Mindre fokus på underhållning och mer på själva kärnuppdraget efterlyses (något SVT och SR själva tolkar som att det ska omfatta alltifrån helgmålsringning till illa dold reklam för sexleksaker. Envisheten att inte ens vilja närma sig diskussionen om vilken typ av innehåll som ska känneteckna public service är en av de viktigaste orsakerna till att förtroendet stadigt urholkas). M:s nya riktlinjer ska vägleda partiet inför arbetet med det nya sändningstillståndet som ska börja gälla 2026.

Att förslaget kom efter att det nuvarande sändningstillståndet klubbats igenom är bara att beklaga, men det är inte mycket att göra åt nu. Tyvärr drunknade en stor del av moderaternas nya giv i uppståndelsen kring att partiet sade sig vilja öppna för reklamfinansiering av programbolagen, något som faktiskt förekommer i andra europeiska länder.

I Tyskland, till exempel. Public service-giganterna ARD och ZDF tillåts att sända 20 minuters reklam varje vardag till och med kl 20.00. Sannolikt ett välbehövligt tillskott utöver den årliga intäkten på drygt 8 miljarder euro som alla hushåll i Tyskland måste betala in till ”Beitragsservice” (deras motsvarighet till vår insomnade Radiotjänst).

Inför att avgiften skulle införas 2013 gick debattens vågor höga. Numera står striden istället om hur hög avgiften ska vara – idag ligger den på 17,50 euro per månad. Representanter för programbolagen kräver ständigt mera pengar, då bland annat kostnaderna för musik- och sporträttigheter uppges bli allt dyrare. Motargumentet är givet: Var går den ekonomiska smärtgränsen för ett hushåll som tvingas betala för musik- och sportevenemang det inte vill se, givet att prisutvecklingen för visningsrättigheter fortsätter att stiga mot det oändliga? Alternativet att visa mindre underhållning i rutan verkar vara lika impopulärt bland programledningarna där som här.

Organisatoriskt är det stora skillnader mellan SVT, SR och UR och deras tyska motsvarigheter. Där de svenska programbolagen och dess strukturer formades av det trygga monosamhället, skapades ARD ur Hitler-Tysklands ruiner. Nio regionala utsändare, som tillsammans representerar de 16 delstaterna, bildar ett slags konsortium. Nyhetsprogrammet Das Erste produceras gemensamt. I det högsta beslutande organet sitter en representant från varje utsändare. Ordförandeposten väljs via enkel majoritet och kan återväljas efter ett år. Den federala och korporativistiska strukturen är tänkt att omöjliggöra en centralisering av mediekontrollen på det sätt som skedde på 1930-talet. Komplicerat är det i alla fall. ZDF, som är en nyare skapelse, lyder under andra strukturer.

En sak som både de svenska och tyska programbolagen verkar dela är att förtroendet för nyhetsförmedlingen är kopplat till ideologi. Personer som anser sig vara till vänster om mitten uppger att de har ett högre förtroende för ARD än personer som uppfattar sig stå till höger, enligt en studie från Reuters Institute. I Sverige gjordes en liknande undersökning i våras: förtroendet för SVT var klart lägre bland dem som röstade höger än bland dem som röstade vänster.

Det borde oroa programbolagen betydligt mer än utsikten att få lägga ner mindre pengar på underhållning framöver.