I allt verkar han ha varit en man av innerlighet. Han åtrår hett, oftast unga begåvade män som han korresponderar intensivt med. Trots en ständig brist på pengar behåller han en enastående förmåga att njuta av livet. Livslusten framträder lika storartad som hans tillgivenhet. Vid midnatt glömmer han bort att han borde gå och lägga sig och korkar upp en flaska till. Efter ytterligare några timmar är han i tid för att hjälpa prästen med bestyren inför morgonmässan.

I biografin Max Jacob. A Life in Art and Letters skildrar Rosanna Warren Max Jacobs privata liv och litterära karriär. Genom hela livet var Max Jacobs figurativa måleri en pålitlig födkrok. Boken redogör för en hel del utställningar och försäljningar, men behandlar inte vidare innehållet i hans gouacher och teckningar. Rosanna Warren undervisar på University of Ohio och har publicerat ett flertal diktsamlingar och essäer. Hon upptäckte Max Jacob i ett arkiv som student i Paris. Det blev startskottet för ett djupgående researcharbete som pågick under lång tid. Hon började arbeta på biografin 1985.

Max Jacob föddes 1876, i en judisk familj i Quimper, Bretagne. Familjen bedrev butiksverksamhet, bland annat sålde man möbler. I princip var man stadens enda judiska familj, vilket inte verkar ha skapat några större problem. Max Jacob var den enda av de sex syskonen som kom att ta en bana annan än den förväntade. En av bröderna arbetade som administratör i den franska kolonin Senegal. En av systrarna var gift med en juvelerare. Max Jacob hade en trasslig relation till sin familj, men mestadels var han trots allt välkommen i sitt barndomshem. När han satt vid sin döende mors sida lär hon ha talat med stolthet i stämman om det faktum att sonen faktiskt hade upptagits som riddare i Hederslegionen.

Berusningsmedlen var många. Max Jacob föredrog eter. Hans hyresvärd påpekade att odören störde, vilket han inte verkar ha brytt sig det minsta om.

Skolgång och de tidiga ungdomsåren verkar ha förlöpt friktionsfritt. Max Jacob var omtyckt, duktig i skolan, tog pianolektioner och tecknade, men utvecklade också en mer busig, lömsk och sarkastisk sida som kom att hålla i sig. 1896 var det dags för militärtjänst. Efter tre månader skrevs han ut med diagnosen hysterisk. Det betydde att han inte kunde ta värvning under första världskriget. Under kriget är Max Jacob i Paris och korresponderar med sina saknade vänner, bland andra konstnärerna Juan Gris, Francis Picabia och Georges Braque och konsthandlaren Daniel-Henry Kahnweiler. Det är folktomt och eländigt i huvudstaden och svårt för Max Jacob att överleva på att sälja horoskop och målningar. Oftast hämtar han sin mat från ett soppkök.

Max Jacob flyttade till Paris 1894 och skrev in sig på École Coloniale och Faculté de Droit. Ett tag bor han och August Strindberg på samma pensionat. Det är svårt att veta om de träffades, men i memoaren Chronique des temps héroïques (1936) porträtterar Max Jacob svensken som en symbol för det europeiska 1890-talet.

Det gick väl sådär med studierna. Paris erbjöd hur många frestelser, biblio­tek och vänner som helst. 1903 bodde Max Jacob och den då ännu inte världsberömde konstnären Pablo Picasso i en liten lägenhet. De hade träffats något år tidigare, när Picasso hade varit på besök med vänner från Spanien. Relationen till Picasso genomsyrar Max Jacobs liv och Rosanna Warren ger stort utrymme åt att berätta om detaljerna, vilka tillställningar de nog sågs på och vilka gånger Picasso verkade ointresserad av att upprätthålla kontakten. Kanske var Picasso Max Jacobs stora kärlek, kanske var de älskare? Antagligen inte, men vem vet?

Livet i Paris kulturella kretsar för hundra år sedan, som det porträtteras här, framstår som starkt präglat av sin tid och en aning främmande för vår. Montmartres kulturpersonligheter verkar ha supit, slagits och föraktat hej vilt. Berusningsmedlen var många. Max Jacob föredrog eter. Hans hyresvärd påpekade att odören störde, vilket han inte verkar ha brytt sig det minsta om.

Den modernism som Max Jacob var en del av att utveckla drevs av en längtan att skapa konst bortom gängse formkrav, men stridigheterna mellan litterära och konstnärliga falanger var dramatiska och på blodigt allvar. Max Jacob gjorde tillsammans med André Salmon, Guillaume Appollinaire, Pierre Reverdy och Blasie Cendares revolt mot symbolismen.

Max Jacob och alla kring honom verkar varit genomsyrade av en notorisk oförmåga att se några heterosexuella kvinnor som sina jämlikar. En och annan lesbisk, möjligen bisexuell kvinna kunde man tänka sig att inkludera. Gertrude Stein verkar vara en av de få kvinnor som Max Jacob ibland uttryckt respekt för. Rosanna Warren reflekterar varken över Max Jacobs eller tidens misogyna inställning. Givetvis ska man inte döma forna tiders beteende, men det hade varit intressant att höra hennes analys av den ogina attityden.

Överlag saknar biografin författarens röst. Det är ett beundransvärt arbete Rosanna Warren lagt ner och det är en imponerande redovisning i sak, men det är svårt att riktigt ryckas med. Därtill verkar det finnas en outtalad nivå av franskkunskaper man förväntas ha som läsare. Det är inte farligt att behöva slå upp ett par ord, men att svänga sig med vissa franska ord och uttryck, översätta några titlar och inte andra drar ner på allmän­intrycket. Varför inte vara generös och konsekvent och översätta allt?

Den torra redogörelsen till trots, Max Jacobs liv och leverne är fascinerande. Arbetet med text och bild drev honom enträget framåt. Han verkar aldrig ha skyggat för att ta sig an nya vänner och kretsen kring honom var stor och intim. Under hela sitt liv korresponderade han energiskt. Det är sällan stillsamt. Han hänger med Picassos gäng kring studion Bateau Lavior, åker på äventyr på motorcykel med målaren Jean Dubuffet och tröstar mångkonstnären Jean Cocteau när denne håller på att gå under i hjärtesorg och opiumberoende.

1909 har Max Jacob en religiös uppenbarelse, figuren han möter förändrar hans liv radikalt. Händelsen finns återberättad i varierande versioner, bland annat i Saint Matorel (1910) och i det autobiografiska verket La défense de Tartuffe. Extases, remonds, visions, prières, poèmes et meditations d’un Juif Converti (1919).

Gud hade kommit till Max Jacob, som regelbundet började gå i kyrkan och inrätta sitt liv som troende katolik.

Besvikelserna och motgångarna var många när Max Jacob får ett erbjudande om att komma och bo inneboende i Loiredalen. 1921 flyttade han till ett kloster i den lilla staden Saint-Benoît. Där intog han sina måltider med kyrkoherden och fortsatte sitt arbete.

Det annorlunda livet hade sin charm och allteftersom blev staden hans andra hem. Den första sejouren varade fram till 1928, då han återvände till Paris. Efter åtta socialt intensiva år i huvudstaden flyttade han tillbaka och var mot slutet av sitt liv en både välkänd och omtyckt person i staden. Under flera år i Paris på 1930-talet bodde han på Hôtel Nollet och åt lunch varje dag med kompositörerna Vittorio Reiti och Henri Sauguet, som också bodde på hotellet. Inte sällan var de flera till bordet.

1944 var Max Jacob inneboende hos en änka. Saint-Benoît var märkt av den tyska ockupationen, staden inkvarterade människor på flykt så gott det gick, alla judar var registrerade och bar den gula stjärnan väl synlig. Max Jacob arresterades på våren och fördes först till ett fängelse i Orléans, senare till interneringslägret i Drancy, tänkt som en anhalt på vägen vidare mot Auschwitz. När Max Jacob dör i lunginflammation den 5 mars 1944 har han har levt som katolik i större delen av sitt vuxna liv. Hans sista önskan ska ha varit att ha en präst vid sin sida. Någon katolsk präst fanns inte att tillgå, men andra konvertiter ska ha samlats för att sjunga psalmer.

Administrationen var seg och det tog flera dagar innan Max Jacobs död blev känd. Vännerna kontaktade varand­ra och i kyrkan Saint-Roch i Paris samlades ett femtiotal personer kring ett sista farväl några veckor senare. Picasso var där. Liksom Jean Cocteau, Paul Éluard och François Mauriac.

Det finns bara ett verk ur Max Jacobs omfattande litterära produktion översatt till svenska, prosadiktsamlingen Tärningsbägaren (Le Cornet à dés, 1917). Med tanke på hans uppburna ställning i sin samtid är det något förvånande. Redan 1928 hyllade kritikern Jean Cassou i La Nouvelle Revue Française Max Jacobs litteratur som en spirituell revolt mot en priviligierad medelklass och beskrev honom som Poesins Picasso.

Rosanna Warren hävdar att hela Max Jacobs litterära produktion är att betrakta som fiktiv autobiografi. Det låter som om det kunde vara rätt spännande läsning. Hans intensiva liv gav litteratur och konst som är en given del av Europas 1900-talshistoria. Hennes redogörelse i sin biografi är bitvis oerhörd detaljerad och för läsbarhetens skull hade texten nog tjänat på att redigeras. Men den är en absolut guldgruva för den som vill lyssna in till hur diskussionerna böljade fram och tillbaka då det begav sig och vem som kände vem.

Till skillnad från texten är bildmaterialet i boken sparsmakat. En bild från hans barndomshems vardagsrum med tunga möbler och en flygel. Ett tiotal fotogra­fier av konstnären och ett par av hans vänner. Några verk av Picasso, bland annat en teckning av Max Jacob från 1915. Han sitter på en stol. Rak i ryggen, prydlig men sammanbiten, händerna är nästintill knutna och blicken är riktad vid sidan om sin porträttör. Av Max Jacob själv visas bara en målning, en gouache gjord 1943. Den föreställer en man som bärs i benen och armarna av uniformerade män. Munnen öppen, ögonen uppspärrade; ett ansiktsuttryck lika förvånat som skräckslaget. Det är en bild som sorgligt nog också illustrerar vad han kände inför sitt hemland under Vichyregimen. Även om Mac Jacob konverterade, är hans liv en berättelse om ett stycke judisk historia i Frankrike. Och det är en aspekt av hans liv som Rosanna Warren ger tillbörligt utrymme i boken.