verkligt stora frågorna – om sanning, lögn, forskning och den mänskliga hjärnans förmåga att rekonstruera förflutna förlopp. Idéhistoriskt sett kan boken läsas som en svit exempel på hur poststrukturalismens utmaningar frammanar både intresse och motstånd från en etablerad forskare som ser sig tvungen att markera revir i ett allt stormigare akademiskt landskap. I synnerhet ur sistnämnda perspektiv är Threads and Traces ett värdefullt stycke intellektuell nutidshistoria.