Introduktionen är daterad den 6 juli 2012, två dagar efter den historiska presskonferensen vid CERN, då fysikerna nästan proklamerade att de hade upptäckt Higgsbosonen. Boken måste alltså ha legat färdig ett tag, i väntan på att fysikerna vid CERN skulle samla sig till ett offi­ciellt heurekaögonblick. Exakt när det skulle komma har ingen vetat, ända sedan jakten på Higgs drog igång på allvar under 2010, då den för ändamålet specialbyggda acceleratorn LHC (Large Hadron Collider) äntligen kunde börja användas för sitt verkliga ändamål. Det var också det år Baggott började arbetet med sin bok.

Det besvärliga för den som vill skildra vetenskapliga upptäckter i realtid är ju att de nästan aldrig inträffar i ett bestämt nu. Nästan alltid sker de stegvis, i små inkriment, där flera olika experimentella resultat läggs till andra tills tillräckligt många aktiva forskare till slut kan ­enas om att slutsatserna är tillräckligt säkra för att en ny sten ska kunna läggas in i det vetenskapliga fundamentet. Oftast är det först efter några år som historien verkligen kan skrivas, då de dramatiska vändpunkterna blir tydliga, och enskilda dagars betydelse i det vetenskapliga bygget framträder.

Jim Baggotts bok lider av det här. Inte ens på själva dagen ”D”, som han måste ha gått och väntat på i åtminstone två år, lyckas ju CERN-fysikerna klämma ur sig ett riktigt tillkännagivande av en upptäckt. På presskonferensen den 4 juli talas istället, förenklat uttryckt, om att man med stor sannolikhet upptäckt en partikel som är konsistent med de egenskaper som förväntas av Higgsbosonen.

För att skeenden av det slaget ska ­kunna beskrivas så att det blir både stilistiskt och innehållsligt engagerande för den oinvigde, måste författaren bestämma sig för några stora linjer. Detaljerade redogörelser för letandet efter nästa vetenskapliga byggsten måste laddas med en känsla av att något står på spel. För det är ju just det som driver de aktiva forskarna, att de är genuint angelägna om att hitta nästa svar, för att kunna ställa nästa fråga.

Higgspartikeln brukar beskrivas som den sista viktiga pusselbiten i fysikernas så kallade standardmodell, teorin som förklarar hur de partiklar och krafter som bygger upp världen hänger samman. Allt utom gravitationen kan standardmodellen förklara. Hur den svaga och starka kärnkraften fungerar (vad som håller samman atomkärnorna och vad som händer när de sönderfaller eller klyvs). Vad ljus och andra former av elektromagnetiska fält egentligen är och hur dessa fenomen hänger samman med materian. Det ligger många mödosamma fysikertimmar bakom det teoribygget. Men när det var nästan klart upptäckte man att något fattades. Teorin gav ingen förklaring till egenskapen massa hos flera viktiga materiepartiklar. Den brittiske fysikern Peter Higgs var en av dem som införde ytterligare ett fält, som sedermera fick namnet Higgsfältet, för att teorin skulle hänga ihop med de egenskaper man visste att partiklar som till exempel de kvarkar som bygger upp atomkärnorna faktiskt har. Som en sirap vilken genomsyrar hela världen bromsar Higgsfältet upp materiepartiklar och ger dem sin tröghet. Förenklat kan man säga att det är tack vare denna mekanism som världen har substans. Och det är genom Higgspartikeln, eller rättare sagt Higgsbosonen, som vi kan få en bekräftelse på att det här fältet finns.

Inte att undra på då att världens fysiker har väntat på resultaten vid LHC med stor spänning. När Higgspartikeln nu verkar vara en realitet innebär det att nästa steg vidare kan tas i finjusteringen av standardmodellen, med siktet ställt på att så småningom också hitta en helt ny övergripande teori för att kunna inkludera den gäckande tyngdkraften, gravitationen, i ekvationen.

Med allt detta sagt är det ändå svindlande att tänka sig att de europeiska skattebetalarna faktiskt pungat ut med miljardtals kronor för att komma till den punkt vi nu befinner oss. Det politiska spelet bakom jakten på Higgspartikeln berörs i Baggotts bok. Men det blir aldrig riktigt förståeligt hur de europeiska fysikerna får igenom bygget av LHC. Mer begripligt framställs de amerikanska fysikernas misslyckande i att övertyga Clintonadministrationen att lägga motsvarande summa på en amerikansk accelerator. Den tid är definitivt över då fysikerna, i egenskap av atomkärnans domptörer och kärnvapnens konstruktörer, fick vad de ville genom att knäppa med fingrarna.

För att den här typen av berättelse ska kunna bli inkluderande för den som inte själv deltar i det vetenskapliga bygget, måste skribenten göra sig till uttolkare av de stora linjerna. Baggott är istället ganska ängsligt redovisande, vågar inte själv lyfta fram, utan låter istället en myriad av röster tala, skildrar omgångar av tillfällig frustration varvat med smällande champagne­korkar. Efter några sådana vändor genom den moderna fysikens hundraåriga historia är det lätt att tappa intresset, eftersom den större dramatiska bågen saknas. Det är med stigande irritation jag läser Baggotts bok. Att den dessutom tryfferas med de till synes obligatoriska maskulina liknelserna och skämten som så ofta förekommer i den här typen av (populär-)vetenskaplig litteratur gör inte saken bättre. (För att beskriva vad symmetri är används ett kvinnoansikte som ska illustrera klassisk skönhet. Relativitetsteorin förklaras genom att Einstein får säga att en timme på en bänk bredvid en vacker flicka går lika snabbt som en minut i ett annat sammanhang. Det här skulle inte vara ett problem om det också, någon enda gång, förekom liknande referenser ur motsatt perspektiv. Också valet av liknelser och skämt handlar om vem man vill inkludera. )

Ett annat intressant spår som bara berörs i förbigående i boken är hur partikelfysikernas bloggande, och ständiga läckor om förväntade resultat från LHC, effektivt håller allmänhetens och massmediernas intresse uppe i väntan på mer solida resultat. Hellre några läckor här och där som visar sig inte helt stämma med verkligheten, än benhårda och validerade resultatredovisningar vartannat år, om skattebetalarnas intresse ska hållas uppe. Baggott nämner det, men en mer systematisk genomgång av partikelfysikernas kommunikationsstrategi hade kanske kunnat belysa och begripliggöra också spelet kring finansieringsfrågorna.

Men det mest obegripliga med Baggotts bok är ändå att han lämnar det bredare resonemanget om Higgsfältets avgörande roll i att ge världen substans, till ett två sidor långt efterord. Det är ett underligt angreppssätt om boken vill nå utanför de smalare fysikerkretsarna. Med fler ställen i boken där han hjälper läsaren höja blicken och skapar en känsla för vad som faktiskt står på spel hade hans visserligen förtjänstfullt detaljrika genomgång av de olika stegen i fysikernas arbete kunnat bli mer tillgänglig och kommit mer till sin rätt.