i wellington i november 2000 kunde en tidning rapportera, efter många år av positiv särbehandling av Nya Zeelands maoriska minoritet: ”Förbluffande nog verkar det finnas få eller inga undersökningar som visar om skolundervisning enligt den gängse läroplanen, men på maori, har förbättrat barnens skolresultat.” Tidningen tillägger: ”Ingen vet, eftersom ingen verkar ställa frågan.” Detta ointresse för empiriska konsekvenser är tyvärr inte begränsat till Nya Zeeland.

I USA, där man har försökt rättfärdiga många förmåner för olika grupper som motvikt till den diskriminering som annars skulle råda, visar sig sådan ”diskriminering” ofta bestå i en statistisk ”underrepresentation” inom attraktiva yrken eller institutioner. Det outtalade antagandet, som man envist håller fast vid, är att stora statistiska olikheter i demografisk ”representation” inte skulle kunna förekomma utan diskriminering. Detta nyckelantagande prövas sällan mot data om skillnader mellan olika grupper ifråga om kvalifikationer. År 2001 fick till exempel över 16 000 asiatisk-amerikanska studenter över 700 poäng på den matematiska delen av inträdesprovet för högre utbildning (SAT), medan färre än 700 svarta studenter fick så höga poäng – trots att de var flera gånger så många som de asiatisk-amerikanska studenterna. Sådana data förbigås med fullständig tystnad – eller dränks av högröstade påståenden om att ”dold” diskriminering förklarar bristen på svarta inom institutioner och yrken som kräver goda kunskaper i matematik.

falska föreställningar är ingen liten sak, eftersom de leder till falska lösningar. På medicinens område har det länge varit känt att även en felaktig kur som i sig själv är helt harmlös kan få katastrofala konsekvenser om den ersätter en verklig kur mot en dödlig sjukdom. Förespråkare för positiv särbehandling kan inte söka tröst för sina felaktiga antaganden i tanken att uppsåtet var gott.

Snedvridningarna när det gäller vilka som blir föremål för program för positiv särbehandling bör inte bara få oss att begrunda de faktiska konsekvenserna av sådana program. Därtill bör det leda till ifrågasättande av det grundantagande som idén om positiv särbehandling vilar på. Detta antagande är att en ojämn fördelning av inkomster och attraktiva jobb är ett tecken på diskriminerande avsikter mot de missgynnade, vilket måste motverkas genom en politik som ger dem företräde. Men när denna välmenande politik leder till samma snedvridningar som den är avsedd att motverka, är det svårt att undvika slutsatsen att något annat än avsikter måste vara inblandat. Inte heller kan beteendemässiga och andra skillnader mellan olika befolkningsgrupper godtyckligt bannlysas från diskussionen genom behändiga fraser som ”stereotyper” eller ”skuldbeläggning av offren”. Att finna orsaker är inte att skuldbelägga, och huruvida de är offer eller inte är just vad frågan gäller.

är den malajiska majoriteten ”offer” för den kinesiska minoriteten i Malaysia, är den nordnigerianska majoriteten offer för ibo-minoriteten, är den singalesiska majoriteten offer för den tamilska minoriteten på Sri Lanka och är ett stort antal lokala majoriteter offer för chettiar- eller marwari-minoriteterna i olika delar av Indien? Är de vita majoriteterna i Kanada och USA offer för japanska minoriteter? Eller klarar sig dessa minoriteter helt enkelt bättre i konkurrensen på marknaden och i skolor? Dogmen att statistiska olikheter bevisar diskriminering förutsätter en likhet i prestationer som är praktiskt taget omöjlig att finna i den verkliga världen.

Den måttliga nyttan av positiv särbehandling, som är koncentrerad till dem som redan är mer lyckligt lottade, och som har få eller inga fördelar för de verkligt missgynnade, har ofta skyllts på otillräckliga ansträngningar eller rentav svek från dem som lett programmen för positiv särbehandling. Därmed kan sådana programs misslyckanden eller brister tas som intäkt för reformer, snarare än ses som symtom på mer grundläggande missuppfattningar som kunde vara anledning att upphöra med programmen.

Det finns en tendens att uppfatta företräde och kvoter för särskilda grupper som transfereringar eller understöd, av typen nollsummespel. Men på många sätt kan dessa transfereringar faktiskt vara negativsummeprocesser, där det som en grupp förlorar överstiger vad en annan vinner, så att resultatet blir sämre för samhället som helhet. Ta som exempel en grupp studenter där 80 procent av dem som kommit in på en högre utbildning lyckas ta examen, och anta att denna grupp mister platser till förmån för en grupp där bara 40 procent av studenterna tar examen. Då måste den första gruppen förlora 800 utexaminerade för att den andra gruppen ska vinna 400 utexaminerade. Därtill kommer att det bland mindre kvalificerade studenter i flera länder världen över har varit vanligt att specialisera sig på lättare och mindre välbetalda områden, liksom att prestera sämre akademiskt. Därför kan den första gruppen förlora 800 utexaminerade som överlag är koncentrerade inom matematik, naturvetenskap och ingenjörsvetenskap, medan den andra gruppen vinner 400 examinerade som överlag är koncentrerade inom sociologi, pedagogik och etniska studier.

då har vi ännu inte tagit hänsyn till den polarisering mellan olika grupper som gruppföreträden och kvotering skapar och som kan ta sig många olika uttryck, däribland dödliga upplopp, som i Indien, eller öppet inbördeskrig, som i Sri Lanka. I kontrast till detta kan vinsterna för de missgynnade grupperna till följd av bättre utbildning och större färdigheter bli inte bara en nettofördel för samhället som helhet. De kan bli en källa till större respekt för gruppen bland andra, som upplever att gruppens medlemmar blir mer produktiva samhällsmedlemmar. I fallet med USA:s svarta befolkning har många av dess framsteg varit av detta slag, men förekomsten av positiv särbehandling och de enstaka skräckhistorier som den har gett upphov till har inneburit att man ofta underskattat eller förbisett de svartas faktiska prestationer. Positiv särbehandling har gjort att man nästan helt har upphört att erkänna vad deras förmenta förmånstagare presterar, hur få påtagliga fördelar dessa grupper än har fått ta del av.

Även när det finns allvarliga moraliska frågor som har att göra med orättvis behandling, i det förflutna eller i nuet, av sådana grupper som de kastlösa i Indien eller de svarta i USA, har de föreslagna botemedlen snabbt spridit sig bortom gottgörelse av de oförrätter som använts för att rättfärdiga botemedlen. Den interna fördelningen av kompensatoriska förmåner har inte bara stått utom proportion – eller till och med i omvänd proportion – till omfattningen av de oförrätter som har drabbat de berörda grupperna. Därtill har sådana förmåner även spridit sig till andra grupper som ligger långt utanför den moraliska motiveringens räckvidd och är långt större än de avsedda förmånsgrupperna.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

oräkneliga principer, teorier, antaganden och påståenden har används för att rättfärdiga program för positiv särbehandling – vissa globalt och vissa specifikt för särskilda länder eller grupper. Det anmärkningsvärda är hur sällan dessa idéer har prövats empiriskt eller ens har blivit klart definierade och logiskt granskade, än mindre avvägda mot de stora och ofta smärtsamma kostnader som de medför. Trots de svepande anspråken hos programmen för positiv särbehandling, visar en granskning av deras faktiska konsekvenser att det är svårt att finna stöd för dessa påståenden eller att ens säga att programmen har varit av godo – såvida man inte är beredd att säga att varje social gottgörelse, hur liten den än må vara, är värd alla kostnader och risker, hur stora de än må vara.

Översättning: Jim Jakobsson