För den som aldrig har hört talas om Winston Churchills ohängde son Randolph kan även detta verka vara en trivialitet. För den som har stött på någon av alla lamentationer som vanligen stiger ur Randolph Churchills kölvatten, är det ett tecken på anmärkningsvärd människokärlek från Wodehouses sida. Mer typisk var Evelyn Waugh, som när han fick veta att Randolph Churchill låtit avlägsna en godartad tumör, konstaterade att det var en triumf för modern läkarvetenskap att ha lyckats finna den enda del hos Randolph som var godartad och sedan avlägsna den.

Det finns hos Wodehouse en barnslig önskan om att tycka om alla han stöter på, bara det är möjligt. Det enda undantaget var litteraturkritiker. I förordet till Summer Lightning från 1929 sätter han tonen:

En viss kritiker – för sådana människor finns, tyvärr – gjorde det elaka påpekandet om min förra roman att den innehöll ’alla de gamla Wodehousefigurerna under andra namn’. Han har vid det här laget antagligen blivit uppäten av björnar, liksom barnen som gjorde narr av profeten Elisha: men om han fortfarande är i livet kommer han inte att kunna anklaga Summer Lightning för någon liknande. Med min överlägsna intelligens har jag överlistat honom denna gång genom att använda mig av alla de gamla Wodehousefigurerna under samma namn. Jag kan tänka mig att det får honom att känna sig rätt löjlig.

25 år senare nöjde sig inte Wodehouse med att arrangera möten med sina kritiker i de egna spalterna, han skrev direkt till dem. Oxfordakademikern Sophie Ratcliffe, vars sammanställning av Wodehouses brev under titeln A Life in Letters nu har kommit i amerikansk upplaga, citerar honom: ”Så här på kvällskvisten i mitt liv är mitt främsta nöje att skriva stinkbomber till folk som attackerar mig i pressen. Don Iddon ägnade mig ett av sina hånleenden i the Mail häromdagen och jag har just författat honom en stinkbomb, där jag bland annat frågar om detta ska pågå ända tills han dör av fettdegeneration av hjärnan. Jag skickade en pärla till Nancy Spain på Daily Express. Inget svar, så jag antar att det tog livet av henne.”

Brevet till Nancy Spain, som gällde hennes kritik av brevsamlingen PerformingFlea, är en sur och vresig akt. Det är inte en av Wodehouses komiska höjdpunkter. Men något hade hänt mellan omdömet om Randolph Churchill och utskällningen av Nancy Spain. En händelse som för alltid ändrade Wodehouses liv.

Wodehouse och hans hustru Ethel bodde i den välbärgade, utlandsengelska kolonin i Le Touquet vid franska kanalkusten när andra världskriget bröt ut. Wodehouse internerades av tyskarna, sattes först i läger och tilläts sedan bosätta sig under övervakning på hotel Adlon i Berlin. Därifrån gjorde han på tysk uppmaning några underhållande radiosändningar, avsedda för den amerikans_ka publiken. Det mottogs inte med blida öron därhemma. Oswald Mosley hade just internerats och William Joyce, ”Lord Haw-Haw”, sände sin antibrittiska propaganda från Berlin.

Det var ett monumentalt misstag av Wodehouse. Hans radiomanus kunde inte med sämsta vilja vridas till något politiskt. Att kalla honom ”tyskvänlig”, ens i någon kulturell förkrigsmening, vore helt missvisande. Men att alls uppträda i tyska radiosändningar var naturligtvis direkt opassande. Till och med en del vänner och bekanta till Wodehouse upprördes och såg sig tvungna att offentligt ta avstånd från honom. Det fanns dessutom politiker hemma i England som såg en möjlighet att utnyttja händelsen för att kunna pråla med sin egen patriotism.

Berlinsändningarna har dissekerats och diskuterats ingående sedan dess. Det finns inget oklart med vad som skedde. Wodehouse överraskades av kriget till följd av sin egen naivitet. I slutet av april 1939 skriver han i ett brev att han har en tilltagande känsla av att ”världen aldrig varit så långt från krig som den är nu”. När kriget är ett faktum gör han ett par halvhjärtade försök att fly. De slutar i motorstopp. En dag står tyskarna för dörren. De beslagtar mat och, påstår Wodehouse, återfinns objudna i badrummet. Att det skulle bli besvärligare än så verkar inte slå honom. Det hela påminner en aning om hur Wodehouse redan 1909 beskrev en invasion av England i ”The Swoop or How Clarence Saved England”. Det värsta som händer där är att ockupationsarmén marscherar över en golfbana, utan att lägga tillbaka de grästuvor den river upp.

Men en dag får Wodehouse tio minuter på sig att packa inför sin internering. Ethel lyckas, enligt egen uppgift, slänga ned Shakespeares samlade verk, en pyjamas och en lammkotlett i en resväska, lämna över den till sin man och med det försvinner han iväg.

Det fanns inget angenämt för Wodehouse med denna episod. Det hände att han transporterades med andra interner i boskapsvagnar, det var ont om mat, smutsigt och kallt. Här kan man möjligen ana en annan delförklaring, vid sidan av Wodehouses politiska naivitet, till Berlinsändningarna. Redan från första början tycks han bestämma sig för att det enda sant engelska sättet att hantera situationen är att visa ”stiff upper lip”. Han återkommer till hur förvånansvärt snabbt det går att vänja sig vid de tristaste förhållanden. Han drar paralleller till sin älskade skoltid vid Dulwich College, som ett sätt att normalisera det onormala. Wodehouse bestämmer sig helt enkelt för att försöka strunta i kriget och fortsätta arbeta efter bästa förmåga. Han skriver inte mindre än fyra komiska romaner under kriget, däribland ”Joy in the Morning”, och hans radiomanus var från början historier han skrivit för att lätta upp tillvaron för sina medinterner. Därtill kommer hans naturliga människokärlek. Han är alls inte tyskvänlig, men om en tysk behandlar honom vänligt, kan han inte låta bli att tycka om just det exemplaret.

Hans dåliga omdöme under kriget följde honom resten av livet, och hans bristande tålamod med kritiker hade sin rot där. Antydningarna om att Wodehouse hade sålt sig till tyskarna fanns alltid i bakgrunden.

Den här brevsamlingen spänner över hela Wodehouses vuxna liv. Vi får följa honom från skolan, till de första framgångarna, tiden i USA, Hollywood och Broadway. Två ämnen är konstanta: pengar och jakten på intriger. Det hör inte till ovanligheterna att Wodehouse refererar hela romanidéer i sin korrespondens för att få synpunkter eller lösningar på kniviga problem. Han håller ständigt ett öga, eller snarare två ögon, på kassan. Ibland blir breven nästan pornografiska uppräkningar av inkommande eller önskade arvoden. Då och då finns underhållande omdömen om bekanta. H G Wells, helt dominerad av sin älskarinna Odette Keun, beskrivs som ”en krossad kanin”. När Kingsley Amis, som tidigare kritiserat Wodehouse, slår igenom 1954 med Lucky Jim imponerar det inte på humorns nestor: ”Jag antar att han är en av de där klyftiga unga männen som jag tycker så illa om. De blir nästan aldrig något av dem i längden.”

Ett och annat utbyte kolleger emellan är omisskännligt egenartat, som i ett brev till satirikern Tom Sharpe i början av sjuttiotalet:

Så rätt du har om vikten av grejerna i mitten. Det är det som gör att min roman har fastnat. Den är utmärkt fram till kapitel sex och detsamma från ungefär kapitel tolv och till slutet, men jag har fått lov att tänka en hel del på mitten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det finns egentligen bara ett problem med denna välredigerade bok: den är ganska tråkig. Skälet är att Wodehouse inte tillhör de stora brevskrivarna. Hans ton är ofta sympatiskt småputtrig, tidvis aningen gnällig, men här finns mycket lite av Wodehouses innovativa formuleringskonst och nästan inget av det absurda. De strikt återhållna känslorna, som är en tillgång och ett verktyg i de komiska berättelserna, är här snarare en belastning.

Roligast hade jag när jag läste en kortrecension av boken på den virtuella boklådan Amazons amerikanska hemsida. Där stod:

Detta är den bästa bok om Italien jag någonsin läst. Jag har aldrig stött på ett mer insiktsfullt och dråpligare inifrån/utifrån porträtt av landet i den västerländska civilisationens centrum. Tim Parks borde ges en villa i Rom och titeln som brittisk ambassadör.

Det är precis den sortens bisarra förväxling som kunde utgöra startmotor i en bra Wodehousehistoria. Men det är kanske inte skäl nog att köpa just den här boken.