Men under två decennier på 1970- och 80-talet lyckades en republikan vinna jordskredssegrar: Jack Kemp, quarterback för Buffalo Bills, därefter kongressledamot, pådrivande när det gäller USA:s största skattereform, vicepresidentkandidat, förkämpe för minoriteter, och enligt en ny bok skriven av journalisterna Morton Kondracke och Fred Barnes ”den mest inflytelserika republikanen på 1900-talet som aldrig blev president”.

Förutom den egna politiska rapporteringen använder författarna här hundratals intervjuer med Kemps tidigare medarbetare – från fotbollsplanen, i kongressen och från intellektuella kretsar i Washington. Kemp skildras som en godhjärtad republikan som kämpade hårt för sina övertygelser och inte tvekade att ta strid mot sin egen president. Men till skillnad från dagens politiker var han oförmögen att gå till personangrepp mot sina motståndare.

Jack Kemp växte upp i Kalifornien och kom av en slump att spela amerikansk fotboll för Buffalo Bills. På 1960-talet upplevde stål- och industristaden Buffalo goda tider. Buffalo Bills gick till slutspel efter slutspel. Mellan matcher och familjeliv hade Kemp ett stort intresse för ekonomisk teori och läste in sig på von Mises, Hayek och Friedman. När industrin i Buffalo (liksom i andra städer) började tappa fart i slutet av 1960-talet hävdade Kemp att USA behövde åstadkomma ekonomisk tillväxt genom fria marknader och skattesänkningar. 1969 övertalades han av lokala republikaner att kandidera till USA:s kongress. Och denne konservative republikan lyckades vinna 95 procent av rösterna i ett arbetardominerat distrikt.

Vad som idag framstår som klassisk högerpolitik – skattesänkningar och förenklade regler – var då radikalt bland republikanerna. Mot den dominerande keynesianismen ställde republikanerna en åtstramningsekonomi där budgetbalans var det övergripande målet.

Författarna hävdar inte att Kemp uppfann utbudsekonomin – det var ekonomerna Arthur Laffer och Robert Mundell (senare Nobelpristagare) som stod för idéerna. Ledarskribenten Jude Wanniski predikade utbudsekonomi i sina kolumner och sammanförde Kemp med Laffer och Mundell 1976. Grundtanken var att genom skattesänkningar frigöra resurser som skapar ekonomisk tillväxt, något som ökar den totala skattebasen, vilket i sin tur finansierar skattesänkningarna. Kemps roll blev att vara utbudsekonomins predikant i politiken.

Både demokrater och republikaner i kongressen var skeptiska. Få trodde att skattesänkningar kunde finansieras med tillväxt, och öknamnet blev ”voodoo economics”. Mest kontroversiellt var att utbudsekonomin motsatte sig budgetbalans som överordnat mål. ”Jag dyrkar inte i den balanserade budgetens tempel”, deklarerade Kemp i kongressen.

Mot bakgrund av dagens låsningar i USA:s kongress riktar författarna ett budskap till politiker i båda partier: trots sin starka ekonomiska övertygelse kunde Kemp framgångsrikt arbeta över partigränserna. Genom att peka på president Kennedys skattesänkningar på 1960-talet, finansierade med ökad tillväxt, kunde han omvända både demokrater och republikaner.

1978 presenterade Kemp och William Roth skatteförslaget ”Kemp-Roth”, som bland annat innehöll en tioprocentig skattesänkning på alla nivåer. Förslaget fick dock inte genomslag förrän några år senare, nämligen i president Reagans skattereformer 1981 och 1986. Den högsta marginalskatten kom att sänkas från 70 till 28 procent, och sex miljoner låginkomsttagare slapp inkomstskatt överhuvudtaget. En ekonomisk boom inleddes och tillväxten höll i sig i 25 år – en triumf både för president Reagan och för reformens passningsläggare, Jack Kemp.

Kondracke och Barnes må överdriva Kemps roll som den mest inflytelserika icke-presidenten, men genom berättelsen om Kemp påminns läsaren om hur vi ofta överdriver presidentens roll i amerikansk inrikespolitik. Presidentens makt är tydligt begränsad i konstitutionen – han eller hon måste samarbeta med kongressen för att genomdriva politik. Boken argumenterar övertygande: förutan Kemps energiska arbete i kongressen hade republikanerna hållit fast vid åtstramningsdogmen.

Och det var inte bara de ekonomiska idéerna som skilde ut Kemp från kongresskollegerna, utan även hans stöd för minoriteter. Målet var att fattig som rik, svart, spansktalande eller vit, skulle ha samma möjligheter. Kemps inkluderande version av konservatism var full av optimism. Vilket står i skarp kontrast till den vi-mot-dem-retorik som hörs starkt från bägge partierna nu under debatterandet inför de stundande primärvalen. För Donald Trump är det illegala invandrare från Mexiko eller Kinas regering som är fienden, och i Bernie Sanders värld är det Wall Street och ”enprocentarna”. Kemps grundidé var att en växande ekonomi lyfter alla, och framförallt dem längst ned på inkomstskalan.

Kondracke och Barnes visar hur Kemps engagemang för minoriteter bottnade i egna erfarenheter. Vid en fotbollsmatch i Texas tidigt på 1960-talet skulle de svarta spelarna inkvarteras på ett hotell långt borta från övriga laget. ”Antingen håller vi ihop som ett lag, eller också blir det inget spel”, var Kemps ultimatum till lagledningen. Det slutade med att alla bodde på de svarta spelarnas hotell.

Även dagboksanteckningar från president Reagan används för att tydliggöra Kemps karaktär. När det gällde skattereformerna beskrevs han av Reagan som ”oresonlig”. I utrikespolitiken oroade sig Reagan för att Kemp höll på att ”spränga vår fredsplan” för Centralamerika efter att Kemp hade ringt upp presidenten i El Salvador. Kemps starka engagemang för Israel gjorde honom till en hök vid sidan av Reagan när det gällde Mellanöstern. Å andra sidan gav Kemp starkt stöd till Reagans utrikespolitiska doktrin, i synnerhet uppdämningspolitiken visavi Sovjetunionen. Trots dusterna förblev de båda vänner efter Reagans tid som president.

Dan Quayle, vicepresident under George H W Bush, är mindre välvillig och vittnar om hur Kemp kunde vara motsträvig och ”låg i konstant krig” med Vita huset i egenskap av bostads- och stadsutvecklingsminister. Först i samband med kravallerna i Los Angeles 1992 avmattades konflikten. Efter ett besök i de utsatta områdena beordrade Bush sina medarbetare att lyssna till Kemps idéer om fattigdomsbekämpning: ”Kemp förstår vad som behöver göras.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kemps tillkortakommanden avhandlas knapphändigt, till exempel hans missbedömning av Hugo Chavez Venezuela. Problematisk var även den deterministiska tilltron till skattesänkningar som lösning på allt – rasmotsättningar, konflikter mellan olika grupper, hela samhällsklimatet, till och med problem på en global nivå. Staten behövde inte göra avvägningar mellan skattesänkningar och ekonomisk ojämlikhet, det räckte med att fokusera på Lafferkurvans optimala punkt.

För en svensk läsare framstår denne före detta quarterback som en paradoxal republikan med sin arbetarklassvänliga och inkluderande inställning. Är inte republikaner främlingsfientliga och inriktade på att bara gynna de rika? Sådana politiker finns visserligen, bland både republikaner och demokrater. Kondracke och Barnes slår med Kemps hjälp ett slag för att återföra republikanerna till Abraham Lincolns parti, som tog ställning för allas lika rättigheter och möjligheter långt före demokraterna. Många tycks ha glömt att det var demokraterna som dominerade de segregerade sydstaterna ända fram till 1960-talet.

Trots det tunga motståndet har Kemps idéer blivit en hörnsten i republikansk politik. Skatter har blivit en huvudfråga inför det kommande presidentvalet. Dessutom har växande minoritetsgrupper av nödvändighet blivit allt viktigare för republikanska kandidater med Marco Rubio, Jeb Bush och Ted Cruz.

I tider av partipolitiska låsningar, personattacker och förolämpningar i politiken längtar många efter Kemps optimism och inkluderande konservatism. Paul Ryan, talman i USA:s kongress, har talat om en renässans för Kemps idéer och har själv drivit en ekonomisk politik i Kemps anda. Republikanerna borde kunna, det tror och hoppas författarna, inspireras till en mer medkännande konservatism.