Palme skriver om den amerikanska opinionens tro på rättfärdigheten i det egna landets utrikespolitik, och hur denna tro krockar med den aktuella verkligheten: ”USA hade sänt trupper för att försvara frihet och demokrati […] På vägen till Thermopylae hamnade de i Song My. Och för detta får många, vietnameser och amerikaner, ge livet än.” För den som har läst Hjalmar Gullbergs klassiska dikt ”Död amazon” är anspelningarna tydliga. (”För Thermopyle i vårt hjärta/måste några ge livet än.”) Intressant nog nämner Palme inte ”Död amazon”, han räknade uppenbarligen med att läsarna kunde sin Gullberg.

I Att vilja gå vidare beskriver Palme också vilket inflytande de 40-talistiska författarna Stig Dagerman, Karl Vennberg och Lars Ahlin haft på honom. Kanske hade detta sin betydelse när han gjorde den litteraturintresserade Krister Wickman till utrikesminister. Wickman medverkade, tillsammans med bland andra Dagerman, Vennberg och Ahlin, i antologin Kritiskt 40-tal (1948).

Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker på att vi idag har en statsminister som endast läser enklare deckare. Man kan också sakna politiker med Palmes stilistiska förmåga. Samtidigt är det tydligt att Palmes formuleringsglädje ofta ledde honom vilse, han var alltför förtjust i färgstarka uttryck som ”hatets och illviljans kolportörer”.

Påfallande i Palmes texter från 70-talet är hans naiva inställning till den kommunistiska sidan i Vietnamkriget. Det hade varit möjligt att kritisera USA utan att romantisera FNL och Nordvietnam. Samma naivitet inför diktaturer i tredje världen visade han när han 1975 åkte till Kuba och hyllade Fidel Castro.

Visst kan Fredrik Reinfeldt uttrycka sig svajigt om Ryssland och Ukraina. Men det är osannolikt att han, eller Stefan Löfven, skulle kunna hamna lika fel i utrikespolitiska frågor som Palme gjorde. Och ännu mer snett hamnade den av Palme beundrade poeten Karl Vennberg, som ofta vurmade för diktaturer av skilda kulörer.

Obildade teknokrater är tråkiga, men det är nog ofta tryggare att styras av dem än av poetsjälar. Det är väl dock inte omöjligt för en politiker att kombinera beläsenhet och sunt förnuft.