Det sena skapandet och ålderdomens plats i vår kultur var det tema som den franske litteraturprofessorn Antoine­ Compagnon valde att belysa under sitt sista läsår 2020–21 vid Collège de France­ i Paris, där han varit professor sedan 2006. Hans föreläsningar finns nu samlade i boken La vie derrière soi. Fins de la littérature (”Med livet bakom sig. Litteraturens slut”). Med utgångspunkt från ordet ”fins” (slut) ger Compagnon här en exposé över hur inte bara litteraturen utan också konsten och musiken kan utövas av åldrande skapare.

Men hur ska ”fins” egentligen tolkas? Mångtydigheten i begreppet framgår av att det står i pluralis. Med tanke på att ”fin” på franska även har betydelsen mål och intention, samt gräns och gränsområde, både ökar och försvårar tolkningsmöjligheterna. På ett plan kan det handla om att författaren eller konstnären helt enkelt bestämmer sig för att sätta stopp för sin aktivitet. Men det kan också handla om det skapande som sker under ålderns höst och då leda vidare till frågan om en författare är mer genial i mogen ålder än i unga år.

Innebär ålderdomen ett gradvis avtagande av skaparkraften eller är den tvärtom höjdpunkten? Stendhal såg ålderdomen som ett skeppsbrott. Hans senare kollega J M G Le Clézio fann däremot­ ungdomsåren avskyvärda. I en intervju när han som tjugotreåring publicerat sin första roman Le Procès-Verbal (1963) bekände han att han skulle vilja vara 80 år. ”Då har man hela livet bakom sig. Då är man verkligen fri.”

Compagnon ställer sig frågan i vad mån det är en myt, att ålderdomens verk uppvisar en särskild djärvhet, utmanar konventionerna och stundtals uppnår en extrem modernitet. Naturligtvis kan även yngre förmågor skapa verk av detta slag. Men på ålderns höst är man, menar Compagnon, inte sällan befriad från socia­la konventioner och vågar därför på ett annat sätt trotsa dekorum.

”Vid avslutad läsning har läsaren blivit föräldralös, menade Marcel Proust, som i Le temps retrouvé går ett steg längre och hävdar att lidandet är konstens grundmaterial.”

Två synsätt gällande ålderdomen konkurrerar med varandra. Det första är av biologisk natur, vilket betyder att åldrandet ses som något fysiskt och organiskt. Då innebär detta att bli gammal oundvikligen en degradering. Enligt det andra synsättet betraktas åldrandet som en metafysisk och andlig process. Som representant för denna andliga ålderdom brukar man lyfta fram Johann Wolfgang von Goethe, vars verk bär prägel av lugn klarsyn och serenitet.

Den tyske sociologen och filosofen Georg Simmel framhåller, vid sidan av Beethovens sista kvartetter, just Goethe och sista delen av Faust som exempel på verk som nått det väsentliga, både det djupaste och det mest personliga. Beethovens kvartetter, till sin stil utpräglat kompromisslösa, pekar också i sitt brott mot det harmoniska framåt, mot Arnold Schönbergs atonala musik.

Även åtskilliga konstnärer utvecklar i sina senare verk vad man kallar en sublim stil som skiljer sig från ungdomens alster. Det gäller bland andra Nicolas Poussin vars målning Apollon och Daphne utstrålar en atmosfär av frid och lycka samtidigt som den är fylld av en känsla av hotande katastrof. Detta verk tillkom 1660, fem år innan Poussin dog drygt 70 år gammal. Andra konstnärer som var aktiva högt upp i åren är italienaren Tizian och japanen Katsushika Hokusai. Den sistnämnde, särskilt berömd för sina träsnitt över berget Fuji, lär ha sagt när han 1849, 88 år gammal, låg på sin dödsbädd: Hade himlen gett mig blott tio år till, skulle jag ha kunnat bli en riktigt bra konstnär. Om fransmannen Edgar Degas sades det att hade han dött vid 50 års ålder, skulle han ha varit en habil konstnär men inte mer. Det var först under slutet av sitt liv som Degas’ konst fick de riktigt stora dimensionerna.

Paul Cézanne hörde likaså till de konstnärer som mognade sent. Han strävade oavbrutet efter att bli bättre, men ansåg att han aldrig lyckades förverkliga sina drömmar. Hans konst nådde sitt högs­ta marknadsvärde i början av 1900-talet (han dog 1906 vid 67 år), medan­ Picasso, ett underbarn, var 26 år när priset på hans verk låg på topp. (Detta gäller inte dagens värdering av konstverken utan den tid då konstnärerna var verksamma). Louise Bourgeois, som blev nästan 100 år gammal, slog inte igenom förrän hon hade hunnit fylla 60, och det var vid dryga 80 års ålder som hon hedrades med stora utställningar i New York och London. Själv menade hon att hon var en långdistanslöpare som behövde tid på sig. De verk som gjort henne berömd hade hon inte kunnat åstadkomma i yngre år. Då var hon, som hon själv ansåg, inte tillräckligt sofistikerad.

Ännu en röd tråd i La vie derrière soi är sambandet mellan konstarterna och död, sorg och melankoli, något som Compagnon vad gäller litteraturen följer från Michel de Montaigne till Roland Barthes. Sorgen liksom döden kan visa sig på flera sätt. I målningar av exempelvis Rembrandt och Frans Hals kan den avspegla sig i de avbildade personernas blickar som försvinner bortom objekten och söker sig bortom tavlans ramar. Den kan infinna sig också hos läsaren, som när han närmar sig bokens sista sidor känner saknad över att behöva lämna de gestalter han fängslats av.

Vid avslutad läsning har läsaren blivit föräldralös, menade Marcel Proust, som i Le temps retrouvé går ett steg längre och hävdar att lidandet, till exempel svartsjukan och sorgen, är konstens grundmaterial.­ Roland Barthes har en något annorlunda infallsvinkel. I den postumt utgivna Journal de deuil (2009), dagboksanteckningar skrivna i samband med moderns död 1977, frågar han sig om det inte vore ett svek mot och en profanering av den bortgångnas minne att fortsätta skriva när hon inte längre finns. Att upphöra med att författa kan vara både en frestelse och en skräck, vilket Compagnon ger flera exempel på. Att det kan vara svårt att lägga ifrån sig pennan eller penseln har både André Gide och Hans Hartung vittnat om.

Det var La vie de Rancé, det sista verk som Chateaubriand gav ut 1844, fyra år innan han gick bort, som gav Compagnon idén att närmare studera åldrande och skapande. Denna skrift, delvis en hagiografi om en 1600-talsmunk, är genom sin kompositionsteknik med många utvikningar ett typiskt ålderdomsverk. La vie de Rancé, där huvudpersonens åldrande skildras ingående, var länge ett förbisett verk. Samtiden gav det ett blandat mottagande och kritiserade det för ett alltför fritt associerande. Idag beundras verket för sin spontanitet och infallsrikedom.

Ett annat skönlitterärt verk som behandlas ingående är Vergilii död (1945) av den österrikiske författaren Hermann Broch. Romanen påbörjades då författaren satt i koncentrationsläger, varifrån han dock lyckades undkomma. Här skildras de sista timmarna i den romerske poeten Vergilius liv. Han bestämmer sig för att bränna sitt stora epos Aeneiden, då han ifrågasätter både sitt liv och sitt verk. På liknande sätt ifrågasatte Broch litteraturens roll och berättigande efter andra världskriget. Liv och död samspelar i denna roman såväl på ett personligt som på ett politiskt plan. När romanens handling utspelar sig befinner sig historien vid en vändpunkt mellan den hedniska och kristna epoken, och när Broch skrev sin roman hotades den europeiska civilisationen av nazismen. Både författaren och den författare han skriver om ville avsvära sig litteraturen. Vergilii död blev också Brochs sista verk, hans svanesång.

Och givetvis ägnar Compagnon ett kapitel åt begreppet svanesång, som bygger på föreställningen att svanen hela livet är stum men strax innan den dör sjunger en vacker och smäktande avskedssång. Denna myt har en lång tradition som går tillbaka till antiken och har även satt många spår i den europeiska litteraturen, särskilt i den romantiska poesin.

Spännvidden är som synes stor i La vie derrière soi och författaren rör sig obehindrat mellan litterära texter, konstverk och musikkompositioner. Utgångspunkten för Compagnons resonemang kan vara såväl upphovsmännen själva, deras liv och erfarenheter, som de konstnärliga alstren. Dessutom hänvisar han flitigt till olika studier om åldrande och skapande alltifrån antiken, då Platon i Staten lovprisade ålderdomen, till modern tid och Simone de Beauvoirs magistrala verk La vieillesse (1970), som dock i mindre utsträckning tar upp litterärt skapande. Likaså finns det referenser till verk av den amerikanska forskaren Eve Kosofsky Sedgwick, den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward Said och den tyske filosofen Theodor Adorno. Namn och titlar droppar tätt över sidorna utan någon större systematik. Bokens komposition tycks mer associativ än kronologisk eller tematisk, vilket kan försvåra orienteringen i det rika materialet. En inledande översikt som ger bakgrund och placerar in de behandlade frågorna i en större kontext skulle, vid sidan av ett personregister, utan tvekan kunna underlätta läsningen. Jag saknar också en redogörelse för hur synen på ålderdomen har förändrats över tid, något som hänger samman med hur människors livslängd successivt har ökat. Att vara gammal är inte detsamma idag som till exempel under 1700-talet.

För en svensk publik torde Compagnon vara mest känd för sin lättsamma och informativa presentation av Montaigne i boken En sommar med Montaigne­ (2014). Denna bok, som bygger på en fransk radioserie som sändes under några sommarveckor, blev en bästsäljare i sitt hemland och såldes i mer än 150 000 exemplar. Liknande böcker om Proust och Baudelaire­ följde. Även dessa nådde stora försäljningsframgångar och finns också i svensk översättning. Compagnons väg till litteraturen var emellertid inte spikrak. Han utbildade sig först till ingenjör vid École­ Polytechnique i Paris, men tröttnade snart på att konstruera broar och vägar, ändrade radikalt yrkesinriktning och gav sig i kast med litteraturen, påhejad av Roland Barthes med vilken han i unga år åt middag en gång i veckan. År 1985 blev han professor vid Columbia University i USA och 1994 vid Sorbonne i Paris.

Compagnon är i första hand Proustforskare, men han har också blivit hyllad för sina studier Le Démon de la théorie. La littérature est-elle une science­ exacte? (1998) och Les Antimodernes, de Joseph Maistre à Roland Barthes (2005). I den förstnämnda tar han upp de strömningar från 1960- och 70-talen och framåt som i opposition till tidigare, ofta biografiskt inriktad forskning, försökt komma fram till nya tolkningar av litterära texter utifrån nya teorier, utvecklade av bland andra Pierre­ Bourdieu, Judith Butler och Gérard Genette. Compagnon ger här prov på en högst pragmatisk inställning i sin diskussion om de nya teoriernas möjlighet att bidra till ökad förståelse av skönlitteraturen. Les Antimodernes kan delvis ses som skriven i protest mot en utbredd glorifiering av det moderna. De antimoderna är enligt Compagnon inte i första hand de konservativa och reaktionära. Istället gäller termen de som går framåt genom att titta i backspegeln. Enligt Jean-Paul Sartre var det så Baudelaire förhöll sig till moderniteten. Genom analyser av författare som Chateaubriand, Flaubert och Cioran visar Compagnon hur motståndet mot det moderna kunde ta sig uttryck.

Compagnons senaste verk, La vie derrière soi, om ålderdomens plats i vår civilisation, är en lärd odyssé genom de skapande konsterna, en briljant uppvisning av kunskap. Här erbjuds en läsning som är oavbrutet tänkvärd och lustfylld.