Den som vill skriva om svensk pedagogik måste röra sig fram och tillbaka mellan vad som har hänt i den politiska sfären och i den vetenskapliga, men också i lärarutbildningen och i skolan. Mer än om ett speciellt vetenskaplig fält rör det sig om en miljö, varför man bör tala om skolreformer innan man talar om pedagogik som vetenskap i Sverige.

Eftersom jag själv var student vid lärarhögskolan i Göteborg i början av 1970-talet, kan jag intyga att den pedagogik som undervisades var den progressivistiska, där det poängterades att ”katederundervisning” är gammalmodigt och att läraren enbart ska vara stödjande. Det lärdes ut att arbetssättet var minst lika viktigt som innehållet och att läraren skulle ha ansvar för ”hela” eleven samt att ”eleven bör stå i centrum”. Den progressivistiska pedagogiken utgår från att eleverna självmant kommer att söka kunskap om de bara slipper läxor och examina. Detta därför att det är roligt att lära sig saker. Elevernas kunskap kommer då att vara speciellt värdefull eftersom den växer fram utifrån deras egna erfarenheter och behov. Olika typer av standardprov och examina bör avskaffas och bara diagnostiska prov behållas. Betyg bör ges så sent som möjligt. Att kräva ett korrekt uppträdande eller att rätta uppsatser med rödpenna uppfattas som ett hot mot elevens rättighet att uttrycka och utveckla sin personlighet. Ännu längre gick bland andra Donald Broady i den radikala utbildningstidskriften Krut, där det talades om en dold läroplan. Samhället påstods använda skolan för att indoktrinera, kontrollera och styra eleverna, och i förlängningen göra dem till kapitalismens löneslavar. Lärarens uppgift var att uppmärksamma eleverna på detta förtryck, så att de kunde göra motstånd.

De teoretiker som var i ropet var exempelvis Paolo Freire som talade om utbildning som medvetandegörande och uppror. Foucault beskrev utbildning som maktutövning och social kontroll, medan Bourdieu varnade för utbildning som privilegium och som sortering av elever. Dewey talade om utbildning som fostran för demokrati och Bernstein om att arbetarbarns språkliga koder var lika värdefulla som mer utvecklade språk. Ingen av de här teoretikerna talade om att ämneskunskaper har ett egenvärde.

Den radikala pedagogikens segertåg kom att sammanfalla med en kraftig expansion av skolväsendet i Sverige. Det fanns en politisk enighet om att förlänga skolplikten, men inte om att ta bort den välfungerande realskolan som använde inträdesprov och slutexamen. En enhällig läroverkslärarkår varnade för att kvaliteten skulle sjunka om realskolan slogs ihop med folkskolan till en enhetsskola. Men sammanslagningen genomfördes ändå, efter en utredning med Stellan Arvidson som huvudsekreterare och med folkskollärarnas stöd. Därmed inleddes den långa serie av beslut där svenska politiker bortsåg från utbildningskvaliteten och ämneslärarnas erfarenheter och istället framhöll ökad social jämlikhet som skolans mål.

Beslutet om att införa grundskolan, som den nya skolformen kom att kallas, togs 1962 och kompletterades med en ny läroplan för grundskolan 1969 under skolminister Olof Palme. Skolan skulle bidra till att avskaffa klassamhället och vara en spjutspets mot framtiden. År 1969 blev grundskolan examensfri, betyg skulle ges vid få tillfällen och begreppet godkänd som krav för att flyttas till högre kurser avskaffades. Antalet timmar i teoretiska ämnen skars ner, samtidigt som mer tid anslogs åt praktiska ämnen och yrkesorientering.

Skolplikten förlängdes vid en tidpunkt när årskullarna var speciellt stora. På kort tid skulle ett stort antal skolor byggas, och det saknades utbildade lärare för det nya högstadiet. Lärarutbildningen expanderade snabbt, vilket ledde till att många unga medarbetare anställdes vid de nytillkomna institutionerna. De nya pedagogerna hade ofta anammat en politiskt radikal syn på skolans uppgift och hade sällan någon längre praktisk eller akademisk erfarenhet. Genom att så många nyanställdes samtidigt, lades grunden till en miljö inom pedagogik och lärarutbildning som kom att permanentas. Många av de personer som kom in i miljön på 1970-talet har nu gått i pension men har som handledare lärt upp efterträdare som ofta har tagit över deras värderingar.

Det mest tydliga exemplet på den här utvecklingen är lärarhögskolan i Stockholm som skapades på 1950-talet och som under årtionden var den socialdemokratiska regeringens skötebarn. Den illustrerar att lärarhögskolorna uppfattades som en viktig kanal för att göra partiets ideologi till statens. När till slut klagomålen mot den politiserade miljön blev för starka, räddades lärarhögskolan i Stockholm för några år sedan genom att den fördes över till Stockholms universitet. Det är oklart om någon större förändring har skett i själva verksamheten, eftersom delar av personalen flyttade med. Namn som förknippas med lärarutbildningen i Stockholm är förra rektorn Ingrid Carlgren och professorn i pedagogik Bengt-Erik Andersson, den senare författare till en bok med den talande titeln Spräng skolan! (1999).

Kommunaliseringen av skolan 1989 var en repris på införandet av grundskolan. Den ansvarige skolministern Göran Persson fick med sig Vänsterpartiet och Lärarförbundet för att köra över ämneslärarna. År 1999 införde Sverige en ny lärarutbildning som hade som mål att skapa enhetslärare, en uppföljning av enhetsskoleidén. Alla lärare skulle ses först och främst som lärare, och de skulle samläsa under en del av utbildningen för att senare specialisera sig. Kraven på behörighet luckrades upp. En ytterligare reform ville gå ännu längre i samordning av gymnasieskolans yrkes- och studieförberedande program men genomfördes aldrig i och med regeringsskiftet 2006.

Den forskningsvärld som har utvecklats parallellt med skolbesluten och expansionen av lärarhögskolorna utmärks av att politik, utredningsväsende och forskning tillhör en och samma miljö. Som Gunnar Richardson säger i sin välkända bok om svensk skolhistoria har statliga utredningar ända från 1950-talet knutit till sig ibland så många som 140 eller 150 experter. Det innebär att det knappt kan ha funnits någon universitetspedagog som inte deltog i de utredningar som låg till grund för de reformer som ovan nämnts. Utredningsmaterialet är dessutom varje gång enormt och omfattar mellan 2 000 och 5 000 sidor. Ett gigantiskt underlag togs regelmässigt fram innan beslut fattades. Men, som Richardson understryker, därefter lyste uppföljningarna av besluten med sin frånvaro.

När man idag läser veteranen Sixten Marklunds bok Vår skola från 1974 om de svenska skolreformerna nås man av en doft av 1960- och 1970-tal. Läsupplevelsen kan jämföras med att se stringbokhyllor eller att höra signaturmelodin till C G Hammarlunds program Sveriges bilradio. Marklund ifrågasätter inte ett ögonblick att förändringarna varit av godo. Han viftar bort invändningar om sjunkande kvalitet med att undersökningsresultat aldrig är värderingsfria. Det nämns i förbifarten att skolpolitik är just politik och inget annat. När man läser texten med facit i hand kan en reaktion vara att vilja utkräva ansvar. Men vem ska man utkräva ansvar av om besluten framstår som kollektiva? Vare sig Marklund eller Richardson hänvisar till enskilda forskare. Istället presenteras reformerna som politiska och forskningsbaserade kollektiva konsensusbeslut.

I Marklunds bok kan vi se hur de problem skapades som vi idag brottas med. När sifferbetygen infördes på 1960-talet tog man alltså bort begreppet godkänd och lade på så sätt grunden till att vi nu har elever på högstadienivå med kunskaper som motsvarar lågstadiets. Den sista studentexamen genomfördes 1968 och därmed den sista betygsnormering som vi har haft i form av examensskrivningar. Det är mot den bakgrunden inte konstigt att betygsnivåerna numera kan variera så starkt som de gör.

Det speciella med 1960- och 1970-talens allians mellan politiker och radikala pedagoger var att de nya pedagogerna fick monopol på samhällsområdet lärarutbildning genom att staten bestämde att den statliga lärarutbildningen var den enda som gav ”behörighet”. Staten har också de facto utövat ett monopol på forskning om utbildning genom tilldelning av så kallade sektorsmedel, där de forskningsansökningar beviljats stöd som har kunnat ge legitimitet år den politik som staten har velat bedriva. Detta dubbla monopol har gjort att verksamheten inte har behövt ta till sig kritik.

Samtliga personer som talar om svensk pedagogik är eniga om att utredningsvärlden, den politiska världen och den akademiska pedagogiska världen flyter ihop. Personer går också in och ut mellan olika roller, och den som har haft kontakt med skolan under de senare decennierna känner igen namn som Torsten Husén, Urban Dahllöf, Jonas Orring, Sixten Marklund och Ulf P Lundgren och förknippar Kjell Härnqvist med begreppet begåvningsreserven, Tomas Kroksmark med didaktik, Tomas Englund med läroplaner, Ference Marton med fenomenografi och Roger Säljö med socialkonstruktivism.

Staffan Selanders antologi från 1992 med artiklar från Forskning om utbildning påminner om de namn som har dominerat fältet. En artikel från 1976 är speciellt läsvärd än idag, nämligen den av Staf Callewaert och Daniel Kallós med kritik från vänster av progressivismen som framställs som en ”rosa våg” bestående mer av slagord än av analys. De inriktningar som tas upp är dialogpedagogik, demokratisk pedagogik, befriande pedagogik, utvecklingsinriktad pedagogik, kreativ pedagogik, projektorienterad och problembaserad pedagogik.

Några av de uppräknade professorerna har med tiden ändrat inställning utan att dock ha kunnat ändra den allmänna inriktningen. Donald Broady är mindre radikal idag och intresserar sig för utvärdering av kvalitet i pedagogisk forskning. (Tydligen håller få arbeten måttet.) En professor som också har slagit in på ett nytt spår är Ference Marton som studerar varför kinesisk utbildning får så bra resultat. Kjell Härnqvist har nyanserat sina påståenden om begåvningsreserven. Flera kända namn har nu uppnått pensionsåldern, men progressivisterna är fortfarande aktiva och framträder bland annat under namnet Lärarutbildningskonventet för att protestera mot den borgerliga alliansens nyordning.

Reformer behövs dock idag. Sverige hade ett stabilt system med skickliga lärare när den tidigare reformperioden inleddes på 1960-talet, vilket förklarar varför genomslaget för förändringarna inte kom omedelbart. På 1980- och 1990-talen ökade medvetenheten om en kris, men det var ändå inte förrän internationella jämförelser slog igenom som allmänhet och politiker vaknade. De negativa resultaten för Sverige kommer nu slag i slag. Den internationella kunskapsutvärdeingen PISA 2009 visar att Sverige utmärker sig genom att resultaten har sjunkit på alla de undersökta områdena. Den välkända TIMSS-undersökningen i matematik och naturkunskap konstaterade 2007 att inget annat land, vid sidan av Bulgarien, har tappat så mycket som Sverige.

Allmänheten har nu förstått att Sverige har sjunkande resultat. Men få har klart för sig att Sverige samtidigt har gjort en enorm satsning på forskning om pedagogik. I Selanders antologi anges att det mellan 1967 och 1974 publicerades 770 vetenskapliga arbeten om pedagogik i Sverige, och då har lärarhögskolornas produktion inte räknats med utan bara de fristående universitetsinstitutionernas. Mellan 1944 och 1980 lades det fram 213 doktorsavhandlingar i pedagogik. Nu produceras det runt 100 varje år. Sverige har idag drygt hundra professorer i pedagogik, doktorander får numera i Sverige heltidslön under fyra år, och varje avhandling representerar en investering på mellan en och två miljoner kronor för skattebetalarna. Den enda rimliga orsaken till att samhället satsar så stora summor är att man vill förbättra utbildningen för barn och unga. Universitetspedagoger brukar svara undvikande när man frågar om den praktiska tillämpningen av deras resultat, men om den pedagogiska forskningen inte förbättrar skolresultaten har skattebetalarna ingen anledning att finansiera en verksamhet av den här omfattningen.

En förklaring till att den pedagogiska forskningen inte har lett till bättre skolresultat är att avhandlingarna undvikit ämnen som skulle kunna hamna i konflikt med den påbjudna politiska linjen. Avhandlingarna baseras dessutom ibland på så pass få försökspersoner att allmängiltiga slutsatser inte kan dras. De undersökta perioderna är inte sällan korta, speciellt i jämförelse med komplexiteten i det beteende som ska studeras. Vissa avhandlingar handlar om politiska och sociala attityder knutna till klass, kön och etnicitet snarare än om studieansträngningar. Det finns få avhandlingar som systematiskt jämför olika sätt att undervisa för att se vilken metod som är mest framgångsrik.

En försvarare av pedagogik-ämnet skulle kanske säga att pedagogik omfattar mer än skolundervisning. På administrativ nivå sorterar pedagogik under utbildningsvetenskap (man har varit mån om att ordet ”vetenskap” ska finnas med, eftersom det ger prestige). Många universitetspedagoger försöker också komma bort från den praktiska kopplingen till skolan. Man vill inte se ämnet som ett stöd till en yrkesutbildning utan vill hellre knyta an till en samhällsvetenskaplig teorivärld, ungefär som i ämnet sociologi.

Hur gör framgångsrika länder? I östasiatiska länder som Japan och Kina arbetar man mycket praktiskt när det gäller skolutveckling. Lärarna samarbetar för att höja resultaten från år till år. Man utser ”förstalärare” eller ”mästarlärare” som ger demonstrationslektioner, numera inspelade på video. Östasiatiska skolor har ofta större grupper och billigare läromedel och deras lärare ha inte sällan kortare utbildning. Ändå får deras skolor ofta bättre resultat än de svenska. Man accepterar inte att elever stör eller vägrar att arbeta.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Finland upprätthåller också ordningen i skolorna och kan rekrytera intelligenta och ambitiösa lärare. Forskningen om pedagogik har ofta en praktisk inriktning. Ett typiskt ämne kan vara: Är metod X eller metod Y mest framgångsrik när det gäller att lära ut ett visst avsnitt i kemi i årskurs 8? Vid övningsskolor får blivande lärare studera hur skickliga lärare arbetar. Både i Östasien och i Finland fokuserar man på att förbättra inlärningen av ämneskunskaper.

Trots alliansens reformer är det i stort sett samma personer som tidigare som ansvarar för lärarutbildningen och som leder forskningen i pedagogik. Den politisk-pedagogiska miljön är alltså i det närmaste oförändrad. Det som har hänt med själva läraryrket kan beskrivas som en proletarisering, eftersom lärarlönerna i Sverige numera är påfallande låga i förhållande till utbildningens längd. Under årtionden har inte staten försvarat lärarens auktoritet i klassrummet. Det är därför föga förvånande att läraryrket väljs bort av intelligenta och bildade studenter, alltså just de personer som systemet i första hand skulle behöva rekrytera. Bland annat har andelen barn till lärare kraftigt minskat bland lärarstudenter.

Det som hänt med rekryteringen till yrket speglas av Jan Sjunnesson i en artikel i Pedagogisk forskning 2011. De nya lärarstudenterna är kvinnor från familjer med svagt kulturellt kapital. De har påfallande dåliga skolresultat. Beslutet att söka lärarutbildning kan vara en följd av att de har haft svårt att komma in på andra utbildningar. I lärarutbildningen möter de en miljö som fortfarande citerar de teoretiker som nämnts och som påstår att samhället och skolan är förtryckande. De får lära sig att analysera skolan med begreppen klass, kön och etnicitet. Resultatet är, som Sjunnesson säger, en total förvirring hos de här teoretiskt och språkligt svaga studenterna.

Jag vill avsluta med en personlig anekdot med anknytning till lärarutbildningen i Göteborg i början av 1970-talet. Mina medstuderande bad mig att som kursombud i institutionskollegiet fråga vad en lärare ska göra i en högstadieklass i förorten om eleverna vägrar att rätta sig efter hans eller hennes anvisningar. Uppenbarligen uppfattades det som en opassande fråga men efter en generande tystnad svarade en av universitetslärarna: ”En väl förberedd lektion misslyckas aldrig.” Eftersom varje lärare vet att detta är ett absurt svar, avslöjar det att när det kommer till en krock mellan den utopiska bilden av undervisning och verkligheten, har man på lärarhögskolan föredragit utopin.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet. Hennes senaste bok är Latinamerikanska ikoner. Nio populistiska 1900-talsmyter (Atlantis 2010)