Långt efter sin död, närmare bestämt femtio år, flyttas den portugisiske författaren Fernando Pessoa till Jerónimos, den imposanta katedralen i Lissabon vars blotta uppsyn liksom basunerar ut Portugals forna storhet. Den småväxte mannens kvarlevor förs från familjegraven och placeras i en monumental ensamhet. En man som avled av följderna av en alltför stor alkoholkonsumtion, som levde ensam i hela sitt vuxna liv, som sov med penna och papper intill sängen och som inte ägnade omvärlden något intresse annat än när den gav honom stoff att drömma sig bort, en man som ansåg att ingenting var verkligt förutom sinnesförnimmelserna (observera: de egna sinnesförnimmelserna), grävs upp ur sin grav och får sin sista vila i nationens djupaste famn. Till allmän beskådan hedras ett öde som förnekade det allmänna, en människa som högre än allt annat värdesatte sin egen sömn och passivitet, och som hellre betraktade än deltog i det liv som pågick omkring honom.

Fernando Pessoa, den uppburne, den världsberömde, det portugisiska språkets störste sentida poet och prosaist, levde i exil i sitt eget fosterland och menade själv att han befann sig på ständigt resande fot, trots att han aldrig reste långt ifrån sitt Lissabon. Vad var det i hans öde, i hans personlighet, i hans spridda och oavslutade anteckningar som drog till sig intresse från hela världen?

Vad var det som fick honom att välja den ensamhet som de flesta skyr? Han sade nej till den kvinna han älskade och som älskade honom tillbaka. Under hela sitt liv kom hon att vårda de små gåvor han givit henne, hon kunde inte glömma honom, trots att hon gift sig med en annan man och att föremålet för hennes livslånga kärlek snart dog i sin ensamhet.
Ur kofferten funnen i Fernando Pessoas lya har det ensamma själslivet sipprat ut: Orons bok, sammanställd först långt efter hans död, med fragmentariska anteckningar, på lösa, ofta oläsliga blad som tillsammans bildar en enhet.

Den stympade samlar sig kring sin stump. Ur Orons bok: ”Vi älskar aldrig någon. Vi älskar bara den föreställning vi har om någon. Det är vår egen föreställning, det vill säga oss själva, som vi älskar.” Åren går och Fernando förändras i sin ensamhet, han åldras snabbare än sin omgivning, skyndar med nervösa steg längs stadens gator. Sömnen blir allt sämre. Rädslan för att bli galen blir i sig ett hot, ännu en galenskap. Självreflektionen drunknar i självreflektion.

Hur träffades de överhuvudtaget, Ophélia och Fernando? En annons i Diário de Notícias och den unga kvinnan söker kontorsarbetet, blir kallad till intervju. I trappuppgången står en man, ålderdomligt klädd, i svart, med kantad rund hatt, liten och mager, runda och små glasögon. Den unga kvinnan tycker att han ser ut som om han svävade ovanför marken, där han kommer gående upp för trapporna. Sedan blickarna, spänningen i luften. Ophélia berättar, många år senare:

”En dag fanns inget ljus på kontoret. Freitas var inte där och Osório var ute på ett ärende. Fernando gick för att hämta en fotogenlampa, tände den, och ställde den på mitt skrivbord. En stund innan stängningsdags slängde han till mig en lapp där det stod: ’Jag ber dig: stanna.’ Jag stannade, förväntansfull. Jag minns att jag stod och skulle ta på mig min kappa när han trädde in i mitt arbetsrum. Han satte sig på min stol, tog fotogenlampan som han hämtat i sin hand och började plötsligt – medan han såg på mig – att deklamera, som Hamlet inför sin Ofelia: ’O, kära Ophélia! Jag framlägger mina verser illa; jag brister i konsten att mäta mina suckar; men jag älskar dig till det yttersta! Ack! till det ytterstas yttersta, tro mig!’ Alldeles förvirrad, naturligt nog, och utan att veta vad jag skulle säga, tog jag på mig kappan och entledigade mig brådstörtat. Fernando reste sig med lampan i sin hand för att följa mig till dörren. Men så ställde han ned lampan, och utan att jag väntade mig det grep han tag i mig om midjan, kysste mig och – utan att säga ett ord – kysste och kysste mig, passionerat, som galen.”

Så inleds den förälskelse som varade i nästan ett år. Den skulle förbli hemlig, för Fernando ville ha det så. Uteblir ett brev från Ophélia rivs hans inre värld upp. Plötsliga utbrott av känslosamhet varvas med stunder av största lugn. Han skrattar som ett barn. Ophélia går fram till fönstret vid de tidpunkter som de kommit överens om, och Fernando dyker upp på trottoaren mitt emot, vinkar, gör grimaser, kastar slängkyssar, låtsas att han är full och raglar in i gatustolpar. Månader går, och Fernando börjar att dra sig undan.

På en promenad säger han plötsligt: ”Din kärlek till mig är lika stor som det där trädet.” Ophélia låtsas inte förstå. ”Men det finns inget träd där”, säger hon. ”Just därför”, säger han. Ophélia skriver ett brev, fyllt av frågor, Fernando svarar: ”Tack för ditt brev. Det bringade mig ledsnad och lättnad på samma gång. Ledsnad för att dessa ting alltid är ledsamma, och lättnad för att detta är den enda lösningen – att inte förlänga en situation som inte längre kan rättfärdigas med kärlek”. Torrt skriver han att hans kärlek är slut, för ”Tiden som gör att ansikten och hår åldras ser även till – och fortare ändå – att starka känslor försvinner”. Det är ett avskedsbrev och det mynnar ut i ett slags credo: ”Mitt öde tillhör en annan lag, vars existens lilla Ophélia inte ens känner till, och det blir allt mer underställt lydnaden till Mästare som inte är vare sig tillåtande eller förlåtande.” Sedan en tystnad, de springer på varandra en eller två gånger, men de pratar inte mer med varandra.

”Vi har inte någon talang för att älska. Och vem vill förresten bli älskad? Själva tanken på att vara älskad är tröttsam”, skriver Pessoa, i en anteckning som hittar in i Orons bok. En annan lyder: ”Jag inriktar mitt intresse enbart på mig själv. Världen utanför är och förblir en förnimmelse. Jag glömmer aldrig att jag förnimmer.”

Nio år skall gå och kontakten återupptas. Året är 1930, månaden juni. Ophélias systerson Carlos visar upp ett fotografi där Fernando Pessoa står vid en bardisk drickande ett glas vin. Ophélia vill ha ett eget exemplar av porträttet, ber Carlos att framföra det, och snart har Fernando skickat över ett med en kort dedikation: ”Fernando Pessoa, tagen på bar gärning berusad.” De skriver brev till varandra igen, promenerar tillsammans. Ophélia, många år senare, som änka: ”Fernando var förändrad. Inte bara fysiskt, för han hade blivit rundlagd, utan i sitt sätt att vara. Alltid nervös, levde han som förblindad av sitt arbete.”

Fernandos blick irrar, men den är samtidigt stirrig, som var han besatt av sig själv. Han röker mycket, fingerspetsarna har blivit gula. ”Fernando sade om och om igen att han blivit galen.” Ur Orons bok: ”Ingenting existerar annat än våra sensationer.” En tanke som han upprepar om och om igen: ”Allt är förnimmelser.” Poesin blir ett metaspråk. Livet ett meta-liv. ”Ju mer vi analyserar våra förnimmelser i sina psykiska beståndsdelar, desto mer utvidgar vi vår självmedvetenhet. Konsten måste bli allt mer självmedveten.” Mer och mer självmedveten, mer och mer ensam. Att tänka blir att vara medveten om att man tänker. Ingen Gud finns som låter medvetandets portar stå öppna. Ingen öppen himmel där ovan. Fernandos brev blir allt underligare. Ophélia: ”De sista breven svarade jag inte på. Det var meningslöst, jag tyckte inte de hade något svar.”

Och Fernando antecknar, tusentals lösa blad funna i kofferten: ”En dag kommer man kanske att förstå att jag såsom ingen annan uppfyllde min medfödda plikt att vara tolk för en del av vårt århundrade.” Han dricker allt mer, han skyndar fram på gatorna, han är obekväm med sig själv, hoppas på att springa på Ophélia – hon lär ännu vara ogift, bor nu för tiden hos sin syster. Ophélia berättar: ”Vi fortsatte att skicka gratulationskort till varandra. Det sista jag fick är daterat i juni 1935, samma år som han dog. En dag ringde det på dörren och tjänsteflickan kom in med en bok. När jag öppnade den såg jag att det var Mensagem, med en dedikation från honom själv. När jag frågade vem det var som kommit med den, förstod jag av flickans beskrivning att det måste ha varit han. Jag sprang till dörren, men jag såg honom inte.”

Fernando Pessoa skyndar på sina steg, förbi ett kafé, en bar, sedan hem för mer arbete. Ur Orons bok: ”Allt som vi älskar eller förlorar – det må vara ting, levande varelser, sådant som betyder någonting för oss – nuddar vid vår hud och når på det sättet in i själen, men det betyder inte någonting mer än brisen som träffade min hud och inte tillförde mig någonting annat än en inbillad vederkvickelse.” Det är mitt i natten. Han skriver i skenet från det levande ljuset, där i lågan samlas nattens lugn. Vinflaskorna står uppradade längs väggen, han vet hur mycket han tål, han doppar pennan i bläcket, skriver i ruset som han har vant sig vid. Men för vem skriver han? ”Friheten är möjligheten att leva isolerad. Om det är omöjligt för dig att leva ensam, är du född slav.” Han tittar på sina ord. Ja, han är fri. Men vad hjälper det honom? ”Vart skulle man kunna fly när cellen är allt?”, frågar han sig, och finner sin tröst i glädjen över en lyckad formulering. Tar en klunk vin till. ”Jag har aldrig älskat någon människa. Det enda jag har älskat är mina egna sinnesupplevelser.” Pennan stannar upp, ännu en klunk av vinet, det röda vinet som liknar blod om natten.

Carlos möter Fernando på gatan. ”Hur är det med Ophélia?” frågar Fernando, och trycker hårt Carlos händer för att säga med tårar i ögonen: ”En sådan vacker själ, en sådan vacker själ.”

”Känsligheten är personlig och inte överförbar”, antecknar Fernando, som i en besvärjelse. ”Lita inte på vad du känner och tänker, utom när du har slutat känna och tänka det.”
Och en dag ringer telefonen hemma hos Ophélia och hennes syster. Systern svarar. Vem var det? Det var Carlos, Fernando har dött. Ophélia för sina händer till ansiktet, ger ifrån sig ett skrik. ”Jag grät mycket, och länge.”

47 år gammal, den 30 november 1935, dog Fernando Pessoa i sviterna av sitt ensamma liv. Klockan elva på förmiddagen två dagar senare är det begravning i kapellet i Prazens kyrkogård. ”Jag tror aldrig att han slutade att tycka om mig”, berättar Ophélia långt senare, mot slutet av sitt liv. Några år efter Fernandos död har hon gift sig, och som änka ser hon tillbaka: ”Det var kanske ingen passion från min sida, men min manhade sådana kvalitéer, att en beundran och vänskap växte fram som höll i sig ända tills hans död. Jag försökte alltid ge honom den lycka som han förtjänade. Jag gjorde en fest av alla mina dagar. Vi promenerade mycket, samtalade, skrattade åt allt, han var glad, kommunikativ och god.”
Och Fernando, vad om honom? ”Innerst inne älskade jag aldrig någon mer.”

Vem var Fernando Pessoa?
Låt oss utgå ifrån en dikt som visserligen är skriven av en person som Fernando Pessoa skapade ur sin fantasi. Poeten Alberto Caeiro, född i april 1889, död i tuberkulos 1915, är en fingerad person, en av Pessoas så kallade heteronymer. Dikten heter Não basta abrir a janela och har funnit sin väg ut över världen och ofta berört sina läsare på djupet, utan att avslöja att den är framdrömd, att den är resultatet av en icke-existens som Pessoa med bläck och papper gjort till sin.

Det räcker inte med att öppna fönstret
för att se fälten och floden.
Det räcker inte med att inte vara blind
för att se träden och blomstren.
Nödvändigt är också att inte ha någon filosofi.
I filosofin finns inga träd:
bara idéer.
Det finns endast var och en av oss, som en grotta.
Det finns endast ett stängt fönster, och hela världen där utanför.
Och en dröm om vad man kunde ha sett
om fönstret öppnade sig,
vilket aldrig är vad man ser när man öppnar fönstret.

Enligt Fernando Pessoa var denne Alberto Caeiro – i motsats till Álvaro de Campos, en heteronym om vilken Pessoa skrivit: ”jag lade i Álvaro de Campos hela det känsloliv som jag varken ger mig själv eller livet självt” – en mer sträng person än sin skapare. Med tanke på hur Pessoas liv kom att gestalta sig (och inte gestalta sig) är Caiero eventuellt den heteronym som ligger den segrande aspekten i Pessoas personlighet närmast. Han är som en fixstjärna i Fernando Pessoas ensemble av skådespelare.

Tittar man upp mot första parkett finner man den närmaste familjen, modern, syskonen. Fadern lyser med sin frånvaro. Systern Henriqueta Madalena Rosa Dias stiger ut på scenen först långt efter det att pjäsförfattaren lämnat teatern. Modern gick bort efter första akten. Aldrig kommer Henriqueta se sin bror mer skärrad än när modern dör, han höll henne högt – högt ovan verkligheten med dess människor som alltid föreföll Fernando lite overkliga, liksom drömda av någon annan. Systern berättar att Fernando allt sedan barndomen ljög mycket. Att alla fick tilldelade sig roller av honom att spela. ”Verkligheten blev hela tiden förvandlad”, säger hon. Det var roligt, fantasieggande. Och vad med heteronymerna? ”De var en fortsättning av lekarna i barndomen”, säger hon. ”För mig handlade det alltid om Fernando Pessoa.” Den ständiga oron för Fernando gjorde modern sjuk, säger systern, och berättar vad modern en gång sagt: ”Mina andra barn kanske inte är lika intelligenta som Fernando, men de är i alla fall mer normala.”

Fernando är livrädd för åska. Springer och gömmer sig i den mörkaste vrån han kan hitta. Farmodern blir sinnessjuk, och pojken blir rädd för galenskapen livet ut. Var Fernando en olycklig människa? ”Ja”, svarar Henriqueta, ”Fernando var en mycket olycklig människa. Hela sitt liv tyngdes han av ensamheten.” Men Ophélia, hon fanns ju där, i alla fall under en kortare tid? ”Vet ni, varken min mor eller jag visste någonting om Ophélias existens, det var först långt efter Fernandos död som det blev känt att det funnits någon i hans liv.”

Fernando Pessoas ensamhet. Vari bestod den? Angår den oss, och på vilket sätt i så fall? ”Vi är eviga vandrare genom oss själva och det finns inget annat landskap än vi själva”, skriver Pessoa. Vad är det för ett landskap? Och varför en evig vandring? ”Det är endast det vi drömmer som vi är fullt ut, ty allt annat tillhör, genom att det redan är förverkligat, världen och människorna.” Ensamheten blir hos Pessoa kopplad till en filosofi där drömmen inte bara är central utan har egen metafysisk realitet.

Drömmen är det högsta verkliga, och genom att den som drömmer ofrånkomligen är en del av drömmen blir verkligheten – allt som finns utanför drömmen – sekundär, till stoff att drömma om: ”Tingen ger stoff till mina drömmar. Därför ägnar jag en förströdd men samtidigt extrem uppmärksamhet åt yttervärlden.” Omgivningen, den andre – den gemenskap som vi uppfattar som just gemenskap – blir till ett råmaterial för drömmandet. Ett konsumtionsmaterial för den enskilde, för endast den enskilde kan drömma. ”Jag försökte alltid vara en betraktare av livet, utan att blanda mig i det”, skriver han, och lägger till: ”Att leka med idéer och känslor tycktes mig alltid vara det vackraste man kunde göra”.

Likheten med två andra berömda författare är slående, men skillnaderna är ändå stora. Såväl Franz Kafka som Sören Kierkegaard – den första med Regine Olsen, den andre med Felice Bauer – bröt sina förlovningar, avstod från kärleken, och hänvisade till sitt skapande. Kierkegaard, som liksom Kafka delar Pessoas överspändhet gentemot den älskade, kom att motivera sitt brott med att han gjorde det för kärlekens skull. Kafka, som uppenbart trodde på kärleken, på verkligheten hos någonting annat än ensamheten, hänvisade hellre till sina egna tillkortakommanden.

I ett brev till Felice skriver han: ”Skulle jag underteckna med ”din”? Ingenting vore falskare. Nej, min, och för evigt fjättrad vid mig själv, det är vad jag är, och det måste jag leva med.” Problemet för Kafka är så att säga personligt psykologiskt, och han drar inga filosofiska slutsatser av sin begränsning – han extrapolerar inte utifrån sin egen psykologi. ”Farväl”, skriver han, i ett av sina försök att bryta sig fri från Felice. ”jag behöver mer vänlighet än jag förtjänar.” Liksom Pessoa och Kierkegaard trivs han med att ha kärleken på avstånd, men får han inte ett brev som han har väntat sig ”slår han besinningslöst omkring sig.”

Liksom Pessoa ser gärna Kafka och Kierkegaard att deras kärlek står där vid fönstret när de går förbi på sin promenad, det är som om själva verkligheten blir dem för stark, för påträngande, och sätter dem ur spel när den ser dem in i ögonen eller bokstavligen rör vid dem. Kierkegaard: ”När hennes själaglada, livsmuntra blick mötte min – då måste jag gå – då gick jag ut och grät bittert.” Samtliga tre skulle nog instämma i följande citat av Pessoa, men den berömde danske filosofen och den tyskspråkige tjeckiske författaren hade sannolikt försvarat själva tron på sanningen: ”Att inte underordna sig någonting, varken en människa eller en kärlek eller en idé, att ha det där distanserade oberoendet som innebär att man inte tror på sanningen. Tro, ideal, kvinna och arbete – allt sådant är fängelse och handbojor.”

Fernando Pessoas persongalleri, hans lek med fiktiva, litterära identiteter, ter sig som en personlig och psykologiskt betingad historia. Ett psykopatologiskt drag hos ett psyke som av olika skäl måste hitta vägar ut från sitt psyke utan att rubba dess gränser, eller som måste förbli inom sina gränser och därför befolkar det med aktörer och statister så att pjäsen på den egna scenen – inom det egna jaget – blir hela historien. Proust menade att all kärlek är en illusion, Amiel drömde så till den grad om kvinnlig kärlek att han förlorade svendomen först vid 42 år, och Rousseau vandrade i sitt drömmande och drömde på sin vandring och hade kunnat skriva under på heteronymen Ricardo Reis ord om att känslor är det bästa sättet att färdas på. Moderniteten är full av profeter i ensamhet, men få har så konsekvent följt läran i såväl liv som verk som Fernando Pessoa gjorde. Hade han rätt? Är ensamheten vårt öde, sanningen om människans tillvaro, vår yttersta livsform?

Ett sätt att antyda ett svar är att fråga sig hur meningsfullhet uppstår. Hur den verklighet som vi delar, tingen och rummet omkring oss, kan bli just verklig. Det är lätt gjort att uppfatta Pessoas ensamhet som ett uttryck för ett samtidigt radikalt och olyckligt tillbakadragande. Men bakom det som ser ut som ett uttryck för en överlägsen integritet och självständighet lurar motsatsen – bakom ensamheten lurar en misstanke om och en rädsla för att i själva verket inte vara ensam. ”Det enda sättet att få nya upplevelser är att konstruera en ny själ”, skriver Pessoa. Varför är det så? För att ett ”jag” inte räcker till när det (låtsas att det) saknar verkliga öppningar mot den andre? Och kanske fiktionen – ”drömmeriet” – just därför måste bli en livsnödvändighet?

Ofta skriver Pessoa om sig själv i imperfektum, som vore han redan död. Ett signum inte bara för ensamheten utan dårskapen. En stegrad självmedvetenhet som slagit knut på sig själv. ”Jag behöver antingen vara mycket utmattad eller upprörd för att mina känslor skall komma fram” förklarar han, och: ”Jag har dödat min vilja genom att analysera den.” En trötthet vilar över hans ord som påminner om konsumenten som tröttnat på att konsumera. Tröttheten på intryck, på distans, på det ständiga flödet av sinnesförnimmelser. Ter sig inte Fernando Pessoa som en ledtråd till att förstå vår egen samtid, det modernas (sena) epok?

När Ophélia skickar sitt tackbrev för porträttet hon fått, svarar han: ”Till min exil, som är jag själv, kom ditt brev som en glädjeyttring ifrån ditt hem”. En märkvärdig exil, som gör anspråk på att vara universell, och ändå tillåter kärleksfulla brev. ”Heine har sagt att efter de stora tragedierna brukar man alltid snyta sig. Eftersom han var jude och följaktligen universell såg han med klar blick på mänsklighetens universella natur”, skriver Pessoa, och slår fast sin syn – judisk eller ej – på människans existens såsom en ofrånkomlig exil. Ett synsätt som i högsta grad hör den moderna tillvaron till, och som Fernando Pessoa gick så långt in i som han förmådde, en självförståelsens återvändsgränd, som han drog konsekvenserna av och med sitt exempel visade hur tragisk den människa blir som anammar denna ensamhetens människo- och världsuppfattning.

Den historiska belägenheten – ensamheten i den modernitet som tömt det gemensamma på levande innehåll, men som behållit dess former – uttömmer inte sanningen om tillvaron, utan kan på sin höjd utgöra ledtrådar till en sannare förståelse av vad vi är. Drömmaren förlorar sig i drömmeriet, lindrar sin imploderade existens med spegelaktiviteter som överdriver den egna blicken, den egna reflektionen, leken för lekens egen skull, den narcissistiska tillvaro som livnär sig av förnimmelserna och glömmer att varken sinnesförnimmelser eller tankarna kring dem har någon verklighet utan verkligheten bortom dem.
Vad jag försöker säga? – Den som älskar behöver ingen fiktion.

EINAR ASKESTAD