Generalfältmarskalk Helmuth von Moltke stod bakom detta konstaterande 1871. En brorson med samma namn, generalen Helmuth von Moltke, förknippas ironiskt nog med just detta. Hans revideringar av den så kallade Schlieffenplanen anses ha bidragit till att de tidiga tyska framgångarna byttes i ett svidande nederlag i slaget vid Marne 1914.

Bland andra sanningar märks att hybris är vanligt, att övertro på ny teknik straffar sig så snart motståndaren tagit efter, att aldrig så skickliga strateger begår misstag, att kvaliteten på underrättelser måste prioriteras och att mer insikt om hur dödliga vapen kan vara vore önskvärt. Vidare, en maning till alla att studera Thukydides om det peloponnesiska kriget och Carl von Clausewitz teorier om friktion och dimma.

Allt detta, och mycket mer, kan inhämtas i Michael O’Hanlons nya bok Military History for the Modern Strategist med undertiteln America’s Wars Since 1861. Det är en bragd att ha sammanfattat sju krig (plus ett par till i förbifarten) på bara 325 sidor, samt 50 sidor noter. Bortsett från det amerikanska inbördeskriget var de stora makterna mer eller mindre inblandade i alla krigen med slagfälten spridda över jordklotet. En särskild eloge, dess­utom, för de kompakta kronologierna, inte minst när det gäller första världskriget.

Michael O’Hanlon har en gedigen bakgrund och är sedan många år knuten till tankesmedjan Brookings Institution som försvars- och utrikespolitisk forskningsledare. I presentationen sägs att han har skrivit flera hundra debattartiklar och framträtt i tv över 4 000 gånger sedan terrorattentatet den 11 september 2001. Det förefaller mycket troligt, med tanke på de långa krigen i Irak och Afghanistan.

”De flesta människor reagerar med vrede och hämndlystnad om de utsätts för en attack.”

Den bittra osämjan efter i synnerhet det andra Irakkriget, med störtandet av Saddam Hussein och påföljande ockupation, har inte lagt sig bland alla dem som deltog i debatten då och är aktiva idag. O’Hanlon känner sig faktiskt nödgad att avge en förklaring som omfattar nästan en hel sida: han varnade för att kriget i Irak kunde bli tufft och utdraget, men motsatte sig det inte, han var kritisk mot förspelet till anfallet på Bagdad, stödde upptrappningen – the surge – och motsatte sig president Obamas tillbakadragande ur Irak och president Bidens ur Afghanistan.

”Jag fick rätt i en del och fel i en del under den här perioden”, skriver han lite pressat och hoppas att han har förmått att göra en neutral beskrivning av händelseförloppet.

O’Hanlon understryker att boken inte ska betraktas som militärhistoria utan att tyngdpunkten ligger på det som kal­las den ”operativa eller kampanjnivån”, samt övergripande mål och strategi i den politiska miljö som rådde. När O’Hanlon började det digra arbetet visste han inte att den ryske presidenten Vladimir Putin skulle stå för ett skolexempel på lärdomarna – naivitet och övermod beträffande sannolika förlopp, kostnader och slutpunkt.

Förhoppningarna om att krossa och ta över Ukraina grusades och Putins krig läggs till listan över ”oräkneliga fall i hi­storien där aggressiva ledare inledde krig med andfådd entusiasm och grundlös optimism om snabba, lätta segrar”. Underförstått är, vidare, att små krig kan urarta till stora krig utan att någon såg det komma och utan att någon som försökte varna blev hörd.

Kapitlen om varje krig avslutas med redogörelser för misstag och läxor med frågor om resurser, teknik, strategi och ytligt enkla men väl så viktiga aspekter som materielförsörjning av styrkorna. Om första världskriget summerar O’Hanlon att ”en kaskad av misstag” begicks av många länder och att det utvecklades till en ofattbar tragedi. ”Det borde aldrig ha utkämpats”, blir slutsatsen, särskilt som detta krig som skulle bli slutet på alla krig i själva verket ledde till nästa ofattbara tragedi.

Egentligen är genomgångarna av varje krig med ovan nämnda faktorer mer läsvärda och fullödiga än de ”tre observationer eller lärdomar” O’Hanlon radar upp för de moderna strateger som kan befinna sig på ganska bekvämt avstånd från Brookings: 1) Slutet för ett krig är aldrig givet, 2) Krig är vanligen våldsammare och blodigare än väntat och 3) USA är starkt nog att överleva några motgångar och gjorde det också får man kanske säga, trots fiaskot i Vietnam och dödläge i Korea och Irak samt talibanernas återkomst i Afghani­stan. Detta trots att landet sannolikt hade den bäst rustade försvarsmakten i världen under hela den perioden, enligt O’Hanlon.

I punkten 2 ingår en passus om ett fenomen som Putin borde ha övervägt. Även om en viss ”förförisk logik” ligger i en krigsplanering som bygger på större militär kapacitet eller nya tekniska eller taktiska innovationer – och första fasen ofta blir lika förföriskt framgångsrik – väller Clauzewitz dimma in med allt fler problem och mindre portioner tur. De flesta människor reagerar med vrede och hämndlystnad om de utsätts för en attack. När kriget väl har satt igång och folk bevittnar hur landsmän drabbas, ja, till och med släktingar och vänner, backar de inte tillbaka. Nej, de ”söker hämnd och någon typ av seger som kan gottgöra i alla fall något av de hemska och oåterkalleliga förlusterna”, konstaterar O’Hanlon, som noterar att detta skedde i bägge världskrigen, i Koreakriget och efter de USA-ledda invasionerna i Afghanistan och Irak.

I framställningen ingår också nyktra resonemang om huruvida det skulle ha kunnat slutat annorlunda i dessa krig. Jo, menar O’Hanlon. Sydstaterna kunde ha vunnit tidigt i det amerikanska inbördeskriget eller gått med på någon typ av uppgörelse. USA kanske inte hade gått in i första världskriget alls om det inte vore för de tyska ubåtsattackerna i Atlanten, som blev allt kännbarare. Om bombningarna av London hade fått England på knä 1940 skulle Hitler haft få verkliga fiender, men han ville inte hålla igen och förklarade först krig mot USA och fattade sedan det ödesdigra beslutet att gå mot Moskva.

Med Korea och Vietnam är mysteriet istället varför USA och dess allierade fick kämpa så hårt efter de överlägsna militära segrarna i andra världskriget (fast också frågan om vad som hänt ifall John F Kennedy inte hade mördats). Samtidigt, som O’Hanlon säger, vann USA kal­la kriget trots bakslagen i dessa två avgörande konflikter med ingredienser som nationalism, ideologisk glöd, spridning av mindre vapen och olika typer av explosivt material.

I tankesmedjornas värld lägger man inte alltid så stor vikt på festliga omslag, definitivt inte i det här fallet. Men från den världen väntar man sig ändå språklig pregnans, det vill säga: versalt L på Lebensraum när ordet kursiverats på tyska, liksom tyskt ü i Führer. O’Hanlon är oerhört generös med att citera källor och namnen på alla han tackar för hjälpen ter sig som en Vem är vem? från de senaste 20–25 åren i det washingtonska säkerhetspolitiska etablissemanget.

Till behållningen bidrar att O’Hanlon trots det kompakta upplägget sticker in små detaljer, som Abraham Lincolns förslag om att skaffa samma whiskey till alla generalerna som segerherren Ulysses S Grant drack. Och en modern strateg, general David Petraeus, står för ett sammanfattande levnadsråd med sitt ”Tala om för mig hur det här kommer att sluta”.

Över de sista sidorna funderar Michael­ O’Hanlon över hur USA kunnat förbli så överlägset – verkligen primus inter besvärliga pares – efter att ha fallerat så ofta. Han inriktar sig på landets storlek, haven som relativt säkra gränser, den etniska smältdegeln, innovativt företagande, unika forskningsmiljöer och universitet. ”Andra länder må ogilla oss då och då men de tenderar inte att frukta oss, och i många fall finner de att det är fördelaktigt att vara allierad med USA”, skriver han och drar sig till minnes Otto von Bismarcks ordande om att Gud tycks ha haft ett speciellt överseende med dårar, fyllon och Amerikas förenta stater.