På spaning efter den tid som kommer
För detta fick hon mycket kritik, inte minst för att såväl debattörer som myndigheter i förväg hade berättat förhållandevis detaljrikt att det som faktiskt hände också skulle hända.
Uttalandet kan jämföras med, och står i viss kontrast till, vad som hördes från många munnar efter Lehman Brothers ljudliga krasch sju år tidigare, i september 2008. Omvärldens oförståelse inför faktumet att ingen hade lyssnat på de kloka men avvikande röster som i god tid varnade för de – åtminstone i efterhand – uppenbara excesserna och misstagen inom finansbranschen var och är kompakt. Mer än en ekonom har kunnat åka land och rike runt och göra sig föreläsningsförmögenheter på att presenteras som mannen som förutsåg finanskrisen. Varningssignalerna fanns där, så varför lyssnade ingen? Samtidigt har flera kommentarer lakoniskt konstaterat: ekonomer har faktiskt förutspått tretton av de senaste tolv finanskriserna.
Att förutspå framtiden är helt enkelt inte så lätt. Forskaren Philip Tetlock, som rör sig gränsöverskridande mellan statsvetenskap och psykologi, väckte stor uppmärksamhet när han för ett decennium sedan metodiskt granskade samhällsexperters förutsägelser och konstaterade att dessa sammantaget inte uppvisar en större träffsäkerhet än vad pilkastande apor gjorde. I synnerhet om förutsägelsen ifråga ligger mer än fem år framåt i tiden, är en experts förutsägelser i genomsnitt inte mer pålitliga än den rena slumpen.
Men att det är svårt att sia om framtiden är inte detsamma som att ingen klarar av att göra det. Tillsammans med journalisten Dan Gardner har Philip Tetlock nu undersökt två saker. Dels om det är möjligt att göra kvalificerade prognoser om det som kan framstå som oförutsägbara samhällsskeenden. Dels vad som i så fall krävs för att vara framgångsrik i sitt framtidsspanande. Resultaten presenteras medryckande och lättbegripligt i boken Superforecasting.
För visst går det att förutse vad som väntar runt hörnet, i synnerhet om hörnet ifråga inte står mer än något år bort. Tetlock och Gordon rekryterade tusentals frivilliga framtidsspanare som under fyra år fick svara på nästan 500 frågor av den typ som såväl politiska analytiker som underrättelseorganisationer ställs inför dagligen, och som många av oss brottas med av både privata och professionella skäl. Kommer britterna att rösta nej till EU? Blir Donald Trump president i USA? Får Brasilien fart på tillväxten igen? Kommer utländska marktrupper i Syrien sätta stopp för IS? Et cetera.
Eftersom testet pågick över flera år, kunde forskarna invänta facit, och därefter utvärdera kvaliteten i prognoserna. Det visar sig då att en del personer har mycket god förmåga att bedöma framtiden. Dessa kallar författarna ”superforecasters”, vilket till svenska skulle kunna översättas som superspanare. Det rör sig inte om professionella analytiker, utan om allsköns ”vanliga” människor – alltifrån arbetslösa och hemmafruar till pensionerade professorer, som har ett ovanligt förhållningssätt till att inhämta och analysera information.
Dessa superspanare har ett antal utmärkande egenskaper som skiljer dem från människor i övrigt. Den riktigt goda nyheten är att det i stor utsträckning handlar om färdigheter som går att träna upp. Superspanare är smarta, men inte nödvändigtvis genier. Betydligt viktigare är deras inställning till problemlösning och att de har en korrekt förståelse av hur sannolikhet fungerar. De är ödmjuka inför komplexa frågeställningar, uttalar sig sällan tvärsäkert och utvärderar och omprövar, omprövar och omprövar igen, närhelst ny relevant information dyker upp. Vilket den gör ofta, eftersom superspanare slukar nyheter och information. De är samtidigt medvetna om och försöker kompensera för sina egna ideologiska och känslomässiga reaktioner.
Tetlock och Gardner knyter genomgående an till Nobelpristagaren Daniel Kahneman. På många sätt kan boken läsas som en uppföljare till Kahnemans bästsäljare Tänka snabbt och långsamt. Superspanare stannar inte vid det snabba tänkandets initiala reaktioner och ägnar heller inte sin tid åt att bekräfta sina teser. Tvärtom försöker de efter bästa förmåga motbevisa och komplettera sina grundläggande antaganden. Och de lär av sina misstag.
Låter det som beskrivningen av en genomsnittlig ledarskribent? Inte direkt. Författarna konstaterar, med särskild udd riktad mot några av USA:s namnkunnigaste kolumnister, att det som krävs för att lyckas i den offentliga proffstyckarbranschen – tvärsäkra och spetsiga formuleringar med svepande förutsägelser som är omöjliga att vare sig bekräfta eller vederlägga i efterhand – är precis sådant som gör det svårt att lyckas som superspanare. Om någon skulle översätta boken till svenska, vilket vore en välgärning, skulle det vara mycket enkelt att finna svenska motsvarigheter till New York Times Thomas Friedman och Wall Street Journals Peggy Noonan, vilka Tetlock och Gardner med återhållsam finess sågar jäms med fotknölarna.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Om författarna har låga förväntningar på den offentliga politiska debatten, är de desto mer hoppfulla när det kommer till möjligheterna att få högre kvalitet på de analyser som kommer från underrättelsetjänster och policyutredningar. De menar, till exempel, att de metoder som superspanare använder avsevärt kan minska risken för att den amerikanska underrättelsetjänsten upprepar det ödesdigra misstaget att tro att det fanns kärnvapen i Irak. Och de menar att en policy som formulerar mätbara mål inom rimliga tidshorisonter förbättrar kvaliteten på politiska beslut, eftersom en sådan gör det möjligt att utvärdera och ompröva fattade beslut utifrån ny kunskap snarare än utifrån nya värderingar.
Nej, Tetlock och Gardner förutspår varken strutspolitikens död eller att den enda vägens politik har kommit till vägs ände – då skulle de inte ha förstått innehållet i sin egen bok. Deras budskap är mindre anspråksfullt, men samtidigt vassare: det finns rimliga förutsättningar för att göra korrekta bedömningar av verkligheten, även när det är fråga om komplexa samhällsskeenden. Brist på insikt betyder inte att det har saknats kunskap. I en sådan värld blir oskuld eller naivitet en allt svagare försvarslinje.
Näringspolitisk expert på Uppsala Handelskammare.